Det finaste med Aquarius kan vara dess poesi, hur vackert och enkelt den skildrar ett människolivs personlighet; att lyssna på musik, titta ut genom fönstret, hur du dekorerat lägenheten, hur dess rum innehåller minnen av saker som funnits förr, hur tiden pågår som en oavbrutet tänd kamin i vardagsrummet.
Det är en fantastisk film och det är också en fantastiskt rörig film. Det är en fantastiskt rörig film som sätter fingret på den rörighet som uppstår i ens huvud när man försöker få grepp om någonting som händer idag. Du har ditt liv, som i saker – saker du ska göra idag, saker du har omkring dig. Du har ditt liv, som i erfarenheter – minnen, upplevelser, allt det som hänt dig upp till denna punkt. Du har din värld – den som är din och din egen, och den som är allas vår, den som pågår här, och som vi finner att vi lever i varje dag, alltid på gott och ont.
Dagar, veckor, vi glömmer dem – Clara (Sonia Braga) lever här och nu, men ett år som 1980 ligger på byrån som en skål praliner. Och då, för snart fyrtio år sedan, kunde hon se på den där byrån och minnas vad hon gjorde i sin ungdom… den där byrån har allt sett mycket!
Filmen börjar sublimt, med dessa tidsresor, hisnande men nätta, som enkla iakttagelser gjorda inuti en abstrakt människosjäl. Vi behöver ingen förklaring till varför Clara tycker om lägenheten hon växt upp i, där hennes egna barn växt upp, och där hon nu bor. Den är genuin utan att vara klichéartat ”bohemisk”, den bär den odefinierbara känslan av inboddhet och karaktär; den har en fin utsikt över playan, ja, men den kan inte pitchas av en mäklare. För en utsugare är lägenheten sunkig och ful, men den som har en relation till ordet ”själ” förstår att lägenheten är en praktiskt taget biologisk del av Clara.
Efter en inledande resa i tid och rum – lika hisnande som lugn, metodisk, inkännande – landar vi här och nu, i en konflikt som känns tragiskt låst. De där utsugarna knackar på dörren en dag. Ett företag – ni vet, fina leenden, rena skjortor, dyra utbildningar, urholkade hjärtan – vill lägga ett nytt lägenhetsprojekt. Skiten Clara bor i ska rivas, menar de, fastän de säger det så artigt och väluppfostrat de förmår, och alla andra ockupanter har redan köpts ut. Om nu bara Clara kunde ta och se på deras (lukrativa) erbjudande och signera där, där och där…
Naturligtvis säger Clara nej – återigen, vi behöver ingen scen där hon förklarar varför, eftersom en människas relation till sin egen sfär inte är rationell, och därför mänsklig och mer sann än någon lag; när Clara inte skriver på vid deras tredje och fjärde försök så visar det sig att bolaget har en hel del fula tricks att komma med. Clara, som sett mycket i sina dagar, kanske kostar på sig ett och annat höjt ögonbryn. Men hey, två kan spela det spelet. Hon har fantasi, och en advokat. Spelet kan börja, som man säger.
Men nu låter det lite grann som att jag pratar om en obligatorisk amerikansk remake. Aquarius är ingen svart komedi, ingen feel good-satir, ingen batalj om viljor. Konflikten mellan Clara och bolaget fungerar för att stimulera det karaktärsporträtt som filmen i grunden är. Vi måste fråga oss vilka erfarenheter Clara har, och varför hon insisterar på att bo kvar i lägenheten. Det är inte bara romantik, snarare tvärtom. Kapitelindelningar ger oss ledtrådar – ”Claras hår”, ”Claras kärlek”, ”Claras cancer”; vi måste döma henne via hennes familj, som konstaterar att hon inte är världens mest medgörliga människa. Ibland är hon rentav tjurig, ibland direkt elak. Hon anser sig ha gått igenom tillräckligt i livet för att buffla med sin omgivning och insistera på att ”få sitt”.
Nej, det är inte sympatiska drag och jag skulle inte vilja påstå att Clara är en speciellt trevlig person att stifta bekantskap med. Men filmen har heller ingen skyldighet att vara trevlig, och jag tror den innerst inne handlar om hur trångsynta och antagonistiska vi blivit i den digitala tidsåldern, så bubbliga, med fingrarna konstant mot avtryckarna. I kriget mot byggnadsbolaget kan vi ana att Clara ska vara vår hjältinna, men regissören Kleber Mendonça Filho vägrar teckna kostymkillarna i ett negativt ljus så det klingar aldrig helt rätt. Finalen, till exempel, ska komma som någon slags ”där fick ni”-kläm, men den lämnar kvar en otillfredsställande känsla, en frustrerande känsla av krig och larm, som att vi alla bara skriker på varandra.
