Problemet är bara att Fifty Shades Darker helt enkelt är usel.
Dakota Johnson var en riktig kämpe i Fifty Shades of Grey, där hon spelade en musig litteraturstudent med det osannolika namnet Anastasia Steele som fick ihop det med den Joakim von Anka-rike snuskpellen Christian Grey (Jamie Dornan), som snart visade sig vara en sadist som bara kunde vara med henne om han också fick smiska henne, med (mycket) mera. Det var en i många avseenden hemsk film, men Johnson var verkligen bra i huvudrollen. Hon utstrålade den förvirring som vi i publiken också kände, av diverse orsaker, och så länge hon undrade vad (eller vem) som skulle komma härnäst så kunde vi göra det också.
Hon håller tappert masken i uppföljaren, men hon besegras nästan på en gång. Manuset tvingar henne till underkastelse som inte bara innefattar sex utan även hjärnkapacitet. Fifty Shades Darker är en monstruöst dåligt berättad film där Anastasia Steele gör det ena obegripliga valet efter det andra, som om hon är kontrollerad av en ond shaman som sitter med en voodoodocka någonstans. Hon är antingen en uselt skriven karaktär, eller schizofren. Tyvärr visar sig aldrig Mr. Grey vara en hallucination, som något ur A Beautiful Mind, vilket egentligen hade varit den här filmens enda logiska slut-twist. Alltså är detta bara en film som suger bollar och rumpa, i vilken kombination du nu föredrar.
Ana är singel i uppföljaren… eller, hon är singel i ungefär fem minuter. Det går inte att vara med Christian, eftersom han är ett kontrollfreak som vill äga henne och går igång på att plåga henne fysiskt. Okej. Så dyker Christian upp igen: ”Jag vill ha dig tillbaka!” Han är fortfarande ett kontrollfreak som går igång på att plåga henne, men nu vill han slopa de ”regler och avtal” angående sex som de haft förut (fråga inte). Generöst nog ska han aldrig mer ”straffa” henne, och han lovar att det inte ska bli några fler ”hemligheter”. Vad det nu betyder.
Manuset ger Ana egenskaper som belästhet, skarpsinne och intellekt, självständighet och analysförmåga, men mirakulöst nog svarar hon inte: ”Nej, du förstår inte grundproblemet. Du är störd, hej då.”
Istället accepterar hon utan vidare att, som om ingenting hänt, fortsätta förhållandet med Christian. Är han så himla sexig? Hon verkar inte speciellt förförd, utan ser snarare rätt så konstant obekväm och generad ut (mindre bita i underläppen-tics den här gången, men ändå). Christian själv ser ut som en pilsk hamster, i bästa fall, oavsett hur mycket Jamie Dornan försöker att gestalta något slags liv ur den parfymerade träkloss som är Grey. Det står, minst sagt, still.
Här skulle jag kunna börja upprepa mig, inser jag när jag ser över min recension av den förra filmen – som jag uppenbarligen glömt. Problemen är i grunden desamma. Liksom den första filmen är Darker ungefär lika upphetsande som ett bårhus; sexscener är överhuvudtaget svåra att få till på film, eftersom foto och klippning bara fungerar till den mån vi kan acceptera dess illusion. Om en scen skriker Gå Igång På Detta så kommer vi istället att bli pinsamt medvetna om att vi ska just ”gå igång”. Saken blir knappast bättre av att kameran stendött ramar in parets kroppar, och klippningen behandlar Johnsons kroppsdelar som en slaktare, och värst av allt är förstås radioskvalet som ligger över eländet (ibland juckar Dornan i takt med musiken, vilket ger filmen några få glädjande stunder av andrum i form av ofrivillig humor).
Det andra problemet som återkommer är den fruktansvärt irriterande demens som Anastasia Steele lider av. Oavbrutet konstaterar hon att den konstant hotfulla Grey inte är något att ha – som om hon behöver mer än en signal! Han övervakar hennes steg, domderar över vad hon får och inte får göra, sitter på en hel CIA-mapp om hennes liv och göranden (bokstavligt talat), lyssnar på singer-stalkwritern Sting när han tränar (varningslampor blinkar!) och när han inte får äga henne, övervaka henne, bestämma allt hon gör och inte gör, samt straffa henne sexuellt, då blir han ett stackars psykfall som liksom går runt och kan explodera när som helst. Bu hu. Stackars psyko. Fifty Shades Darker hade varit helt logisk om det hade varit en skräckfilm om en kvinna som inte kan komma ut ur sin destruktiva relation.
