Nej, det är säkert inte The Final Chapter men det går ju att drömma. Det har gått tio år sedan den första Resident Evil, säger de i den här filmen, även om det gått femton år sedan filmen faktiskt kom; år 2002, året då ”Metroid Prime” toppade spellistorna, chips och energidrycker påstods vara cancerframkallande och band som Linkin Park gick i de farliga kidens stereoanläggningar.
00-talet gav oss även filmer som Resident Evil- och Underworld-filmerna, urvattnat kommersiellt nonsens som i sin generiska stil undflyr genrebeskrivning. De var typ fantasy, för Sagan om ringen var populärt. De var typ actionfilmer, men inte så våldsamma så att barn (i USA) inte skulle kunna gå och se dem. De var ofantligt nördiga och högtravande i sina dialoger, och dessa var hämtade från TV-spelens (och innan dess, b-filmernas) värld. De fick en liten fanbase på skolgårdarna, förstås, för sådant här säljer lika bra som heroin. Låt oss kalla det för Red Bull-rysaren, eller Nu metal-actionfilmen. Skränig, tom, värdelös. Roger Ebert sa det bäst i någon Resident Evil-recension: Det är filmer som bara existerar för att tjäna pengar, och den enda anledningen att se dem är för att man vill spendera pengar.
Men man vill ju inte vara den som är den. The Final Chapter är den sjätte filmen i serien, och jag hade inte sett den femte så jag såg den innan. Jag kunde inte för mitt liv minnas något som hänt i de tidigare filmerna – jag ogillade första, ogillade andra, tyckte tredje var helt okej men gav bara fjärde filmen en halv stjärna, med kommentarer som får en att tänka på radioaktivt avfall. Men jag kom snabbt ihåg att det här med story inte är så noga att hänga med i – visst finns här återkommande karaktärer, och tekniskt sett följer vi en och samma storyline, men i grund och botten handlar dessa filmer bara om att Milla Jovovich hoppar omkring och slåss samt pepprar på zombies eller diverse mänskliga fiender; världen har gått under och allt det där – när den första filmen kom fanns det skäl att tala om George A. Romero-plagiat men vid det här laget har även hans helgade minne översvämmats av zombies till zombies till zombies till de zombies som går i ”The Walking Dead”.
Att det här är ”the final chapter” spelar alltså ingen roll, det är bara en marknadsgimmick. Alla de tidigare uppföljarna hade kunnat vara ”the final chapter”. Den första filmen hade kunnat vara ”the final chapter”. Om de här filmerna aldrig gjorts så hade världen inte sett en millimeter annorlunda ut. Det hade inte ens behövt bli ett ”first” chapter.
På sätt och vis är det allt det blev – ett första, ständigt pågående kapitel. Vad ska man säga om handlingen till den här filmen, till exempel? Alice, som Jovovich ”player 1” heter, vaknar upp någonstans efter att blivit knockad medvetslös – jag minns inte om det börjar exakt så, men det händer flera gånger i de här filmerna, vilket får en att undra om hon inte borde ha någon bestående hjärnskada vid det här laget. Den rafflande intrigen går ut på att hon ska ta sig från ett ödelagt Washington D.C. (en vecka in i Trumps presidentskap och jag kände mig frestad att spontant lägga till texten ”A month from now”) till Raccoon City, den fiktiva (men helt utbytbara) staden där allt började (OBS! Inget har egentligen ”börjat”, det har bara pågått, i en kalkylerad rundgång). Där ska hon ner i det underjordiska labbet från den första filmen för att Ta Reda På Sanningen Om Vart Hon Kommer Ifrån. Skurken är ett gummi-stoneface i T2-solbrillor, som jobbar åt den megalomana konglomeratbossen som orkestrerat apokalypsen (av oklar anledning) och som kallas för Dr. Isaacs. Allt handlar bara om att överleva diverse actionscener – liksom ”banor” – och i alla lägen vet man att man ser något som bygger på TV-spel när folk kallas för ”Dr. Isaacs” som om det vore ett förnamn.
