Ibland händer det att det kommer filmer som Life, filmer som är så perfekt mediokra att det är smått imponerande. De är för välgjorda för att kallas usla, men de är så urholkade på originalitet och så perfekt förutsägbara att det är stört omöjligt att säga något bra om dem. Det är filmer som du vet att du inte kommer minnas ett jota av något år senare, och när du av en slump ser den på TV i framtiden tycker du den verkar vagt bekant, som nästan ihågkomna detaljer ur en dröm man glömt. Jag vet att jag såg The 51st State, med Samuel L. Jackson och Robert Carlyle, för femton år sedan. Tekniskt sett vet jag det. Jag vet att jag sett nyinspelningar av The Hills Have Eyes och Huset som gud glömde. En gång såg jag King Kongs son, den första uppföljaren till King Kong (1933). Jag har sett Beethovens tvåa och en spansk rysare som hette De namnlösa. Och nu har jag sett Life, en film som kommer ramla ner i samma svarta hål.
Filmen är en sci fi-skräckis om astronauter som upptäcker en utomjordisk livsform som – tänka sig – växer sig större och börjar ta dem av daga en efter en. Det låter ju som… vänta, jag har det på tungan… jo, Alien (1979), Ridley Scotts mästerverk som fått ungefär tjugohundrafemtioåtta kopior och wannabes. Life är regisserad av Daniel Espinosa, som inte direkt lämnat skammen på andra sidan Atlanten vad gäller ”inspirationen” från andra filmer. Vår utomjordiska krabat är en slemmig liten sak, och naturligtvis har den en irriterande tendens att klänga sig fast vid människokroppar och gärna ta sig in via diverse munhålor.
När en film gjorts så många gånger som Life så har man rätt att vänta sig rätt mycket – utmaningen för en filmskapare är förstås inte att bara presentera konceptet en gång till, utan att ge det ett nytt perspektiv eller sammanhang. Uppsättningen skådespelare – Rebecca Ferguson, Ryan Reynolds, Jake Gyllenhaal, de mindre namnkunniga men starka Ariyon Bakare, Olga Dihovichnaya och Hiroyuki Sanada – är på plats som om för att göra karaktärerna mer betydelsefulla. Kanske varje astronaut har en särskild talang, en särskild förmåga som är användbar i kampen mot monstret? Kanske de har varsin ideologisk koppling till ”livet”, och att det har något att göra med filmens titel? Åtminstone är väl någon av dem en vetenskapsman som vill att utomjordingen inte ska dö?
Bäst är Life i början, när Espinosa tillåter saker att ta tid – skådespelarna har inga problem med att få oss att tro att de är hyggligt erfarna rymdjobbare i en hyggligt realistisk miljö (av en händelse befinner de sig ovanför Jorden hela filmen) och det är till och med möjligt att hänga med i vad de snackar om när de undersöker en cellformad biologisk bit gojs – tekniskt sett ”det första beviset på utomjordiskt liv”, upplockat av en sond som varit på Mars. De behöver visserligen prata i parenteser, och förklara saker för oss de inte skulle behöva förklara för varandra, men ingen är ju perfekt.
Men nepp, hursomhelst, den där biten intergalaktisk sushi växer sig snart till en bläckfiskliknande sak och om du sett en har du sett alla. De skenbart intelligenta och kontrollerade vetenskapsmännen börjar snart bete sig mindre intelligent och kontrollerat – till viss del kan det förklaras av att de hamnar i livsfara, till större del handlar det om ett dåligt manus där det ena klichéscenariot följer det andra.
Inte för att dessa scenarion är uselt gjorda – man ska inte underskatta ett kunnigt filmteam och en hygglig budget, för hade Life varit en direkt-på-video-film (vilket det på papperet är farligt nära att vara) så hade den varit helt outhärdlig.
Men fortfarande. Se fem helt slumpmässigt utvalda filmer om människor som får problem när de är isolerade i rymdskepp – det spelar ingen roll vilka fem – och du kommer att lista ut allt som händer, i bästa fall precis innan det händer eller i värsta fall långt innan eftertexterna.
För att inte bli alldeles för uttråkad av den obligatoriska följden av händelser (jag tyckte jag såg någon som på riktigt somnade under pressvisningen) var jag tvungen att koncentrera mig riktigt ordentligt på det som var bra – tyvärr leder även de spåren till det dåliga. Det bästa med filmen är nämligen skådespelarna, och det kanske allra sämsta med den är Espinosas oförmåga att inse deras begåvning. Spiken i kistan för filmens misslyckande kommer i slutet, som han själv borde ha skrivit om.
Det är inget skandalöst eller oerhört oförutsägbart som händer, få inga förhoppningar, men det är tydligt att filmen hyser en extrem övertro på styrkan i sitt genomskinliga (och generiska) tentakel-monster. Det bästa i filmen är istället de mänskliga inslagen. Det är som att man följt manuset (filmens ”ritning”) utan att se vad som faktiskt skapats framför ögonen, filmens levande och faktiska innehåll. Vad som skulle vara en läskig monsterfilm har blivit, på sin höjd, en film om tappert kämpande människor. Det är för att skådespelarna är det enda genuint bra i filmen.
FREDRIK FYHR
LIFE
Originaltitel; land: Life; USA.
Urpremiär: 18 mars 2017 (South by Southwest, USA).
Svensk premiär: 22 mars 2017.
Speltid: 103 min. (1.43).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa 65)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Rebecca Ferguson, Ryan Reynolds, Jake Gyllenhaal, Hiroyuki Sanada, Olga Dihovichnaya, Naoki Mori, Ariyon Bakare, Alexandre Nguyen, Camiel Warren-Taylor, Hiu Woong-Son.
Regi: Daniel Espinosa.
Manus: Rhett Reese, Paul Wernick.
Producent: Bonnie Curtis, David Ellison, Dana Goldberg, Julie Lynn.
Foto: Seamus McGarvey.
Klippning: Mary Jo Markey, Frances Parker.
Musik: Jon Ekstrand.
Scenografi: Nigel Phelps.
Kostym: Jenny Beavan.
Produktionsbolag: Columbia Pictures, Sony Pictures Entertainment (SPE), Skydance Media.
Svensk distributör: UIP/Sony.
Finans; kategorier: Storföretag (inkl. c/o-bolag); science-fiction.
Betyg och omdöme: Medel – totalt förutsägbar och extremt ooriginell monster-i-rymden-film utan humor eller självmedvetenhet.
Ett svar på ”Life”