Här har vi ett till argument i ”är filmkulturen död?”-samtalet. When the Bough Breaks är en sådan där genomplatt, totalt könlös film som tycks vara gjord av ingen, för ingen, av ingen anledning, som om en film enbart existerar för att döda tid istället för att ta tillvara på den. Den är dock en i raden av högst populära produkter som Sonys produktionsbolag Screen Gems krängt till den amerikanska publiken de senaste åren – The Perfect Guy är en annan; stendöda thrillerfilmer, ofta med svarta skådespelare i de flesta roller, som faller under någon slags sexuell eller romantisk subkategori; inte sällan handlar de om fina medelklassmänniskor som drabbas av stalkers, den typ av film som gjorts tusen gånger förut, men nu går de av någon anledning rakt upp på den amerikanska biotoppen.
Varianten i When the Bough Breaks är marginellt originell, om vi ska vara snälla. Morris Chestnut och Regina Hall är storögt banala i huvudrollerna, som ett välbeställt par som försöker hitta den rätta surrogatmodern till deras framtida barn – de har gått igenom flera missfall och har bara ett embryo kvar. Anna (Jaz Sinclair) är lika storögd och naivt fånig som den unga kvinnan som verkar vara den perfekta kandidaten.
En bra… eller, jag frestas egentligen till att säga riktig film, skulle ha behövt behandla den här spekulativa premissen på ett väldigt skickligt sätt för att kunna lyckas. Naturligtvis är Anna inte så stabil som det först verkar – bakom kulisserna är hon drillad av en dräggig fästman (Theo Rossi) som har listat ut att hon kommer att lura skjortan av paret, bara han slår henne först, så att han kan bli arresterad och få ett besöksförbud, varpå de är så snälla att hon får bo hos dem, varpå hon kan förföra mannen vars barn hon tekniskt sett bär på, skilja på det lyckliga paret, förstöra deras liv och… ja, det kanske fanns pengar att klämma fram där också, på något sätt. Hursomhelst är han inte så smart, men vem kan klandra honom när han är en figur i den här filmen.
Kort sagt är filmen bara långtråkig, nästan som om den är det med flit. Karaktärerna går omkring i sterila miljöer, och skådespelarna blir alltmer slöa och uttryckslösa medan Anna blir mer och mer uppenbart galen och förförisk. Chestnut är förstås den gode mannen som ska grillas av den onda kvinnans förföriska lustar, och oundvikligen kommer ett sådant där ögonblick när Hall måste undra vad som pågår egentligen, ett sådant där ögonblick när han får problem på jobbet på grund av pinsamheter som hon orsakar och ett sådant där ögonblick när paret, polisen, och hela världen, förbereder sig för att gillra en fälla för Det Farliga Psykot, som nu är en ensam, havande kvinna utan en vän i hela världen. Hurra.
Lika oundviklig är Annas galenskap, som såklart visar sig vara helt genuin. Hon blir besatt av mannen, och barnet hon bär på, och allt stinker av gamla hysterika-klichéer som blir ännu värre för att de exploaterar saker som är verkliga trauman för verkliga par.
Men, som sagt, det hade varit ett problem för en mer ambitiös film. Den här filmen är definitionen av rutinmässig. Jag misstänker på fullt allvar att manuset är skapat av en maskin och att filmen är regisserad av en person som antingen är stum eller blind, förmodligen båda.
FREDRIK FYHR
WHEN THE BOUGH BREAKS
Originaltitel; land: When the Bough Breaks, USA.
Urpremiär: 9 september 2016 (USA, Kanada)
Svensk premiär: 30 januari 2017 (VOD).
Speltid: 107 min. (1.47).
Åldersgräns och lämplighet: 15
Teknisk process/print/bildformat: F55, F65 RAW; DI 4K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Morris Chestnut, Regina Hall, Romany Malco, Michael Kenneth Williams, Glenn Morshower, Theo Rossi, Jaz Sinclair, GiGi Erneta, Tom Nowicki, Denise Gossett, Janee Michelle.
Regi: Jon Cassar.
Manus: Jack Olsen.
Producent: Michael Lynne, Dylan Sellers, Robert Shaye.
Foto: David Moxness.
Klippning: Scott Powell.
Musik: John Frizzell.
Scenografi: Chris Cornwell.
Kostym: Olivia Miles.
Produktionsbolag: Screen Gems, Unique Features.
Svensk distributör: VOD.
Finans; kategorier: Mindre bolag i samarbete med storföretag (Sony, distributör); thriller
Betyg och omdöme: Dålig film – hundra procent generisk och förutsägbar thrillerintrig, livlöst regisserad och stelt spelad; nästintill död.