Vi föreslår ett tankeexperiment: Låt säga att kvinnor jorden runt plötsligt skulle bli asexuella och börja föda barn, bara sådär. Låt säga att antalet födda män i samma veva drastiskt skulle minska. Låt säga att det till slut, efter några årtionden, inte längre föddes några män överhuvudtaget. Hur skulle världen se ut?
Jag är inte riktigt säker på att det är exakt vad den här filmen handlar om, men vi kan börja där.
No Men Beyond This Point är en lustig mockumentär som skildrar just denna värld – det är inte en framtidsskildring utan en slags parallell tidslinje där asexualiseringen började i början av 1960-talet och kring slutet av 1980-talet lett till att män blivit en utrotningshortad art. Världen har blivit ett matriarkat – USA:s presidenter har alla varit kvinnor sedan 1967, kärlek innebär platonisk harmoni alla kvinnor emellan, bångstyriga män bor som indianer i reservat medan de skötsamma arbetar som hushållsassitenter.
Den yngste mannen på jordklotet är i 30-årsåldern och heter Andrew (Patrick Gilmore) och jobbar som husa. Han insåg i high school att han ”inte skulle ha samma möjligheter” som alla kvinnor, som hade livet framför sig och samhället anpassat efter sig. Han ser det positivt, medan han påtar i kvinnornas trädgårdar, hänger tvätt och tar hand om bebisar.
Kvinnorna som Andrew jobbar åt är det ”platoniska” paret Terra (Tara Pratt) och Iris (Kristine Cofsky). Tillsammans har de sex barn. Terra är den mer konservativa av de två; hon ser skeptiskt på Andrew och tycker, egentligen, att det är vulgärt att ha en så ung mansvarelse i huset; han kan ha skadlig effekt på barnen. Iris är den mer liberala – hon gör målningar och har ett sävligt och lite småflummigt sätt; hennes favoritobjekt att måla är just Andrew, hon har faktiskt gått in i en ”man phase” som visar sig olönsam (eftersom ”ingen vill ha en målning av en man hängandes ovanför spisen”); det visar sig att hon rentav tycker att ”manlösheten” är ett socialt problem, och hon dras till Andrew på sätt som kanske är mer än professionellt.
Medan den småputtrande intrigen i hushållet pågår får vi pseudodokumentära inslag som förklarar mer i detalj hur det har blivit såhär – dels de biologiska förklaringarna och dels den historiska skildringen. Manlösheten är en mystisk evolutionär händelse, som likväl legitimerar den, eftersom allt som är ”naturligt” är ju positivt. Vad gäller den sociala biten får vi en rätt hänförande beskrivning av hur kvinnor bröt sig fri från sina hemmafruroller, bildade regeringar och tog över världen, medan de få män som gnällde om saken gick under av sin egen inkompetens.
Du kanske frågar dig själv vad Den Stora Poängen med filmen är. Det fina är att den inte riktigt finns. Jag började med ett tankeexperiment, för jag tror att No Men Beyond This Point är precis det. Det är inte främst en ideologisk film som vill poängtera patriarkat och kvinnoförtryck, även om den aspekten naturligtvis finns med i bilden. Inte heller är det en ”jämställdhetsfilm” där män förklaras vara ”människor de också”, även om den förstås tillkännager att så är fallet.
Vi kan lika gärna reda ut det på detaljnivå: Ja, trots att det är en berättelse om en kvinnorvärld så är filmens huvudperson en man och grundkonflikten visar sig handla om heterosexuell kärlek mer än homosexuell – vad beror det på? ”Beror” det på något om det är medvetet valt?
Ja, kvinnovärlden innebär en rad lustiga detaljer som man kan ha synpunkter på – vi lär oss att rymdracet inte existerar, ingen har gått på månen och i förbifarten kan vi notera att det modernaste TV-spelet på 2010-talet verkar vara ”Pong”. Asexualitet har också gett världen en fobi för sex och människor (kvinnor) uppmuntras leva sunt och utan att ge efter för sina lustar. Ska vi ta det som fördomar eller satir? Och vad ska alla transpersoner göra?
På samma sätt får vi möta ett gäng ”mansförespråkare” som skildras som ett gäng puckon – otvivelaktigt satir! Men om filmen till slut börjar förespråka heterosexualitet, med betoning på sex, får de inte någonstans rätt, där de sitter i sina reservat och tjatar om att kvinnor minsann är irrationella varelser?
