Shut In

Jag vet ingen skådespelare som blivit så akut typecastad, men fortfarande älskad, som Naomi Watts. Hon slog igenom i början av 2000-talet i David Lynchs Mulholland Drive (2001) och sedan i den relativt stilbildande The Ring (2002) och sedan dess har hon byggt sin karriär på varierande grader av självbestraffande roller – hon har många fanboys, kanske för att ingen kan kräla i stoftet och vara totalt undergiven som hon, om det så är åt King Kong eller Michael Haneke (i Funny Games). Behöver du någon som skriker, gråter, lider och bara får skit i slutändan? Ring Naomi Watts.

Nu verkar det nästan som att hon är tillbaka på mammas gata i Shut In, en smått chockerande livlös och dålig ”spökrysarthriller” enligt det formulär hon slog igenom med i början, fast i variant B, den typ av direkt-på-video-knockoffs som hade gjorts för att rida på de filmer hon gjorde då. Det är en film som bara matchas i sin livlöshet av den trista visuella utformningen – jag har ibland, när jag gått igenom reabacken, nämnt det amatörmässiga ”blå ljuset” som präglar många lågbudgetfilmer som fotats digitalt. Shut In är snäppet högre i produktionsvärdet, men det är praktiskt taget exakt samma dassfilm.

Arketypen är Watts signum – ensam, desperat kvinna som lider i isolation och eventuellt håller på att bli galen. Tekniskt sett heter karaktären Mary och är en barnpsykolog som lever med sin artonåriga son i en avlägsen stuga i en vintrig utmark, som är i ett vegetabiliskt tillstånd efter en olycka (där hans far, och hennes man, dog). Naturligtvis har hon själv blivit förlamad, ni vet, ”själsligt”, av att döda sitt ego och ta hand om sonen själv; ett deprimerande liv som går hand i hand med de skuldkänslor hon naturligtvis känner för olyckan.

Trots att hon fortfarande är barnpsykolog så går hon till en psykolog själv – man kan ju undra om det verkligen är enligt regelboken, men det passar in i det masochistiska vältrandet. Hennes psykolog spelas av Oliver Platt – och se där! Han befinner sig i ett kontor under större delen av hans korta medverkan. Extremt trogna läsare vet att jag noterade Oliver Platt förra veckan i filmen Nio liv, där jag undrade om han bara gör filmer där han får sitta och läsa repliker utan att resa på hullet, eftersom det är vad han gör mest där också.

Visserligen, eftersom denna film naturligtvis har sin beskärda del av plagiat från The Shining, måste han hänga på sig Scatman Crothers-rollen och åka upp till Watts isolerade psykstuga – förresten så utspelar sig allting i Maine, vilket gör det här till den första film jag sett som inte nöjer sig med att plagiera Stephen Kings berättelser utan hans födelseort också.

Hursomhelst. I vad som ska vara en central intrigdel, men som kommer och går lite väl fort, får Mary problem med en av sina patienter; en ung, stum pojke vid namn Tom (Jacob Tremblay, stjärnskottet från Room) som plötsligt står utanför hennes dörr en vinternatt, bara för att sedan försvinna och bli föremål för en stor efterlysning.

Ni vet resten – var han där, var han inte där, vart är han egentligen? Mary har mardrömmar och ser spöken, tror hon börjar bli galen, medan psykologen säger att allt är lugnt. Vi rör oss mot en twist, och bara generösa fans av den här formeln kan vara förlåtande mot hur kasst filmen är gjord; inte en enda ”jump scare” är vettigt gjord, inte en enda vändning får nackhåren att resa på sig (eftersom storyn är så generisk och ospecifik) och filmen lider av ett platt visuellt utförande som om man bara inser att folk ska stå framför kameran, strunt samma hur eller varför.

Men droppen rinner inte över bägaren förrän den där twisten, och en final som är så idiotisk att jag var tvungen att högt utbrista den gamla klyschan: ”Vem skrev det här?!”

Jag fick kolla upp det på IMDb – det visar sig att manusförfattaren heter Christina Hodson, och detta är praktiskt taget hennes enda titel. Hon är dock ansluten till manusarbetet på kommande Transformers-filmen – hon är verkligen i rätt gäng där! Ingen som har en karriär i Hollywood kan vara en fullständig idiot, så jag antar att Hodson är en sådan som anser att publiken är idioterna, och att filmer ska serveras idiotiskt åt idioter (vilket är så de bakom Transformers-filmerna tänker).

Dessa människor är skurkar som kränger skitrullar för att inte vara lika fattiga monetärt som de är i själen. Shut In är sådant skräp, ett sugande hål som i värsta fall kan suga ner Naomi Watts i en Steven Segal-liknande tillvaro som knegande b-filmshjältinna; en film som har gjorts för att folk vill ha betalt, och för att du ska ge dem pengar; en film som bör ses av ingen; en film som bör försvinna ner i ett bottenlöst hål av glömska.