Om det aldrig tidigare gjorts en film där pruttar utgör en central del av intrigen så antar jag att Swiss Army Man är en originell film. Pruttarna i fråga kommer från ett lik (Daniel Radcliffe) som lever. Typ. Det har spolats upp på en öde ö, när den unge Hank (Paul Dano) precis är på väg att ta livet av sig eftersom han, olikt Tom Hanks i Cast Away (2000), inte ens har en boll att umgås med.
Det visar sig att liket inte bara inte är riktigt dött, det är alltså uppblåst och fullt av gas. Liksom alla lik. Detta har dock en finess utöver det vanliga: På något vänster lyckas Hank använda liket som en slags motorbåt – det är väldigt mycket gas i tanken. Så, på sin nyfunna vän (som Hank döper till ”Manny”) kör Hank över vattnet tills de når land – Hank upptäcker att Manny efterhand börjar ”komma igång”, och efterhand har han blivit en ”levande” person. Om än i rangligaste laget. Dessutom minns han ingenting av sitt levande liv, så Hank blir den som måste lära honom allt han kan.
Vilket, förstås, inte visar sig vara så mycket. Hur man impar på tjejer och varför man inte bara kan säga ”ska vi knulla”. Den som är i min ålder kanske minns Anders Jacobsen och Sören Olssons flåshurtiga avslutningar av varje avsnitt av julkalendern ”Sunes jul” (1991) – ja, och naturligtvis finns en sådan där drömflicka också, för Hank har inte så mycket annat i huvudet än Sarah (Mary Elizabeth Winstead), en person som i slutändan inte betyder någonting, och vars enda uppgift det är att storögt stå och säga ”whaaat the fuuuck” som för att poängtera att hon bara är en dum tjej i sin dumma vuxna tjejvärld.
Okej, så jag är lite raljant, men för den som inte längre är i kontakt med sin inre pojke så är Swiss Army Man en emellanåt frustrerande upplevelse – och är du tjej så ska du veta att det är en tvättäkta pojkfilm. Det är som motsatsen till en mötesgrupp för tjejer – det här är pojkklubben, där det får gottas i sex och pruttar men samtidigt samtalas om oupplysta pseudofilosofiska frågor om livets mening i en slags ”grilla korv och campa”-harmoni.
Estetiskt är filmen en dimmig tingel-tangel-sak som inte är tillräckligt egenartad för att man inte ska börja minnas andra filmer den i sin vaghet påminner om – Spike Jonzes Till vildingarnas land, inte minst – men den har heller inte cojones nog att verkligen handla om något speciellt, med speciella karaktärer i en speciell intrig.
Det händer mycket lite i filmen, och mycket lite av det som sägs bottnar i något verkligt filosofiskt djup, vilket bidrar till den smått odrägliga känslan av självbelåtenhet. Swiss Army Man är en film som älskar sig själv. Det stående skämtet är att Manny inte förstår något om mänskligt beteende, varpå Hank måste förklara varför människor gör som de gör (praktiskt taget identiskt till Spock i ”Star Trek”). Hank har som sagt inte så mycket att säga som inte handlar om tjäjjerrr, och det visar sig förstså att också Manny minns en tjääjjj från sitt tidigare liv – i en av många sådana där kladdiga prepubertala flörtar gör de en koja, som de låtsas är en buss; Hank klär ut sig till Drömtjejen och det levande liket ska öva på samtals- (läs raggnings-)repliker. Men blä.
Liksom många tingel-tangel-filmer som utnyttjar ett koncept som verkar originellt (i det här fallet ett lik som inte är dött) är Swiss Army Man egentligen bara en flummig och omogen knarkkomedi med svag intrig och icke-originella anspråk; visst, den är väldigt romantisk och finkänslig, och överhuvudtaget reagerade jag mer negativt på den än vad den kanske förtjänar. Det är ingen dålig film. Men jag blev väldigt trött på den. Och rätt ska vara rätt. Det finns mycket lite som egentligen är unikt med den här filmen, även om Daniel Radcliffe är kul som döing.
