Det är ute i vildmarken det händer, de karga småstäderna där alla har flanellskjortor och där varje hushåll har minst en hagelbössa. Den lokala sheriffen är snäll, har en begynnande ölmage, gör så gott han kan. Oundvikligen finns det hemligheter under ytan. Någon någonstans har listat ut att det funnits pengar att tjäna, ett bedrägeri har satts i verket. Vi kan bara vänta på att se det gå åt skogen.
Sugar Mountain placerar sig alltså i samma subgenre som Fargo (1996) eller Sam Raimis underskattade En enkel plan (1998) eller, tja, vilken film som helst om ett gäng mindre smarta personer som hittar en väska med pengar, eller råkar ha ihjäl en person och måste mörka det, eller försöker sätta igång en utpressningsplan som är dömd att misslyckas.
Många sådana filmer är mycket populära, så det första du ska göra om du vill se den här filmen är att skruva ner förväntningarna till strax under noll. Det är en blygsam film gjord på låg budget och utan mycket att komma med i fråga om finess eller originalitet – strikt taget behöver du inte ens se den, såvida du inte har något bättre för dig. En bra film är inte nödvändigtvis oumbärlig. Sugar Mountain är en stilövning, en genreövning, en… övning. Men den vet vad den har att komma med, och den använder sig av det. Det är en film som har ett berg i titeln och den lämnar kvar känslan av just berg; berg, skog och mark, kallt snor och hårt grus.
Filmen börjar lite öppet, som en äventyrsfilm eller en ungdomskomedi. Vi stiftar bekantskap med den lilla byn, med äventyrare som vill ge sig av ut i vildmarken, med den lokala baren där folk super, dansar, sjunger och emellanåt slåss. Vi möter två bröder – Miles (Drew Roy) och Liam (Shane Coffey) – som ser ut som hyggligt världsvana utelivsmänniskor. De äger inte mycket i livet, sånär som på en familjebåt kopplat till ett litet turistföretag som deras mamma höll igång i 21 år. De har lyckats ruinera det på tre. De är bankrutta, de behöver cash, och de har förresten en kvinnlig barndomskompis vid namn Tracey (Melora Walters) som råkar vara Miles flickvän och Liams olyckliga kärlek.
Så, bara sådär, har det lite breda fokuset plötsligt fått skärpa; vi trodde kanske vi sett på en vildmarksfilm, men nu ser vi plötsligt på en noir. Trion kläcker en sådan där fantastisk plan – naturligtvis lite för fantastisk – som går ut på att fejka ett försvinnande och sälja storyn; de håller alla med om att Miles är den som ska försvinna uppe i berget, för alla vet att Liam känner det för bra. Tanken är att Miles ska återvända, med en fantastisk berättelse att förtälja – och sälja.
Men perfekta planer är förstås för perfekta, eftersom verkligheten är kaotisk och oförutsägbar. Hur blir det för Liam och Tracey när Miles försvinner? Ska de lita på att han håller sig undan, eller inte blir upptäckt, eller att han kommer tillbaka? Ska de själva, på någon nivå, börja tro att han försvunnit? Det är viktigt att hålla sig till storyn, så viktigt att de nästan måste börja tro på den själva.
Ett annat problem kommer från den där sheriffen, Jim (Cary Elwes) som bara råkar vara Traceys pappa. Han har redan till att börja med en högst skeptisk inställning till Miles. Kommer han att A) Acceptera deras berättelse? B) Se igenom deras bluff? C) Reagera på något helt annat sätt, som de inte ser komma. Svaret är en kombination, i en lite oförutsägbar ordning.
Jag ser många filmer som släpps direkt till VOD som jag bara önskar vore tillräckligt bra för att leva upp till sina potentialer, eller sin genre. Många faller på mållinjen, men de behöver inte vara krångligare än Sugar Mountain. Den australiensiska regissören Richard Gray förstår vad för typ av film han vill göra, och han har gjort den. Miljön är Alaska, och han använder den så ofta han kan för att skapa automatisk stämning. Dramat handlar om en säker plan som blir mindre säker, sedan mer kaotisk, och han ser till att skådespelarna får utrymme – här finns såväl gräl som svettiga pokerface-stunder och uppgivna ögonblick då figurerna bara kan slita sig i håret.
Skådespeleri är visserligen den aspekt av en film som är mest hopplöst subjektiv, men jag tycker att de oetablerade skådespelarna i Sugar Mountain har själ och hjärta och gör allt för att figurerna de har i uppdrag att gestalta ska framstå som genuina människor som suckar när de är trötta, gråter när de är ledsna, skriker när de är arga och faktiskt försöker förklara saker när de pratar.
Det finns förstås också, som man kan förstå, en och annan tråd som dras ett och annat steg för långt, och mot slutet kan man förlåtas för att tycka att en del trådar är långsökt dragna. Men i en thriller av det här slaget är resan färdens mål – poängen är att skenet hela tiden bedrar, alla karaktärer bär på hemligheter och överraskningar, intrigen utvecklar sig mot nya håll på grund av saker vi inte ser komma och att känslan av blodsmak uppstår i samma stund som bilden av pengar gör det.
Ett annat tecken på att Sugar Mountain är en välregisserad film är att den ständigt överfinurlige Cary Elwes spelar en roll utan att framstå som alldeles löjlig. Han är både den hotfulle pappan, och den ständigt lite för nesligt smarta sheriffen, som hela tiden hotar att sätta en käpp i hjulet, och det är precis det han känns som; en figur som kan vara rolig med en ölflaska (eller, som i filmen, en whiskypava) men som är smart och disciplinerad nog att inte bli för full. Det är blygsamma plus att ge filmen, kanske, men de är plus.
FREDRIK FYHR
SUGAR MOUNTAIN
Originaltitel; land: Sugar Mountain; USA.
Urpremiär: 9 december 2016 (USA)
Svensk premiär: 20 februari 2017 (VOD).
Speltid: 106 min. (1.46).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Red Epic), DI/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Melora Walters, Drew Roy, Shane Coffey, Cary Elwes, Jason Momoa, Anna Hutchison, Haley Webb, Steve Mouzakis, Craword Wilson, Patrick Sane, Yulia Klass, Nick Farnlel, Josh Teague.
Regi: Richard Gray.
Manus: Abe Pogos.
Producent: Michele Davis-Gray, Nick Farnell, John Garrett, Richard Gray, Jamie Houge, Virginia Kay, Steve Ponce.
Foto: John Garrett.
Klippning: Christopher Kroll.
Musik: Alies Sluiter.
Scenografi: Ali Matilla.
Kostym: Vicki Hales-Daly.
Produktionsbolag: Yellow Brick Films.
Svensk distributör: VOD.
Finans; kategorier: Mindre filmbolag; thriller, noir, överlevnadsfilm.
Betyg och omdöme: Bra film (av sitt slag) – en standard-noir, något ojämn i intrig och trovärdighet, lite på gränsen till ett lägre betyg, men solid i utförande, tempo, skådespeleri; tar sig själv på allvar, både tekniskt och tonmässigt, nog för att bli en bra genreövning.