Man kan anklaga filmen för att vara överambitiös, för lång, pretentiös. Jag håller till viss del med. Aquarius är en extremt spretig film, och den äter nog till sist för mycket när den försöker få intrigen att rimma med ganska godtyckliga metaforer – som när Claras bröstcancer jämförs med hur en byggnad invaderad av termiter också har ”cancer”, övertänkta ambitioner som jag inte är helt säker på har någon betydelse – men jag är faktiskt beredd att förbise det.
Aquarius är nämligen en film som inte har avsikten att bära hem alla sina poänger. Den skildrar, egentligen, ett öppet krigstillstånd – ett mellan behovet av liv och det påtvingande kravet av tillväxt, ett mellan folk och makt, ja det går att dra hur långt du vill – och trots att jag ogillar att dra ”aktuella” kopplingar så tror jag det finns en nerv i Aquarius som är mycket talande för vår tid. Rädsla, motstånd, viljan att definiera sin fiende och göra sig redo för försvar och attack. Acceptansens död, den konflikt som inte kan stoppas eller resoneras med när den väl uppstått.
Och kring den tjurskalliga dragkampen blir också alla nyanser svåra att tolka, alla gåtor som bor i människohjärtat för svåra att fundera vidare på. Det finaste med Aquarius kan vara dess poesi, hur vackert och enkelt den skildrar ett människolivs personlighet; att lyssna på musik, titta ut genom fönstret, hur du dekorerat lägenheten, hur dess rum innehåller minnen av saker som funnits förr, hur tiden pågår som en oavbrutet tänd kamin i vardagsrummet.
Det är ur denna rumslighet, fantastiskt frammanad, som Clara stiger upp. Vi känner henne lika bra som hon känner sig själv, och vi vet att det är hennes rätt att få leva sitt liv som hon vill, hur hon vill, vart hon vill, med sin själ intakt. Men i det att vi skådar inåt, rår om vår egen privata zon, blir rädda att förlora vår värld, blir vi också blinda för verkligheten, för andra människor, för framtiden. Aquarius är därför en fascinerade film, stillsam och behaglig att se, oavbrutet vacker och kittlande… och till sist, dragen till sin spets, obehaglig.
FREDRIK FYHR
AQUARIUS
Originaltitel; land: Aquarius; Brasilien, Frankrike.
Urpremiär: 17 maj 2016 (Cannes).
Svensk premiär: 4 september 2016 (FemFilmFest), 20 januari 2017.
Speltid: 142 min. (2.22).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 3.4K/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Sonia Braga, Maeve Jinkings, Irandhir Santos, Humberto Carrão, Zoraide Coleto, Fernando Teixeira, Buda Lira, Paula De Renor, Barbara Colen, Daniel Porpino, Pedro Queiroz, Carla Ribas, Germano Melo, Julia Bernat, Thaia Perez, Arly Arnaud, Leo Wainer, Lula Terra, Valdeci Junior, Clarissa Pinheiro, Rubens Santos, Bruno Goya, Andrea Rosa, Joana Gatis, Tavinho Teixeira.
Regi: Kleber Mendonça Filho.
Manus: Kleber Mendonça Filho.
Producent: Saïd Ben Saïd, Emilie Lesclaux, Michel Merkt.
Foto: Pedro Sotero, Fabricio Tadeu.
Klippning: Eduardo Serrano.
Scenografi: Juliano Dornelles, Thales Junqueira
Kostym: Rita Azevedo.
Produktionsbolag: CinemaScópio, Globo Filmes, SBS Productions.
Svensk distributör: Njuta Films.
Finans; kategorier: Mindre produktionsbolag i samarbete med div mediekoncerner plus fondstöd o dyl; drama, arthouse, öppet perspektiv, tid och rum, familjerelationer, cancer, sjukdom, politik, kapitalism, samhälle.
Betyg och omdöme: Mycket bra film – mångsidig karaktärsstudie med flera tematiska idéer i en komplex väv, samtidigt ett enkelt och sublimt berättat drama med högklassigt skådespeleri och metodisk regi som tillåter tid och rum att stiga fram så att publiken långsamt sveps med i en organisk berättelse som känns påtaglig och närvarande.
Ett svar på ”Aquarius”