Abandoned 
Battle for SkyArk 
Infernal
Isra 88
Recovery 
Vad har vi här då? En film som heter… Abandoned! Detta är titeln som aldrig överges. Det finns redan två skräckfilmer som heter Abandoned, plus en som heter Abandon. Förra året kom ytterligare två The Abandoned, plus en Abandoned Dead som jag recenserade på en annan outlet-onsdag.
Det här är dock ingen skräckfilm, utan en verklighetsbaserad överlevnadsstory gjord för TV i Nya Zeeland. Verkligheten som det hela baseras på är en av många storys om folk som fördrivit till havs och överlevt mot alla odds – rätt bra tajming med tanke på att en far och dotter i just Nya Zeeland häromveckan hittades efter att de drivit ute på havet i en månad. Alan Langdon, som sjögubben hette, ser nästan exakt ut som åtminstone två av skådespelarna i den här filmen, och en av dem har till och med samma fiskarmössa.
Här är det fyra gubbar som spenderar 119 dagar till havs, och det hela är baserat på vad som just hände fyra gubbar ute till havs år 1989. De drabbas av en stor flodvåg som därefter lämnar dem drivande – det händer inte mycket i filmen förutom att gubbarna tjafsar en del med varandra, de försöker kommunicera med fartyg som inte ser dem, en och annan blir galen, alla hungrar och huttrar och lider och förr eller senare dyker det förstås upp hajar.
Det är inte direkt pulshöjande, men för att vara en blek TV-film så är det en helt okej blek TV-film antar jag. Skådespeleriet kommer från lagomtalanger som Dominic Purcell (som jag är säker på att jag hört talas om en gång i tiden för länge sedan) och Peter Feeney (som var med i Black Sheep) och det är ju tur det eftersom det känns som att majoriteten av filmen bara utspelar sig inuti båten.
Ja, filmen är långtråkig och menlös, men å andra sidan vet jag inte hur solitt det här konceptet egentligen är. Det kanske krävs en film som Berättelsen om Pi för att överlevnad-till-havs-genren ska bli minnesvärd, en film som komplicerar och problematiserar såväl tillvaron på en flotte som konceptet med att berätta om det efteråt. Även en utmärkt film av sitt slag, som Robert Redford-filmen All is Lost, lider av en trubbig och lite oväntad jaha-känsla. Där var problemet att Redford verkade alldeles för blasé för att vara en man nära döden, och i Abandoned är det omöjligt att tro att dessa bekvämt gödda skådespelare någonsin är ens i närheten av något annat än en filminspelning på låg budget. En hygglig portion av filmen handlar om vad de gör när de till slut kommer i land – en av gubbarna tror på gud och är övertygad om att det var ”menat” att de skulle räddas, men ingen annan bryr sig egentligen och hela filmen liksom rycker på axlarna; vi får veta att många inte trodde på gubbarnas story, av någon anledning, men filmen är så flat att det inte direkt går att bry sig.
Batttle for SkyArk är ett mer spektakulärt äventyr – herregud vad det är en film som längtar efter att vara en blytung actionfilm för kids, gjord på gigantisk budget för en storpublik som suktar efter en obligatorisk uppföljare. Den utspelar sig på en framtidsjord som är ödelagd efter ett virus och nu full av diverse monster (ni vet, det gamla vanliga); huvudpersonen är en Jesus-lik mytomspunnen figur som kraschar på vår planet, fast besluten att ta sig tillbaka till SkyArk (en människobyggd stad i rymden) men någon har läst Joseph Campbell och beslutat sig för att vår hjälte är menad för kosmiska stordåd… eller något sånt.
Någon kan också ha sett Spielbergs Hook väldigt många gånger. Huvudpersonen, med det episka namnet Rags, är något av en Rufio, och han leder ett gäng Lost Boys (nästan alla figurer i filmen är ungdomar) på den Star Trek-liknande (fast inte alls) färden mot SkyArk, där de ska besegra monstren och rädda någon eller något (jag kan ha zonat ut vid expositiondelarna) och stå enade inför ett ”fortsättning följer”-slut som om detta är början på en episk Young Adult-saga.
