Jag är inte mycket för att säga att en film är ”precis som den-och-den” filmen – det är ett ganska bekvämt kritiskt knep, för vilken film är egentligen inte lik någon annan – men ibland har man inte mycket val. Ska man prata om Kill Your Friends är det svårt att inte kasta bollen till American Psycho (2000). Den utspelar sig visserligen år 1997, kring den brittiska musikscenen, och filmerna är inte identiska. Men det är ändå som att den ber om jämförelsen.
Filmen är byggd på en roman som jag får anta är väldigt lik Bret Easton Ellis bok också. Huvudpersonen är inte en galen yuppie på 80-talet utan en galen hipster på 90-talet. Han har det lite för perfekta namnet Steven Stelfox (Nicholas Hoult) och jobbar på ett skivbolag som teoretiskt sett är ute efter att hitta nästa Blur eller Oasis, men stora mängder kokain och allmänt kaos gör att de oftast nöjer sig med att signa värdelösa, men ekonomiskt framgångsrika, Spice Girls-kopior och billigt, tyskt ravenonsens.
Romanen skrevs av John Niven, som själv är en veteran i branschen, och man kan ana att storyn i grunden bygger på en hel del erfarenhet. Stelfox tripper till Cannes, med eller utan bångstyriga sidekicks, känns autentiska – hans genomcyniska berättarröst ackompanjerar hela filmen och förklarar för oss att jobbet går ut på att styra ett minimalt skepp i ett stormande vattenglas. Dealar signas via dansgolv, knark och alkohol, och på något sätt måste han veta vad som kommer att sälja och inte, även när han har huvudet uppe i det blå och står i ett hav av Prodigys ”Smack My Bitch Up”.
Hoult är inte dålig i den här rollen, och filmen har något att gå på så länge han bara är ett svin på två ben i en svinig bransch; oavbrutet förklarar han för oss hur lite han bryr sig om kvalitet och hur allt bara handlar om att tjäna pengar och döda konkurrensen. Det är inte sympatiskt, men det är uppriktigt. Det känns oundvikligt att filmen ska göra om satiren till en slags självhyllande masochistisk nihilism där social Darwinism blir en ”cool grej” liksom… men till och med det är något jag tycker filmen kan stå för rätt bra; Hoult säljer det, liksom hans karaktär säljer sig själv, och miljön är precis så pass nygammal att den blivit ett tvättäkta tidsdokument.
Så Kill Your Friends har riggat sin scen, men setlistan blir tyvärr en besvikelse. Hoult kan bära varje scen han är med i, och regissören Owen Harris kan bygga en snygg film runt honom, men ingen av dem kan ta storyn någonstans på egen hand. När det börjar staplas lik, och Stelfox liv börjar gå ut på att dölja sina spår lika mycket som att sköta sitt själlösa jobb, då känns det som att filmen sjunger en cover i brist på originellt material.
Ett tag är riffen från American Psycho bokstavligt talat identiska, som när redaktionen får besök av en polis (Edward Hogg) som eventuellt misstänker Stelfox och eventuellt är helt aningslös. Ni kanske minns scenerna mellan Christian Bale och Willem Dafoe, som spelade de här rollerna i ”originalet”, och när Kill Your Friends apar efter så ekar filmen påtagligt tomt.
Ett annat problem är att Stelfox inte blir mer eller mindre begriplig ju längre intrigen pågår. Till slut måste man fråga sig vad poängen är. Det går såklart inte att känna någon sympati för honom när det börjar gå dåligt för honom, men det finns inte heller någon satirisk poäng eller filosofisk fascination, ingen smart mörk humor att få ut; det stannar vid pseudocoola ”bara den starkaste överlever”-poser, som om vi ska vara så impade av saker som många bättre filmer redan problematiserat och utvecklat för länge sedan.
Stelfox är, såvitt jag kan förstå, rätt kass på sitt jobb egentligen. Det hade ju inte skadat om en snubbe som jobbade i musikindustrin hade varit intresserad av musik, men filmen väljer att inte sätta inte fingret på det här. Skämtet är att Stelfox är ett svin som bara bryr sig om pengar och framgång, och att han är en sociopatisk mördare kommer nästan i efterhand. Men filmen borde dra det där skämtet också, istället för att bara konstatera det.
FREDRIK FYHR
KILL YOUR FRIENDS
Originaltitel; land: Kill Your Friends; Storbritannien.
Urpremiär: 5 augusti (Fantasy Filmfest, Tyskland).
Svensk premiär: 30 januari 2017 (DVD/VOD).
Speltid: 103 min. (1.43).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (?)/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Nicholas Hoult, James Corden, Georgia King, Craig Roberts, Jim Piddock, Joseph Mawle, Dustin Demri-Burns, Damien Molony, Bronson Webb, Ella Smith, Rosanna Hoult, Ed Skrein, Tom Riley, Kurt Egyiawan, hugh Skinner, Moritz Bleibtreu, Alex Gillison, Ieva Andrejevaite, Osy Ikhile, David Avery.
Regi: Owen Harris.
Manus: John Niven, efter sin egen roman.
Producent: Gregor Cameron, Will Clarke.
Foto: Gustav Danielsson.
Klippning: Bill Smedley.
Musik: Junkie XL.
Scenografi: Charlotte Pearson.
Kostym: Susie Coulthard.
Produktionsbolag: Unigram, Altitude Film Entertainment.
Svensk distributör: Universal Sony (DVD).
Finans; kategorier: Mindre produktionsbolag i samarbete med mediekoncerner med div. fondstöd; thriller, satir.
Betyg och omdöme: Medel – godkänt spelad och regisserad seriemördarsatir, men saknar poäng och får därför en utdragen intrig som inte leder till något minnesvärt eller begåvat.