Här och var kan man förnimma skuggan av idéer i storyn, även om de flesta är snodda från andra filmserier. Det närmaste filmen kommer potential kommer i faktumet att Dr. Isaacs har klonat sig själv, och alla kloner går runt och tror att de är den riktiga versionen (detta skulle gissningsvis kunna gälla för labbråttan Alice också). Men filmen är skriven och regisserad av Paul W.S. Anderson, en regissör vars bästa film kanske är och förblir Mortal Kombat. Det säger väl sig självt att karlns intressen inte är speciellt intellektuella. Önsketänkare har ibland velat se Resident Evil-filmerna som meta-cinematiska kommentarer; postmodernt metamorfosiska konvergens-readymades där TV-spelen kommunicerar med filmen. En hipstrig minoritet anser att den förra filmen, Retribution, har så mycket surrealistisk sprängkraft att den är värdig ambitiösa filmanalyser (själva har de dock inte kommit till skott, märkligt nog).
Jag skyller på en tillfällig trend som kallas för vulgär auteurism, som föreslår att man plötsligt ska börja ”counter-läsa” dåliga filmer som om de vore bra. Det är sant att de här filmerna ibland imiterar sina spelförlagors dåliga dialoger och fula renderingar, och Retribution är helt klart den film i serien som mest påminner om ett TV-spel – det är praktiskt taget bara en serie banor där karaktärer skjuter/hoppar/står-framför-bluescreens/joggar sig igenom diverse fällor och fiender – men ingenting av det gör saken bättre. Anderson saknar helt talang för att frammana dramatik som går bortom den kommersiella reklamfilmens tomma zingers och ständiga uppmärksamhets-rebootning; filmen har ungefär ett klipp var tredje sekund, och varje klipp kommer som en stöt, som om hela filmen oavbrutet kommer på något nytt att säga, göra, vilja; det är en produkt som spottar oss i ansiktet i sin iver över att få existera, och i sin rädsla för att vi ska lista ut att ingenting finns under ytan.
Mest av allt är den vedervärdigt uselt klippt. Det minsta man kan hoppas på i en sådan här film, kanske det enda, är att vi ska få actionscener som håller oss eggade. Men alla scener, i synnerhet actionscenerna, är inte bara sönderklippta utan riktigt nermalda till äckliga sörjor av visuella aborter. Det enda filmen består av, egentligen, är klipp. Vi ser inte ett enda slag, en enda spark, ett enda skott, en enda volt, ett enda kast med liten Milla Jovovich. Framför ögonhinnan har vi bara klippklippklippklipp. Vi tittar på ingenting.
FREDRIK FYHR
RESIDENT EVIL: THE FINAL CHAPTER
Originaltitel; land: Resident Evil: The Final Chapter; Frankrike, Tyskland, Kanada, Australien.
Urpremiär: 13 december 2016 (Tokyo)
Svensk premiär: 3 februari 2017.
Speltid: 106 min. (1.46).
Åldersgräns och lämplighet: 15
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW 5K; DI (4K)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Milla Jovovich, Iain Glen, Ali Larter, Shawn Roberts, Eoin Macken, Fraser James, Ruby Rose, William Levy, Rola, Ever Anderson, Mark Simpson, Milton Schorr, Siobhan Hodgson, Joon-Gi Lee, Aubrey Shelton, Caroline Midgley, Dylan Skews..
Regi: Paul W.S. Anderson.
Manus: Paul W.S. Anderson.
Producent: Paul W.S. Anderson, Jeremy Bolt, Samuel Hadida, Robert Kulzer.
Foto: Glen MacPherson.
Klippning: Doobie White.
Musik: Paul Haslinger.
Scenografi: Edward Thomas.
Kostym: Reza Levy.
Produktionsbolag: Capcom, Screen Gems, Impact Pictures, Constantin Film, Davis-Films, Don Carmody Productions.
Svensk distributör: UIP/Sony.
Finans; kategorier: Privata produktionsbolag i samarbete med storföretag; action, sci-fi, skräck, franchise
Betyg och omdöme: Dålig film – tilltänkt skräck/fantasy/sf/actionfilm med rak intrig á la ”full rulle med kaffe och bulle”; tyvärr stendött regisserad, absurt allvarlig och humorlös med tanke på storyns generiska meningslöshet, tomt kommersiell i icke-själ och anti-hjärta och i synnerhet smärtsamt dåligt klippt; en smärta att utsätta sig själv för.
Ett svar på ”Resident Evil: The Final Chapter”