Det är rätt pinsamma sexscener som då och då pliktskyldigt levererar en och annan suggestiv blick som ska få oss att undra vem som egentligen förför vem här. Det hade kanske spelat mer roll om det gjort någon skillnad?
Det fanns en punkt i The Handmaiden, mer specifikt vid det första stora twisten, som jag insåg ungefär allt som skulle hända i resten av filmen. Jag har inte läst boken som filmen bygger på, ”Fingersmith” av Sarah Waters, men enligt Laura Miller på Slate är det en feministisk, symbolrik historia som Park Chan-wook förvandlat till en pseudofeministisk manlig blick-noir – så tycktes det för mig också. På ytan är det glassigt värre, och mellan lagren snitsigt gjort, men i slutändan är The Handmaiden bara en meckigt överarbetad film noir, inget annat än en till film där det finns gift i vinglaset och man undrar: ”Ska han dricka det där vinet eller inte?”
Jag fann mig själv i en något frustrerad sits – kunde jag överkomma filmens kalla ihålighet, den stora meningslösheten i allt jag såg, den grundläggande förutsägbarheten? Ska jag beundra hur filmen gör vad den gör, trots att det är en ganska kall sak att syssla med?
Jag gjorde det, i slutändan. Park Chan-wook vet hur man pusslar ihop snygga pusselbitar på snygga sätt, han gör attraktiv film som närmar sig 90-talets cinema du look, med Luc Besson i spetsen, mer än de mer signifikanta symboltyngda melodramer som jag tror hittas via önsketänkande mer än något annat. The Handmaiden är låtsasfeministisk i bästa fall, glorifierat slisk i värsta. Men det finns väl värre saker än glorifierat slisk, antar jag. Jag önskar bara att jag hade brytt mig mer.
Filmen utspelar sig i 1930-talets Korea och titelns tjänsteflicka heter Sook-hee (Kim Tae-ri) och hon anländer på ett gods där den japanska arvtagerskan Hideko (Kim Min-hee) har levt hela sitt liv. I ”splendid isolation” har Hideko utvecklats till en korsning mellan Marie Antoinette och Rapunzel, en till synes omänskligt naiv och timid varelse som inte vet mycket av den vuxna världen och som får huvudvärk när en knappnål faller mot golvet.
Sicket perfekt mål för bedrägeri! Sook-hee är egentligen där på räkning av Fujiwara (Ha Jung-woo), en bedragare som senare anländer på godset iklädd rollen som japansk greve. Tanken är att Fujiwara ska förföra Hideko, placera henne på dårhus och sedan leva loppan på hennes förmögenhet. Sook-hee är där som betet, personen som psykologiskt ska uppmuntra Hideko till att falla för greven, och snabbare än du hinner säga Les Diaboliques så har saker utvecklat sig åt oväntade håll.
Fast inte så jäkla oväntade. Ja, Hideko och Sook-hee blir de som faller för varandra istället. Jag vet inte om jag kan kalla det århundradets kärlekshistoria, men det finns gott om Playboy-logiska sexscener mellan de två nätta varelserna. Jag fann mig själv tycka lite synd om Sharon Stone när jag såg dessa scener – hade hon varit asiat, och jobbat under en välrespekterad arthouse-regissör i Korea, så hade hon inte blivit ett skämt i Scream (1996) utan fått kulturapplåder.
Det är rätt pinsamma sexscener som då och då pliktskyldigt levererar en och annan suggestiv blick som ska få oss att undra vem som egentligen förför vem här. Det hade kanske spelat mer roll om det gjort någon skillnad?
För jo, hursomhelst, liksom i alla noir-intriger så är ”saker inte vad de ser ut att vara”, som det brukar heta. Det kommer, som sagt, en twist. Det finns ledtrådar redan i början – jag tänker inte så mycket på något som specifikt är där utan snarare något som inte är där. Storyn börjar väldigt mycket pang-på och vi får inte veta något om Hidekos bakgrund, Sook-hees person eller vart Fujiwara var innan han hade sin första scen i filmen. Vi kan känna att vi kommer in i intrigen efter att en grundläggande etableringsfas passerats, en vi inte fått tillgång till. Har man sett många dubbelspelsthrillers sitter detta nästan i ryggmärgen. Det vi inte får se undanhålls oss av en anledning.
