Filmen påminner oss om att hunden som blir sparkad på antingen ligger kvar eller biter tillbaka.
Det ondas blommor är en finsk ”ungdom på glid”-film av det slag som görs här och var, då och då, och den handlar om den tonåriga punkaren Sipe (Viljami Nojonen), hans knarkarkriminella storebrorsa Juno (Jon Korhonen-Hurmerinta) och deras trötte farsgubbe Arttu (Eero Aho), och de här filmerna brukade vara mycket sämre förr i tiden. Vi är fjärran 90-talets naiva ”Romeo & Julia i förortsperspektiv”-säkra spår. Hårdare samhälle, hårdare filmer.
Sipe är fjorton år, och i ett sällsynt uppriktigt tillfälle erkänner han att han är ”rädd, överallt”. Han har iklätt sig en rustning av nitat läder och klassisk röd tuppkam, och med sitt finniga babyface ser han ut som en kille som försöker för mycket.
Juno är 30 och är praktiskt taget failad, vad alla utom hans flickvän Diana (Diana Tenkorang) beträffar. I feta dreads rör han sig framåt i en trasig parkas, som om hans ryggrad är av gummi. Farsan säger att han måste börja plugga, för han är smart. ”Du behöver en grund” säger han. ”Det har jag” säger Juno. ”Vad för grund?” – ”Jag och Diana ska fixa pengar och sticka iväg?” – ”Vad ska ni göra?” – ”Vi ska dra iväg, nånstans, leva våra liv”.
Arttu, farsan, håller upp händerna, ger upp. Han älskar sina pojkar, och vill oavbrutet beskydda dem, men han är också en man smidd ur sin klass och sina erfarenheter. När socialen knackar på är han kränkt och upprörd, och morsan har blåmärken efter ”ett gräl”. Det sociala arvet spökar. Inne på sitt rum får Sipe dränka sin ångest i högljudd punk som om det till slut ska gå att försvinna i ett vrål, det han själv aldrig får uttrycka.
Intrigen berättas med puls och nerv av Antti Jokinen – som för denna film vann regipriset i filmfestivalen i Shanghai, och som tidigare gjort filmatiseringen av Sofi Oksanens roman ”Utrensning” – och han för ens tankar åt 90-talet, filmer som Pusher (1996) eller Trainspotting (1996), medan han gör allt för att inte ramla in i romantisering och gangstereskapism. En hotfull ljudmatta från kompositören Kirka Sainio hjälper till att blanda spänningen med ren ångest.
Vi har tre frågor att ställa oss: Ska Juno, mot alla odds, skärpa sig och låta den schyssta killen han egentligen är ta plats i ett hederligt livet, eller är sveket han känner från omvärlden för stort? Och ska Sipe tappa det hopp han håller kvar om samhället och falla för frestelsen att agera ut? Ska Antti lyckas rädda någon av sina söner?
Det finns scener längsmed vägen som angränsar till klichéernas land – de innefattar i synnerhet Junos gangsterintriger, där psykopatiska män med skinnjackor och stora tatueringar kallsinnigt letar igenom en kvinnas lägenhet för att se vart hennes son (som är skyldig dem pengar) gömmer sig, och där någon oundvikligen måste sitta fastbunden till en stol med silvertejp för munnen. Någon måste orättvist hamna i kläm av ett dumt missförstånd; någon måste tas av daga på grund av meningslös slump; filmens mest långsökta koppling är till ”oroligheter”, det vill säga att Sipes tonårsuppbrott och Junos kriminalitet har en koppling till kravaller och utspårade manifestationer. Vissa scener utspelar sig i ett Helsingfors som påminner om en krigszon.
Men med det sagt så håller sig det mesta i Det ondas blommor nära någon slags verklighet. Filmens socialpolitiska alibi kommer från Sipes lärare, Laura (Alma Pöysti), som diskuterar våld och moral med sina elever – titeln, som den beläste vet, kommer från Baudelaire, vars berömda diktsamling hamnar på Sipes bänk. Läser han den? Baudelaire var en fri själ, berättar Laura, och kanske det inspirerar Sipe. Visst, han har nitad läderjacka och tuppkam, men med lite annorlunda hemförhållanden hade det kanske varit en polotröja och Strindberg-frisyr.
Filmen håller sig till sina karaktärer, och det gör den rätt i. Alla tillåts nyanser och ingen är helgon eller djävul. Juno är inte en dålig person, åtminstone är han inte helt osympatisk, men han valde en gång att inte ta ansvar och det kriminella livet har en tendens att dra sina cirklar snävare. Sipe är rätt filosofisk och lugn för att vara en punkare – det våld han frestas med att agera ut har mer riktning än hans brors, för Sipe kan via sin bror formulera vad som är rätt och fel, dumt och smart, men det är precis lika destruktivt. När han inte hittar någon annan utväg så slår han sig själv.
Jokinen har inga illusioner och han lämnar oss inte trygga. Det är tacksamma saker, i en film som till det yttre ser ut som en skränig feel-good gjord med effektsökeri och dålig smak. I verkligheten är det en stark film som i sina bästa stunder för fram gripande människor och får oss att känna deras smärta, frustration, utsatthet och desperation. De ser ut som hundar, och de lever hundliv. Filmen påminner oss om att hunden som blir sparkad på antingen ligger kvar eller biter tillbaka. Det är en dyster samhällsbild, men den känns sann.
FREDRIK FYHR
DET ONDAS BLOMMOR
Originaltitel; land: Pahan kukat, Finland.
Urpremiär: 14 juni 2016 (Shanghai International Film Festival).
Svensk premiär: 18 januari 2017 (VOD).
Speltid: 101 min. (1.41).
Åldersgräns och lämplighet: 15
Teknisk process/print/bildformat: codex (?)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Juno, Viljami Nojonen, Eero Aho, Diana Tenkorang, Alma Pöysti, Mikael Gabriel, Krista Kosonen, Tommi Korpela.
Regi: Antti Jokinen.
Manus: Antti Jokinen.
Producent: Jukka Helle, Markus Selin.
Foto: Matti Eerikäinen.
Klippning: Kimmo Taavila.
Musik: Kirka Sainio.
Scenografi: Santtu Toivola.
Kostym: Anna Vilppunen.
Produktionsbolag: Solar Films.
Svensk distributör: VOD.
Finans; kategorier: Produktionsbolag i samarbete samt fondstöd o dyl; drama, familjerelationer, socialrealism, ungdom på glid, punk
Betyg och omdöme: Bra film – en lyckad blandning av ungdomsfilm och smågangsterintrig, regisserad med tydlig stil, puls och rytm, får kött på benen genom skickligt skrivna och mycket välspelade karaktärer och en (något mer svajig) socialrealistisk ambition.
2 svar på ”Det ondas blommor”