Jag ska ge filmen det att den har en ambitiös story, som vill så otroligt mycket mer än den kan – IMDb-betyget på 2.8 är tyvärr rättvist. Filmen är smärtsamt amatörmässig i praktiskt taget alla avseenden, personregin usel och klippningen så värdelös att man ofta frestas att skratta åt hur inkompetent allting rör sig.
Istället väljer jag att se filmen som en skolpjäs. Jag ville applådera när filmen var slut, av ungefär samma anledning. Utan att vara överlägsen och dryg vill jag påstå att det finns någon bedårande över Battle for SkyArk. En hyggligt gjord film, som är usel, kan kallas skräp, men det här är något både värre och bättre på samma gång – en under all kritik-dåligt gjord film som vill mer än många skräpfilmer… och kanske det är just för att den vill så mycket som den inte inser att den inte kan.
Den spontana impulsen man får inför filmen är helt klart att skratta åt den – den är liksom bara för dålig, och det är nästan genast uppenbart – men jag kände till sist att det vore för hjärtlöst. För det krävs en film som ändå vänder sig till någotsånär vuxna människor. Kanske en film som Isra 88, en direkt-på-video-scifi med Casper Van Dien – den fagre hjälten är ingen främling för den som kuskar runt i outlet-backarna, ty Van Dien var en gång i tiden en sådan där ”rising star” som sedan länge varit mer känd för Asylum-filmer och… ja, filmer som Isra 88.
Det finns en oskriven regel som säger att en seriös science fiction-film inte kan vara en seriös science fiction-film om den inte är långsam och utdragen, ungefär som att hela poängen med Kubricks År 2001 var dess tempo.
Isra 88 är en film i den linjen. Alla klyschor är med – filmen utspelar sig i ett rymdskepp som har en pseudorealistisk vardag där folk tittar på gamla filmer och lyssnar på cowboy-musik, uttråkat gör armhävningar och dricker kaffe. Spännande!
Eller, folk och folk. Caspar Van Dien är den som gör armhävningarna och den andra killen (Sean Maher) tittar på TV. Deras uppdrag går ut på att nå universums ytterkant – oklart varför, eller om det ens är möjligt – och av lika oklara anledningar vänder sig Maher mot Van Dien tidigt i filmen, medan de närmar sig de mystiska avkrokarna i rymden som… eh, ja det blir såklart flummigt värre, men filmen har inte så hög budget så effekterna består mest av scener där man blinkar med lampor i väldigt dåligt ljussatt scenografi. Det mesta som händer i filmen är att två skådespelare går omkring och glor på saker, medan de då och då har högst oimponerade hallucinationer. Scenerna kommer till oss i en mestadels omvänd kronologisk ordning, men det finns ingen större anledning till det. Eller kanske det har något att göra med relativitet i tid och rymd? Vad betyder egentligen det? Jag tror snarare att filmen inte har någon konflikt, och att de två huvudrollsinnehavarnas konflikt är helt ogenomtänkt, men i omkullkastad ordning tar det längre tid för oss att inse det.
Det finns ingenting skrattretande med Isra 88, den är tvärtom sömnframkallande i sin uppblåsta och glorifierade seghet. Jag är övertygad om att det finns intressanta vetenskapliga hypoteser att finna i en sådan här film… då och då hänvisar man till sådana hypoteser men de diskuteras aldrig. Som en flashback-sekvens där Adrienne Barbeau, en av 80-talets sci fi-drottningar, dyker upp och håller stilen i några scener, där hon spelar en forskare som inför en kongress pratar om ”den största abstrakta frågan i vår tid”, och att Isra 88:s uppdrag ska ge oss svar på ”allt”.
Om filmen verkligen hade varit nyfiken på vad den frågan skulle vara, eller om den varit intresserad av någon fråga överhuvudtaget, hade Isra 88 naturligtvis varit en intressant film. Nu är det en film som älskar idén om att vara en film om abstrakta, hypotetiska frågor. Den älskar också idén om att vara en långsam, flummig science fiction-film av det slag många bättre filmer haft verkliga anledningar att vara. Det är en obegriplig, långtråkig huvudvärksframkallande pärs att orka igenom, även om det är ofrivilligt komiskt när Van Dien spänner ögonen i sin fiende och allvarligt utropar en replik som ”Where did you hide the sardines?!”
