Det finns säkert människor som älskar den här filmen, men jag vet inte om jag skulle vilja träffa dem. Det var längesedan jag såg en film som var så genuint vidrig.
Jag vet, vidrig är ett starkt ord. Jag menar nu inte främst att filmen är moraliskt förkastlig eller våldsam – även om den är det också – utan bara… ja, vidrig. Den handlar, bland annat, om en gubbe som går omkring naken om nätterna, helt dränkt i fett, och stryper människor. Han är besatt av fett, och filmen är likaså besatt av nakna gubbmagar, sladdriga skinkhalvor, blöta pruttar och mer äckel-päckel än Morran och Tobias kan drömma ihop i sina vildaste fantasier.
Men det är inte allt. Filmen är, förutom att vara vidrig, helt fenomenalt störig också. Den blandar det äckliga och groteska med den typ av humor som är bortom egensinnig och studentikos, så besinningslöst genomtänkt för att vara så irriterande som möjligt, att människor kommer att älska den eller hata, och jag menar verkligen HATA, den. Det är väl min uppgift, då, att stå i mitten och säga att filmen är en störig gåta. Jag skulle kunna rekommendera filmen till de som gillade Napoleon Dynamite (2004), men det var en film som gjorde människor glada. The Greasy Strangler är mitt i alltihop rätt deppig också.
Ja, vi har gubben som går omkring och kallar sig själv ”The Greasy Strangler”. Han är en äcklig gubbe som bor i ett äckligt hus tillsammans med sin mindre äckliga, men ännu mer patetiska, medelålders son. I den första scenen bråkar de om huruvida gubben är ”The Greasy Strangler” eller inte. Gubben påstår att han är det. Sonen kallar honom ”bullshit artist” (en förolämpning som de senare upprepar ungefär fyrtioelva gånger, för ju mer man säger något, desto roligare blir det… eller?). Gubben säger okej, han är inte ”The Greasy Strangler”. För övrigt vill han ha ”mer fett” i sitt kaffe.
Gubben vandrar gärna omkring och visar snoppen, som ser ut ungefär som ett dött djur, och det dröjer inte länge förrän han fått upp ögonen för sonens nya flickvän – en mullig stackare i en gigantisk afro-peruk som ungefär matchar gubbarnas mindre estetiskt tilltalande… eh ”stil”. Naturligtvis är sonen en gigantisk jättebebis som bara går omkring och gnäller, förresten.
Jag tar och trycker på paus här. Filmen är galen, störd, äcklig och obstinat, och jag misstänker att du kommer vilja utsätta dig för den om du känner att du helt enkelt inte kan låta bli. Vi har alla våra dunkla drifter.
Själv sökte jag desperat och lönlöst efter en mening med filmen, och när den till slut ballar ut en gång för alla i de sista tio-femton minuterna – då jag är övertygad om att filmen inte bara är obegriplig utan också att den fullständigt skiter i att, eller varför, den är det – insåg jag att filmen var för vag och nonsensartad för att bli kallad för något annat än en mållös hipsterfilm. Det är en film man ser och känner sig grundlurad av – i synnerhet i slutet, men egentligen redan från början.
Det finns förstås alltid något genuint outhärdligt med en film som älskar sig själv så otroligt mycket mer än vad den bryr sig om publiken, men å andra sidan kommer det alltid finnas människor som inte sett tillräckligt många (eller som bara alltid kommer att älska alla) riktigt konstiga filmer. För er är The Greasy Strangler i det närmaste en blivande klassiker som kommer att få er att ropa ”Hooty tooty disco cutie!” resten av livet (fråga inte).
Och jag ska ge filmen det att manusförfattaren och regissören Jim Hosking har en egen stil som han har koll på. Han vet precis vilken film han velat göra, och han har tänkt ut den, regisserat den, och fått skådespelarna att förstå den. Hade den varit sämre rent tekniskt hade jag nog avskytt den. Nu fick den mig mest att skaka på huvudet, tappa aptiten och efterhand sluta bry mig.
Som ett slags test ska jag bifoga den enda scen i filmen som jag skrattade åt. Och jag menar det verkligen! Jag skrattade så att jag grät åt denna lilla sekvens, som skildrar ett par mindre lyckligt lottade turister utanför ett motell. Humor är förstås relativt, den här filmen är ett levande bevis på det, och jag har säkert förstört scenen genom att bygga upp så mycket inför den… men jag kan inte låta bli. Jag kan inte säga att jag tycker att The Greasy Strangler är en speciellt rolig film, men åt det här skrattade jag verkligen:
Gav det dig något? Om inte så vet du att det här inte, och jag menar VERKLIGEN INTE, är filmen för dig.
FREDRIK FYHR
THE GREASY STRANGLER
Originaltitel; land: The Greasy Strangler; USA.
Urpremiär: 22 januari 2016 (Sundance)
Svensk premiär: 13 november 2016 (SIFF), 30 januari 2017 (DVD).
Speltid: 93 min. (1.33).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ProRes 4:2:2; DI 2K/D-Cinema/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Michael St. Michaels, Sky Elobar, Elizabeth De Razzo, Gil Gex, Abdoulaye NGom, Holland MacFallister, Sam Dissanayake, Joe David Walters, John Yuan, Matt Yuan, Mel Kohl, Sal Koussa, Jesse Keen, Carl Solomon, Dana Haas.
Regi: Jim Hosking.
Manus: Toby Harvard, Jim Hosking.
Producent: Daniel Noah, Andrew Starke, Ant Timpson, Josh C. Waller, Elijah Wood.
Foto: Mårten Tedin.
Klippning: Mark Burnett.
Musik: Andrew Hung.
Scenografi: Jason Kisvarday.
Produktionsbolag: Drafthouse Films, Timpson Films, Rook Films, SpectreVision, BFI Film Fund.
Svensk distributör: Njuta Films (DVD).
Finans; kategorier: Produktionsbolag i samarbete, inkl. fondstöd; svart komedi, skräck/komedi, body horror, thriller
Betyg och omdöme: Medel – svart äckelkomedi, gjord med en tydlig, begåvad och minst sagt säregen stil; dock tom på den originalitet och mening den på olika sätt föreslår ska finnas där, i synnerhet påtagligt i en nonsens-final.