Jag är lite rostig på min Park Chan-wook – flera av hans filmer gjorda sedan Oldboy (2003) har jag inte sett – men jag vet att han är en regissör som älskar sadomasochistiska lekar om vedergällning, och han har en fäbless för att överraska. Det är därför inte speciellt förvånande att han lägger allt krut på effekterna och istället låter de symboliska inslagen i Sarah Waters berättelse passera passivt, låt säga ”impotent”, utan vidare kommentar – på en storynivå kan vi ju se hur Hideko är offer för en grym, patriarkal ordning som innefattar alltifrån regelrätt slav-objektifiering till feminina myter om hysterikor och spöken… men Park är förstås inte så intresserad av det där, utan gör våld mot kvinnor (och sex mellan kvinnor) till något som bara ska få pulsen att höjas. I sin recension nämner Miller ett par svarta handskar, som i romanen var symboliska objekt men som nu blivit ett av Parks många fetisher. Jag har som sagt inte läst romanen, men Millers tolkning känns rätt. The Handmaiden är ett sadomasochistiskt extasverk, liksom många sydkoreanska metagenrefilmer. Allt vi ser är egentligen omständliga ursäkter som i grunden bara ger oss ett alibi för att fantisera om att bli herre och slav – ibland får vi smisk, ibland håller vi i piskan själva.
Där Park vanligen kodar om sin Nietzsche-porr så att sexet blir våld, så har han i The Handmaiden bara släppt fram sexet direkt istället – det i en klassisk, nästan småtråkigt basal thriller-intrig där twist följer twist efter twist (som sagt, filmen handlar bara om tre personer så det är ändå inte speciellt svårt att lista ut vad de vill och hur allt ska sluta). Det är lite oväntat, eftersom hans förra film (Stoker) visade mer innovation; det var en film som hade fler ställen man kunde vila tankarna i, mer genuin mystik och mer direkt djup; The Handmaiden är intrigbyggd, mer som en TV-serie där tekniken är allt vi ser. Visserligen är tekniken vacker – The Handmaiden är lika fager visuellt som den är elegant klippt – men karaktärerna är anime-tomma, utan djup eller större personligheter och intrigen de är fast i kan bara fortsätta vrida och vända på sig för att den i grunden inte betyder någonting. Vad vi ser är vad vi får.
FREDRIK FYHR
THE HANDMAIDEN
Originaltitel, land: Ah-ga-ssi, Sydkorea.
Urpremiär: 14 maj 2016 (Cannes)
Svensk premiär: 11 November 2016 (SIFF), 27 januari 2017.
Speltid: 144 min. (2.24).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Kim Min-hee, Ha Jung-woo, Cho Jin-woong, Kim Tae-ri.
Regi: Park Chan-wook.
Manus: Park Chan-wook, Chung Seo-kyung efter romanen Fingersmith av Sarah Waters.
Producent: Syd Lim, Park Chan-wook..
Foto: Chung Chung-hoon.
Klippning: Kim Jae-Bum, Kim Sang-beom.
Musik: Jo Yeong-wook
Scenografi: Ryu Sang-gyeong.
Kostym: Jo Sang-gyeong.
Produktionsbolag: Moho Film, Yong Film.
Svensk distributör: NonStop Entertainment.
Finans; kategori: Mindre produktionsbolag i samarbete med div företag, mediakoncern samt div. fondstöd från flera länder; thriller, film noir, erotik, kostymdrama/periodrama.
Betyg och omdöme: Bra film – mycket snygg och petnoga genomtänkt thriller i periodmiljö, med extra inslag av sex och sadomasochistiskt våld (fysiskt och psykiskt); filmens maniska fokus på teknik och struktur gör dock att substansen och de inre meningarna i berättelsen försvinner, och vi får nöja oss med en snygg yta.