Ni kanske märker att mina frågor är retoriska. Jag tror att manusförfattaren och regissören Mark Sawers vill göra omelett och han är bra på att knäcka ägg. Han vet att det är omöjligt att blidka allas preferenser och han har därför valt att spela sidor mot varandra – till hans försvar måste man säga att No Men Beyond This Point är en väldigt snäll och charmig film, samtidigt som den vet vilka knappar den ska trycka på. Filmen vågar peta på frågor som idag placerar folk i högspända, onödigt aggressiva läger, och den tillåter oss att skratta åt oss själva. Det är på så sätt en väldigt optimistisk film.
Jag tycker också om Sawers detaljrikedom, ett annat tecken på att han har tänkt igenom den här filmen och att den är mer än en smart gimmick. 60- och 70-talet iscensätts på ovanligt ekonomiska och skickliga sätt; indiefilmer på verkligt låg budget, som denna, blir gärna för ambitiösa för sitt eget bästa, men Sawers har sparat på slantarna och hittat de enklaste sätt att berätta så mycket som möjligt. Det är lätt att ta för givet, men bara faktumet att han lyckas göra den här alternativa världen trovärdig är en rätt stor bedrift.
Det är ingen perfekt film, förstås. Den fungerar först och främst som lustig underhållning, trots att den innehåller mer än vad som syns på ytan, och som i många fejkdokumentärer är skådespeleriet milt uttryckt ojämnt. Men Sawers är ingen lat filmskapare; han har intelligens och begåvning och till skillnad från många unga filmskapare har han den sällsynta förmågan att matcha sina egna ambitioner.
Den sista repliken i filmen är ett bra exempel – vid första anblicken är det bara ett skämt som rundar av filmen, men egentligen säger den allt om den värld av samtalsämnen som egentligen bor i den här filmen, och framför allt att Sawers är medveten om att den här lättsamma filmen hade kunnat vara betydligt mer allvarlig.
Vid det laget hade filmen vunnit över mig ändå, men det var en fin insikt att nå. I början var jag mer skeptisk – det blir ju så när man ser att ”skådespelare skådespelar” – men när jag vant mig började berättelsen arbeta på mig; en gammal hederlig feel-good om hjärta över hjärna, som samtidigt är smart. En fin liten film som, trots allt, vidrör de stora grälen i vår tid och förenar oss i ett gemensamt fniss.
FREDRIK FYHR
NO MEN BEYOND THIS POINT
Originaltitel; land: No Men Beyond this Point, Kanada.
Urpremiär: 27 januari 2015 (International Film Festival Rotterdam)
Svensk premiär: 16 januari (VOD).
Speltid: 80 min. (1.20).
Åldersgräns och lämplighet: 7
Teknisk process/print/bildformat: HDV(?)/DCP/16:9(?)
Huvudsakliga skådespelare: Patrick Gilmore, Tara Pratt, Kristine Cofsky, Adanna Avon, Morgan Taylor Campbell, Mackenzie Craddock, Dakota Guppy, Lorynne Machado, Michele Coviello, Richard Hebert, Michael Strickland, Gabriela Zimmerman, Pendo Muema, Emily Kelsall, Rekha Sharma Ken Kramer, Mary Black, Andrea Brooks, Drummond Macdougall, Tom Tasse, Malcolm Stewart, Bruce Harwood, Krista Rand, Tom McBeath, Reg Tupper, Kaitlyn Bernard, Kirsten Slenning, Sienna Smith, Megan Thompson, Carolyn Yonge, Brian Dobson, Kelly-Ruth Mercier, Matthew Harrison, David Lewis, Alison Araya, Bronwen Smith, Lilac Adams.
Regi: Mark Sawers.
Manus: Mark Sawers.
Producent: Galen Fletcher, Kaleena Kiff.
Foto: Thomas Billingsley, Christopher Charles Kempinski.
Klippning: Mark Sawers.
Musik: Don MacDonald.
Scenografi: Theresa Konrad.
Kostym: Megan Leson.
Produktionsbolag: Mark Sawers Productions, Radius Squared Media Group
Svensk distributör: VOD.
Finans; kategorier: Indie (privatbolag) i samarbete med mediakoncern; mockumentär, genus, fantasy, satir, komedi, relationsdrama, dystopi
Betyg och omdöme: Bra film – enkel men samtidigt mångsidig mockumentär/satir som sätter upp ett fyndigt, genomtänkt scenario på ett genomarbetat sätt. Håller tillbaka plakatbudskap på ett slugt sätt, och förhåller sig lättsam och charmig på ett underhållande men också lite förrädiskt sätt.