Danmarks Oscarsbidrag i år, Under sanden, var en film som handlade om hur landet behandlade tyska militärfångar under andra världskriget – det verkar som att kriget blivit aktuellt tema i dansk film, för här har vi Flykten över sundet, en bra film som slunkit in anonymt på video i Sverige efter att den fått oförtjänt ljummen kritik i Danmark. Den handlar om de judar som flydde till Sverige hösten 1943, när tyskarna invaderade – bortglömda sidor i historien som för all del tjänar på att bli film.
Den där ljumna kritiken handlade till stor del om att filmen bygger på en del konventioner, och använder sig av en del klichéer, och överhuvudtaget påminner om en sådan där halvbra film som visas för högstadieelever, vilket tycks signalera att det inte riktigt är en film för vuxna människor.
Mja, mjo, men låt oss nu inte kasta ut babyn med barnvattnet. Om Flykten över sundet inte är ett mästerverk av god smak, eller en överdrivet ambitiös historieskildring, så är det definitivt en film som är väldigt bra medan den pågår, och det är ju trots allt bland det viktigaste en film behöver vara. Regissören Nicolo Donato vet hur man tar tag i en berättelse, vad som gör en film spännande, och när han väl börjar är det svårt att sluta titta.
David Dencik har huvudrollen som jazzspelaren Arne Itkin, och Donato ödslar ingen tid på att bygga upp ”vem” han är, som om detta vore en karaktärsstudie – han spelar på klubbarna om nätterna, det är hans liv; en kväll hörs skriken, ropen – en titt ut genom fönstret och där nere på gatan har de rullat fram i sina jeepar, tyskarna. Här förändras ditt liv. Nu sker det, jo, det sker nu. Spring för livet.
Vi har ju sett tillräckligt många filmer för att veta vad bilden innebär, den definitiva faran. Vi förstår på en gång att Arne, och hans hustru Miriam (Danica Curcic), är lämnade till sin desperation – de tar sin lilla dotter och flyr. Sin lägenhet, sin stad, sitt land.
Donato lämnar dem sällan, och vi är dem i nacken filmen igenom. Fotot (Aske Foss) är både vackert komponerat och cinematiskt, rikt på lyster och ljuskontraster, i synnerhet när familjen lider sig igenom landsbygden, kyliga skymningar och becksvarta nätter – det låter kanske teknokratiskt, men filmen visar tvärtom vad foto kan göra för en film, skapa en sensuell närvaro; en av anledningarna till att filmen fungerar så bra är att vi kan känna sommarkvällen, den råa kylan på morgonen. Donato gör familjen Itkins färd till något vi kan fysiskt känna. I och med att vi kan känna vad de känner, nästan andas samma luft, så tror vi på det vi ser.
Tanken är alltså att familjen ska ta sig till Sverige, vilket visar sig vara lättare sagt än gjort – eftertexterna förklarar för oss att den stora majoriteten judar som flydde från Danmark till Sverige överlevde, och att det kom att skötas på ett mer organiserat sätt. Men alldeles här i början, denna oavsiktliga parentes i den stora historieberättelsen, var det kaotiskt. Inte minst fanns gott om folk som ville utnyttja situationen för att tjäna pengar – antingen kunde de råna folk på allt de ägde och har, eller så kunde de hoppas på en slant från nazisterna. Vem öppnar dörren om du, hemlös, knackar på? Vem anger dig? Vem anger dig inte?
Det hela andas kaos och tyst panik, ett fasans myller som pågår under den stilla sommarhimlen. Arne och Miriam är flyktingar över en natt, och även om de tekniskt sett förstår vad som hänt dem så är de i en ständigt pågående chock, och de måste improvisera; det är förvirringen och den nakna desperationen i den som plötsligt befinner sig i fritt fall, där tillvaron nyss var så stabil. De intalar sig själva att allt är okej, och att allt kommer att gå bra. Allt var ju helt normalt alldeles nyss, så tanken går att greppa tag i. Det låter nästan som något att tro på, åtminstone tillräckligt för att man ska kunna fortsätta framåt, mot nästa osäkra steg.
Donato bär på en fruktansvärt klar empati gentemot karaktärerna, och det är vad som gör filmen stark. Det finns en personlighet i berättandet (tydligen så ska han baserat manuset på utsagor från hans farfar) och viljan att berätta berättelsen går inte att ta miste på. Manuset i sig lever visserligen inte upp till samma nivå, det är sant. Här finns en och annan karikatyr-nazi-skurk, en sniken angivare och hans goda hustru, diverse figurer som enkelt och bekvämt glider in i väldigt förutbestämda mallar; överhuvudtaget är det här inte alls en originell film, och den målar upp ungefär den film-version av händelserna som du kan tänka dig – historikern kommer inte att låta sig övertygas av filmen alls, misstänker jag.
Men det är inte en lat film. Donato har en klar vision om vad han vill göra, och skådespelarna är så bra att de klyver kamerans gräns och når in i våra hjärtan. Filmens rytm är deras flykt, och filmen håller sig alert och närvarande – den sviker aldrig känslan av omedelbar fara, en mycket påtaglig känsla som kommer både från skådespelarnas förmåga att ta över vår uppmärksamhetsförmåga och regissörens förmåga att hastigt ändra ett fokus, byta scen och fortsätta ta oss vidare, i raskt flyende tempo, mot nästa fasansfulla osäkerhet.
FREDRIK FYHR
FLYKTEN ÖVER SUNDET
Originaltitel; land: Fuglene over sundet; Danmark.
Urpremiär: 27 oktober 2016 (Danmark).
Svensk premiär: 28 februari 2017 (DVD/BR/VOD).
Speltid: 94 min. (1.34).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: David Dencik, Danica Curcic, Jakob Cedergren, Nicolas Bro, Laura Bro, Morten Holst, Mikkel Boe Følsgaard, Marijana Jankovic, Lars Brygmann, Morten Suurballe, Mads Riisom, Signe Egholm Olsen, Kristian Høgh Jeppesen, Anders Heinrichsen, Elliott Crosset Hove.
Regi: Nicolo Donato.
Manus: Per Daumiller, Nicolo Donato.
Producent: Peter Bech, Aoife O’Sullivan, Tristan Lynch.
Foto: Aske Foss.
Klippning: Morten Egholm, Frederik Strunk.
Musik: Jesper Mechlenburg.
Scenografi: Søren Gam.
Kostym: Grith Deleuran, Birgitte Fükstnow, Ole Kofoed, Clodagh Scott.
Produktionsbolag: SF, samprod. Subotica Ltd samarb. Windmill Lane, stöd Det danske Filminstitut, TV2 Danmark, NRK, Gribskov Kommune, support incentives for the Irish Film Industry/Irlands regering.
Svensk distributör: SF.
Finans; kategorier: Filmbolag i samarbete, med div fondstöd o dyl; drama, historia, andra världskriget, Förintelsen, thriller, verklighetsbaserat.
Betyg och omdöme: Bra film – en ganska typisk historiebaserad melodram, byggd på en del konventioner och klichéer, men imponerande i regi och skådespeleri, med stringent fokus och en känsla av spänning och närvaro som hålls vid liv från början till slut; extra plus för visuell elegans.
2 svar på ”Flykten över sundet”