I Skiptrace springer Jackie Chan och Johnny Knoxville omkring i Kina jagade, och på jakt, efter en gangster. De är regisserade av Renny Harlin. Det fanns alltså en tid då Skiptrace hade varit en helt rimlig film. Låt säga år 2002, när Knoxville var känd från ”Jackass”, när Chan gjorde Rush Hour-filmer och Harlin behövde en karriärboost efter megafloppen Driven (2001), filmen som en gång för alla tog ned honom från Hollywoods baslista över pålitliga actionregissörer.
Då hade Skiptrace också varit förärad en budget, något som oftast är ganska viktigt för den typ av actionfilm som Harlin brukade göra – hjärndöd, men på en rent cinematisk nivå attraktiv. Den insikten kommer och går genom Skiptrace som (jag antar oavsiktligt) refererar till flera av den finske marodörens gamla bedrifter. Vi har en scen i bergen, som Cliffhanger, vi har en scen där karaktärerna står till halsen upp i vatten, som i Deep Blue Sea, och vi har en fajt i en fabrik som påminner märkligt mycket om bagagerummet i Die Hard 2. Till skillnad från många av Renny Harlins tidigare filmer – allmänt sorgliga uppvisningar – så känns Skiptrace åtminstone som den typ av ”rulle” som Renninen blev satt på jorden för att göra.
Det går alltså att finna positiva saker att säga om filmen… men det är fortfarande ett sorgligt samtalsämne. Vilken film som helst måste ju vara övertygande på någon grundläggande nivå, och det är omöjligt att övertygas här. Skiptrace är inte filmen den vill vara, och det enda vi kan göra är att se den försöka vara den filmen.
En positiv sak, till exempel, är att filmen aldrig blir så fullständigt urusel som den ser ut att vara vid första anblicken. I inledningsscenen introduceras vi hux flux för Jackie Chan, som spelar en Hong Kong-polis som försöker rädda sin partner när han har en sådan där nedtickande bomb virad runt sig. Det är på fullständig Nakna Pistolen-nivå, men vi förväntas ta det hyggligt allvarligt och Chans misslyckande planteras som en drivande konflikt. I nästa scen möts vi av rubriken ”Nio år senare”, men Jackie ser exakt likadan ut.
Storyn är inte gammal som gatan. Den är en krossad trottoar. Jackies chef förklarar för honom att han ”måste ta semester” för han tar ”det här uppdraget för personligt”. Efter nio år kan man ju tycka att det är på tiden. Jackie har alltså letat efter sin partners mördare i nio år, och han är nu övertygad om att han är en halvt mytomspunnen maffiaboss vid namn Matadoren som gömmer sig bakom identiteten hos en respekterad businessman. Ni vet, det som var det gamla vanliga… när Snuten i Hollywood gick på bio.
I andra änden av storyn har vi vår tilltänkt skojiga amerikanska närvaro, i form av Johnny Knoxville. Han spelar någon slags lurendrejare som – kan ni tänka er? – råkar bli vittne till mord och nu är jagad av ryska gangsters. Han hookar upp med Jackie via en gemensam bekant – en kvinna som förr eller senare blir en damsell i distress, kidnappad av skurkarna – och det blir deras öde att jönsa runt på en turné genom Ryssland, Mongoliet och Kina som ger oss spridda skurar av turistvideos á la ”På spåret”, medan den hypertunna intrigen knyter ihop sina oundvikliga misstänkta med sina oundvikliga gangstrar och Jackie och Johnny får mynta egna internskämt medan de gnabbas och gradvis blir kompisar.
Den här storyn följer, som ni märker, en formula som är allt annat än överraskande – därmed inte sagt att det är formulan det är fel på. En film är inte dålig för att den är ohipp och påminner om något som var mer populärt för femton år sedan än nu. Säg den som inte zappat förbi Shanghai Knights på TV och stannat kvar åtminstone några reklamblock. Det kan vara både tryggt och kul att känna igen sig, och dessutom så kan man med rätta kalla Jackie Chan för en institution. Han är för gammal för att göra akrobatiska stunttrick, och det har han sagt själv, men det hedrar honom att han inte vill sluta göra film bara för att hipsters tycker att det vore det enda rätta.
Den arketypiska Jackie Chan-filmen behöver heller inte mer story än vad som krävs för att binda ihop ett par minnesvärda actionscener. Teoretiskt sett finns det därför också ett par scener i Skiptrace som är minnesvärda. Ett ögonblick är till exempel på gränsen till vackert – när Jackie attackeras av en bystig fiende och försvarar sig med en babushkadocka som krymper för varje spark. Därefter fastnar fienden mellan ett par stolpar eftersom hon har för stora bröst.
”D-cup?!” utropar Jackie, liksom av ren spontanitet.
”DOUBLE D!” vrålar hon förnärmat tillbaka.
Nu ligger du säkert på golvet och rullar runt av skratt… nähe, inte det. Hursomhelst är det en av höjdpunkterna i filmen, så om du är en Jackie Chan-kompletist så vet du vilken nivå det rör sig på.
Det som Skiptrace saknar är angelägenhet. Harlin har gjort genuint underhållande filmer förut, och det är därför det är tråkigt att se hur visuellt dassig filmen är – fotot och klippningen, A och O i en sådan här film, är så hafsig och rörig att man omedelbart inser att filmen kommer bli en pärs att orka igenom. Jackie själv har den karisma han har kvar, och den är så pass hög som du vill att den ska vara, och jag vet inte om någon har några förhoppningar på Johnny Knoxville så… tja, han är väl okej?
Howard Hawks brukade säga att en film behövde tre bra scener. Jag vet inte om Skiptrace har tre, men den har alldeles för många dåliga. Jag skulle hemskt gärna vilja gilla den, men ja… den är helt enkelt för dålig.
FREDRIK FYHR
SKIPTRACE
Originaltitel; land: Jue di tao wang; Kina, Hong Kong, USA.
Urpremiär: 17 juli 2016 (Beijing).
Svensk premiär: 20 februari 2017 (DVD/BR/VOD).
Speltid: 107 min. (1.47).
Åldersgräns och lämplighet: 15 (11).
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW (5K); DI 2K/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jackie Chan, Johnny Knoxville, Fan Bingbing, Eric Tsang, Eve Torres, Winston Chao, Yeon Jeong-hun, Shi Shi, Michael Wong, Dylan Kuo, Lanxin Zhang, Na Wei, Charlie Rawes, Michael Gor, Sara Maria Forsberg, Jai Day.
Regi: Renny Harlin.
Manus: Jay Longino, BenDavid Grabinski.
Producent: Jackie Chan, Charlie Coker, David Gerson, Li Min, Esmond Ren, Damien Saccani, Wu Hongliang.
Foto: Chiying Chan.
Klippning: Derek Hui, Judd H. Maslansky, David Moritz.
Musik: Chan Kwong Wing.
Scenografi: Lau Sai-Wan.
Kostym: Crystal Pa.
Produktionsbolag: Cider Mill Pictures, Dasym Entertainment, InterTitle Films, JC Group International, Talent International.
Svensk distributör: Noble Entertainment.
Finans; kategorier: Diverse filmbolag, inkl. multimediebolag; action, komedi, buddycop.
Betyg och omdöme: Under medel – buddycop-film som är för slarvigt gjord för att övertyga som något mer än filmade skådespelare i en b-produktion.