Get the Girl är en liten indiefilm som bygger på ett koncept den inte förstått hela innebörden av – jag skulle kalla det för den svarta ”allting ballar ur”-komedin; ni vet, den där filmen när en grupp mindre pålitliga människor ska försöka göra något tillsammans varpå det ena efter det andra går fel. Oundvikligen börjar det staplas lik efter ett tag och pressen på att komma undan blir högre och högre i takt med att det blir mer och mer otroligt att någon kommer att komma undan.
För att något ska spåra ut krävs först och främst en stabil situation, för annars kan ju inget spåra ut till att börja med. Det är här Get the Girl har sitt största problem – den bygger på en premiss som redan från början är otroligt långsökt. Här krävs en film som får en att tänka: ”Jo men det här skulle faktiskt kunna hända om man tänker efter!” Men indiefilmaren Eric England har inget sätt att täcka luckorna, eller (vad som hade varit ännu bättre) stå för dem.
Vad premissen är? Titeln är en ledtråd. Det är vår gamla vän ”nördig kille försöker få till det med drömtjejen”-storyn som tittar förbi och säger hej. Killen i fråga heter Clarence (Justin Dobles) och är en snäll, beläst, blyg kille som råkar komma från en stenrik familj. Drömtjejen är en schysst, ödmjuk bartender vid namn Alexandra (Elizabeth Whitson) som såvitt vi förstår har fullt upp med att jobba ihop till hyran och få sin sviniga ex-make att skriva på skilsmässopappren. De har tekniskt sett mött varandra flera gånger, förstås, men de som spenderat mycket tid på barer vet att kunderna alltid minns bartendertjejen bättre än hon minns dem.
Liksom många gossar i hans sits har Clarence kommit på att han inte bara kan vara sig själv och försöka lära känna Alexandra via sin gnistrande personlighet. Han måste ”skapa situationen”, och imponera på tjejen innan han kan bevisa att han inte behöver imponera på henne. Typ.
För att göra det tar han hjälp från Neil Strauss-wannaben Patrick (Noah Segan) som han tänker sig kan ge några smarta tips. Han kan till och med tänka sig att betala honom för besväret. Snabbare än du kan säga ”vad hände med scenen där de tänkte igenom det här egentligen?” har de kläckt en absurd plan (som sagt, oklart hur) där Patrick, tillsammans med ett gäng knasiga kompisar, kidnappar Clarence och Alexandra, tar dem till hans stora villa. Tanken är, antar jag, att Clarence ska visa sig vara hjälten, rädda damen och på så sätt verkligen imponera på henne…
Eh, ja. Jag ska vara helt ärlig och säga att filmen inte är så dålig som det låter. Vanligen skulle jag vara några hårtussar kortare efter en sådan här film, för är det något har jag svårt för så är det en disträ inställning till en sådan sak som ett manus basala logik. Get the Girl har dock, när den väl kommer igång, ett par hyggligt oförutsägbara vändningar – de är inte så betydelsefulla, den personen visar sig vara den personen, den-och-den personen överraskar genom att göra ditt-och-datt vid det-och-det tillfället, men manusförfattaren och regissören England är glad i sina vändningar, och lika glad är han i regin som är livfull och full av entusiasm. Skådespelarna håller han koll på också – de är alla ungefär lika balanserade, och förstår att de i en kul film också kan ha kul med sina roller, utan att för den sakens skull balla ur.
Problemet är, som sagt, att kontakten liksom inte är ipluggad från början; det fina tågsettet är ihopkopplat och snyggt men det rör ändå inte på sig. Det finns ingen synbar anledning till varför Clarences plan skulle fungera, eller varför han skulle få för sig att kläcka den, och vid det laget alla kort ska läggas på bordet i slutet så är det för lite, för sent, och fortfarande inte mer trovärdigt än något annat som hänt i filmen. Dessutom, om man vill dra det ett snäpp till, så äts en kaka samtidigt som den behålls och många kommer uppleva kräks i munnen; det har att göra med att ”få tjejen” och Stockholmssyndrom kan nämnas utan att vara en spoiler.
Det finns orsaker att se filmen, dock, om ens cinematiska diet tenderar att enbart bestå av genrefilmer. England har en känsla för tempo, tramsig humor och den typ av banala sentimentalitet som man kan acceptera utan att behöva engagera sig för på något djupare plan. Jag har svårt att tänka mig att någon kommer att minnas mycket av den efteråt, vilket betyder att den inte lyckas skapa ett sådant intryck som den så gärna skulle vilja. Men om det är en rätt så dålig film, vilket det är, så är det också en dålig film som är helt okej medan den pågår.
FREDRIK FYHR
GET THE GIRL
Originaltitel; land: Get the Girl; USA.
Urpremiär: 27 januari 2017
Svensk premiär: 27 januari 2017 (VOD).
Speltid: 87 min. (1.27).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (?)/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Justin Dobies, Elizabeth Whitson, Noah Segan, Adi Shankar, Daniel Quinn, Scout Taylor-Compton, James Landry Hébert, Jerry Purpdrank.
Regi: Eric England.
Manus: Eric England.
Producent: Eric England, Eric B. Fleischman, Sean Tabibian.
Foto: Mike Testin.
Klippning: Michael Felker.
Musik: Kevin Riepl.
Scenografi: Megan Elizabeth Bell.
Kostym: Brianna Quick.
Produktionsbolag: Diablo Entertainment.
Svensk distributör: VOD.
Finans; kategorier: Mindre produktionsbolag i samarbete med större distributionsförlag (Orion, mfl); svart komedi, high concept
Betyg och omdöme: Medel – svart situationskomedi regisserad och spelad med en del entusiasm; bygger dock på en idé som är alldeles för oklar, vilket gör hela filmen långsökt och svag.