Det är förstås lite så det är tänkt, egentligen. Men tanken med en film räknas inte. Naturligtvis är det tänkt att Ana ska vara en snäll och ambitiös person som ser det goda i allt och som därför attraheras av Christians mörker, och naturligtvis ska vi oroa oss för henne när hon väljer att tro på den så kallade kärleken, att han kan ”räddas”. I grunden finns det, frustrerande nog, potential i berättelsen. Fifty Shades-filmerna hade kunnat spela intressanta spel med psykosexuella maktspel, könsroller och kapitalism. I en perfekt värld hade det varit en spännande berättelse om en bra människa som, mot sitt bättre vetande, dras mot något destruktivt.
Problemet är bara att Fifty Shades Darker helt enkelt är usel, en anti-film som består av deg till en paj som är långt ifrån ugnen. Sidointriger finns i form av en olycklig stalker-tjej (Bella Heathcote) som har ett förflutet med Christian, en skenbart trevlig men egentligen äcklig chef till Ana, och Kim Basingers mystiska ärke-dominatrix som dyker upp för att varna Ana om att hon inte kan ändra på Christian. Men ingenting händer i filmen, ingenting, som inte redan står klart i första scenen. Intrigen bygger inte upp till någonting alls utan prokrastinerar oavbrutet, i brist på något bättre. Liksom i Twilight-filmerna står Christian och Ana och stampar på samma ställe och varje scen måste sluta med att de osynligt tappar minnet á la Memento (2000) för i nästa scen kan de lik förbannat inte komma ihåg vad de sa i den förra scenen.
Mitt favoritexempel kan vara när Christian (på tal om Twilight) friar till Ana – vi har just insett att hon tvekar på deras förhållande, men nu svarar hon av oklar anledning ”kanske” istället för ”Nej, det här går för fort fram”. Det är inte bara den rimliga svaret, det är vad Ana (enligt allt vi lärt oss om henne) borde svara. Därefter får hon höra att det snart är hans födelsedag – nej, hon vet inte datumet och hon har aldrig firat hans födelsedag förut, vilket avslöjar att de inte spenderat ens ett helt år tillsammans. Du kommer inte tro vad som händer sen, som det brukar heta. Nej, för Ana är en utomjording som inte har förmågan att använda sin mänskliga hjärna, och Christian är en zombie som bara kan tänka på sex, våld och ägande i en charmlös loop. De förtjänar varandra, så tillvida att de är två idioter i en idiot-film.
FREDRIK FYHR
FIFTY SHADES DARKER
Originaltitel; land: Fifty Shades Darker, USA.
Urpremiär: 7 februari 2017 (Hamburg)
Svensk premiär: 10 februari 2017.
Speltid: 118 min. (1.58).
Åldersgräns och lämplighet: 15
Teknisk process/print/bildformat: codex (ARRIRAW), DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Dakota Johnson, Jamie Dornan, Eric Johnson, Eloise Mumford, Bella Heathcote, Rita Ora, Luke Grimes, Victor Rasuk, Max Martini, Bruce Altman, Kim Basinger, Marcia Gay Harden, Andrew Airlie, Robinne Lee, Amy Prince-Francis.
Regi: James Foley.
Manus: Niall Leonard efter boken av E.L. James.
Producent: Dana Brunetti, Michael De Luca, E.L. James, Marcus Viscidi.
Foto: John Schwartzman.
Klippning: Richard Francis-Bruce.
Musik: Danny Elfman.
Scenografi: Nelson Coates.
Kostym: Shay Cunliffe, Karin Nosella.
Produktionsbolag: Universal Pictures.
Svensk distributör: UIP.
Finans; kategorier: Storföretag; drama, romatik, relationsdrama, psykosex.
Betyg och omdöme: Dålig film – psykosexuell kärlekshistoria vars potential förgörs av utdragen anti-story, obegriplig dialog, osammanhängande intrig, tilltänkt sexighet som är bårhuskallt, noll djup och en kollaps vad gäller karaktärernas motivation.
2 svar på ”Fifty Shades Darker”