Okej, över till två obligatoriska skräckfilmer med förglömliga titlar – Infernal och Recovery. Den ena är en found-footage-film, förstås.
Eller, typ… Infernal är faktiskt en av de konstigaste filmer jag sett – stilen liknar found-footage, med kameravinklar som ofta är sneda, men vinklarna är helt bananas; vissa scener verkar vara filmade från mobiltelefoner, och karaktärerna pratar in i dem; andra scener är bara filmade på håll, eller på sniskan, några scener är filmade helt random, ibland direkt i 90 grader och en gång, ja, till slut, filmas en hel scen utan anledning upp och ner; tidigt i filmen får vi se POV-tagning av kiss som strålar ner i en toalett. Anything goes!
Filmen handlar, tekniskt sett, om ett par som gifter sig, skaffar barn och upptäcker läskiga grejer runt huset (naturligtvis har det något med ungen att göra).
Ja, det är som hur många andra skräckfilmer som redan gjorts. Men Infernal är så konstig att man nästan skulle kunna visa den på kurser i filmvetenskap (om man är sadistiskt lagd). Större delen av filmen, men inte hela, är filmad av huvudpersonen (den obligatoriska douchebag-pappan) men andra delar är filmade av… vem vet. Vissa scener kan omöjligen vara filmade av någon alls. Varför filmar någon något? Vilka är de här figurerna? Vad är det vi ska undra över? Filmen hoppar över saker som bröllop och graviditeter, stilen är bortom shakycam och påminner mer om en serie klipp som någon med riktigt konstig humor kastat omkring i världens oordning. Under ytan av komplett kaos kan man se de vanliga intrigtrådarna – psykologen som kommer för att undersöka ungen, prästen som kommer för att undersöka demonen, den obligatoriska exorcismen, osv – men filmen är så komplett värdelöst gjord att den är stört omöjlig att orientera sig i. Hade inte filmen varit så bottenlöst långtråkig hade det varit fascinerande.
Recovery är också en värdelös film, fast långt ifrån lika minnesvärt hej-kom-och-hjälp-mig-usel som Infernal. Denna handlar om den vanliga uppsättningen 30-åriga high school-idioter som ger sig ut på en festnatt varpå de kommer till ett hus bebott av stalker-psykopater som gett sig fasiken på att göra deras liv till ett levande helvete. En central del av intrigen är en iPhone-app (…) och filmen är överhuvudtaget på jakt efter att slå rekord i att hänvisa till sociala media på desperata sätt, men är i grunden ingenting annat än en långtråkig skräckfilm utan minsta finess.
Jag antar att vem som helst som ser den här filmen (gör inte det) kommer att kunna konstatera att det är en av de sämsta filmer de sett i sina liv – fair enough, men jag vill påstå att skådespelarna försöker och att regissören verkar haft någon slags lust att åtminstone göra filmen. Jag vet det för att jag sett filmer som Infernal. Eller American Poltergeist, som jag tidigare nämnt är den sämsta film jag någonsin sett… bara för att det inte går att föreställa sig något sämre. Det rör sig om den filmiska motsvarigheten till att chansa på en främling och sluta med en könssjukdom.
På en manusnivå är Recovery så pass kompetent generisk att den skulle kunna ha lite högre budget och distribuerats jorden runt via en skräckproducent som Jason Blum, till exempel; kritiker skulle behöva lida sig igenom eländet, och en biopublik skulle kunna bli grundlurad. Jag antar att det är ljuspunkten i en film som Recovery – ja, i det digitala landskapet görs mer skit än någonsin tidigare i filmhistorien, men de flyter åtminstone omkring på VOD där man faktiskt får skylla sig själv om man ser den. Jag är det levande exemplet.
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”Outlet-Onsdag#16”