Det är en sådan där störd och fin liten film, ja, men den hittar faktiskt också ett sätt att stå för att den är lite störd och fin.
Det vore enkelt – alltför enkelt – att kalla Girl Asleep för en australiensisk Wes Anderson-film gjord på liten budget. Dels skulle det trissa upp förväntningarna hos vissa, dels är det helt enkelt inte sant. Jag skulle vilja säga att den är både bättre och mer klyftig än så.
Men länge ser det onekligen ut så. Det finns en del klyschor, nuförtiden, som man kan koppla den dyrkade hipstermästaren till. De går ut på idiosynkratisk humor, en färgglad och minutiös scenografi, knasiga karaktärer med egensinniga besattheter och pedantiskt, planimetriskt foto (ni vet, ”platt”, rakt framifrån, skolfoto-stilen).
Girl Asleep utspelar sig, också, i ett utstuderat 70-tal där allt är gult och brunt. Vi träffar den högst bekymrade femtonåringen Greta (Bethany Whitmore) som på första skoldagen genast inser att hon är illa ute från ”the mean girls” som redan planerat sitt första elaka practial joke. Som tur är får hon en vän i den läspande supernörden Elliott (Harrison Feldman) som närmar sig henne på en skolbänk, och sedan finner sig sitta på hennes säng. Fotot ramar in dem i den gamla hederliga 4:3-lådan och scenografin rör hela tiden på sig, så pass mycket att den då och då avbryter dem; ibland vet vi inte om vi ska titta på dem, eller på de knasiga figurer som rör sig i bakgrunden; vid ett tillfälle visar det sig att killen som smälter in i tapeten bokstavligt talat smält in i tapeten. Knas, knas, knas.
Gretas föräldrar följer samma stereotyper – mamman har ansiktsbehandlingen och morgonrocken, pappan är en excentrisk tönt och storasystern har blivit rebell och släpar hem en rockstjärna som naturligtvis introduceras i drömsk slow motion.
Det känns verkligen som att vi har varit här förut, och det tycks inte råda några tvivel om att Greta kommer att gå till den där festen som de elaka tjejerna anordnat, varpå hon kommer att bli förnedrad och efterhand finna sig själv, samt kanske någon slags platonisk kärlek i den hjälplöst oskuldsfulle Elliot.
Men så händer något… jag väljer att kalla det för en ”twist”, så jag ska inte säga vad, men det är oväntat, kreativt, fantasifullt och med tanke på filmens knappa budget så funkar det. Filmen får plötsligt mer att göra med Tim Burton än Wes Anderson och vi inser att titeln inte ljuger.
Vad gäller storyn är det fortfarande inte överraskande, direkt – liksom alla unga människor måste Greta förr eller senare bli till, ett uppvaknande måste ske där hon fram tills nu ”sovit”.
Det finurliga är hur debutregissören Rosemary Myers använder den instängda, rigida stilen för att symbolisera en inrutad, glädjelös vardag där en ung människa bara kan försöka inackordera sig och spela med, oförmögen och nekad en vuxen identitet i den otillgängliga vuxenvärlden. I all sin blygsamhet visar sig Greta faktiskt vara en riktig människa, inte bara en indie-klyscha i en totalt syntetisk film, och filmen ger henne en chans att bli till. Det är en sådan där störd och fin liten film, ja, men den hittar faktiskt också ett sätt att stå för att den är lite störd och fin. Det är inte bara en gimmick, en död stil; det finns tvärtom något genuint personligt här.
Myers är en smart debutant, för hon förstår vilka klyschor han kan använda sig av för att hjälpa sin egen vision att komma fram. Hon förstår att ingen har lyckats med att försöka göra allt på en gång på första försöket, så hon utnyttjar de talanger hon vet att hon har – de verkar vara ett jäkla öga för stil, en bra relation till skådespelarna och ett smart sinne för tematik – och hon placerar dem i en indie-feel-good som bara kan vara så kul och uppmuntrande som den kan vara, och skänka människor lite glädje och hopp med en fantasifull liten berättelse om unga människor som finner något i sig själva, möter verkligheten med fantasi, och lär sig något om världen på vägen. Som film betraktad är Girl Asleep kanske en liten bedrift, men det är en bedrift likväl. På så sätt är den stor.
FREDRIK FYHR
GIRL ASLEEP
Originaltitel; land: Girl Asleep; Australien.
Urpremiär: 20 oktober 2015 (Adelaide Film Festival, Australien
Svensk premiär: 11 april 2016 (SIFF Junior), 2 februari 2017 (VOD), 6 mars (DVD, prel).
Speltid: 77 min. (1.17).
Åldersgräns och lämplighet: 15 (11).
Teknisk process/print/bildformat: codex (Red Epic)/D-Cinema/2.33:1.
Huvudsakliga skådespelare: Bethany Whitmore, Harrison Feldman, Amber McMahon, Matthew Whittet, Eamon Farren, Tilda Cobham-Hervey, Imogen Archer, Maiah Stewardson, Fiona Dawson, Grace Dawson, Danielle Catanzariti, Lucy Cowan.
Regi: Rosemary Myers.
Manus: Matthew Whittet.
Producent: Jo Dyer.
Foto: Andrew Commis.
Klippning: Karryn de Cinque.
Musik: Harry Covill.
Scenografi: Jonathon Oxlade.
Kostym: Jonathon Oxlade.
Produktionsbolag: Soft Tread Enterprises, Windmill Theatre.
Svensk distributör: VOD.
Finans; kategorier: Mindre produktionsbolag i samarbete; komedi, ungdomsfilm, fantasy/magisk realism.
Betyg och omdöme: Bra film – småskalig och igenkännbar ungdomskomedi i ”indie-stil”; minnesvärd på grund av en självsäker stil som visar sig gå ihop med en fantasyorienterad peripeti som ger tematisk styrka till filmen.
Ett svar på ”Girl Asleep”