Jag tror det som stör mig mest med filmen är omedvetenheten om det egna perspektivet, tron att det pyttelilla pojkperspektivet egentligen är en oändlig horisont. Ju mer Manny lär sig om människan (läs det vuxna ansvarstagande livet där man inte alltid kan få som man vill och där konflikter är att vänta före harmoni och där man måste avväga sina val och tänka på sina medmänniskor eftersom ens handlingar har konsekvenser, plus att man på helt egen hand måste se till så att man kan tjäna ett uppehälle, dels för sig själv och alltsomoftast ytterligare familjemedlemmar) desto mindre tycker han förstås om den. Här finns en något pervers moral: Det är bättre att vara död, och slippa allt.
Tja, det kanske är mannens enda hopp – först högst upp på maktpiedestalen och sedan, när läskiga minoriteter och dessa förbaskade kvinnfolk börjar begära att ha sin del av kakan, hur komma högre, hur bli bäst igen, hur ska man äntligen få vara i fred i en värld där ”allt” bara ”är” vad det ”är”? Det går ju inte. Alltså kanske mannen måste dö för att bli lycklig nu. Eller, om mannen nu fortfarande vill leva, så flyr han ner i kiss- och bajsstadiet där han ligger med sin jätteblöja och säger ”Älska mig som om jag vore nyfödd!”
Jag hade älskat Swiss Army Man när jag var arton. Då levde jag i föreställningen att det var synd om mig och att mina tankar och känslor var superviktiga. Då levde jag i sådan lyx att jag kunde ligga och titta på stjärnorna och undra över universums mysterier och mitt enda problem i livet var att någon tjej eller annan eventuellt gillade eller inte gillade mig. Jag hade ”frågor” om ”livet”. Det fanns obesvarade gåtor – hu! – och frågor som livet eller ”gud” eller vad-du-vill inte kunde ge mig. Det var så illa att varenda känsla jag hade faktiskt inte var rosenkindad eller omedelbart tillfredsställande, som bröstmjölk. Stackars mig. Stackars ”Paul Dano i varje film han är med i”-snubbe.
Om man tycker om pojkar, eller är en pojke själv, så har man förstås inte de här invändningarna. Då är Swiss Army Man en oändligt tillfredsställande film, säkert, för den bekräftar ju pojkrummets instängda kungarike där man som snubbe äntligen får vara ifred och älta all denna romantik som livet gradvis kommer att skala bort. Vilket det kommer att göra. Ingen har rätt att inte växa upp.
Jag säger det igen: Det är för all del en ”fin” film, med mycket popmusik och montage, inte dåligt gjord, ganska välspelad och på sitt sätt väldigt kreativ. Problemet är att inte så mycket händer i den, och bakom alla glittriga pretentioner vilar en desperat lögn. Man kan inte leva för evigt, vare sig som död eller som nyfödd; om Swiss Army Man hade antytt att den visste detta, och blivit en slags stolt protest eller en vemodig dröm, så hade det varit en annan sak. Nu är den bara omedveten om sitt eget syndrom. Den är fast, med odrägligt lillgammalt tunnelseende, i den där fantasin om livet som ett pojkrum; den rullar runt i den rentav, som en glad gris i gyttja.
FREDRIK FYHR
SWISS ARMY MAN
Originaltitel; land: Swiss Army Man; USA.
Urpremiär: 22 January 2016 (Sundance).
Svensk premiär: 19 October 2016 (Monsters of Film, Stockholm), 10 November 2016 (SIFF), 5 december 2016 (DVD, BluRay).
Speltid: 97 min. (1.37).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: i Scope, ARRIRAW (2.8K), delv. J-D-C Scope, Phantom RAW (4K), Redcode RAW (6K), XDCAM EX/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Paul Dano, Daniel Radcliffe, Mary Elizabeth Winstead, Antonia Ribero, Timothy Eulich, Richard Gross, Marika Casteel, Andy Hull, Aaron Marshall, Shane Carruth, Jessica Harbeck.
Regi: Dan Kwan, Daniel Scheinert.
Manus: Dan Kwan, Daniel Scheinert.
Producent: Miranda Bailey, Lawrence Inglee, Lauren Mann, Amanda Marshall, Eyal Rimmon, Jonathan Wang.
Foto: Larkin Seiple.
Klippning: Matthew Hannam.
Musik: Andy Hull, Robert McDowell.
Scenografi: Jason Kisvarday.
Kostym: Stephani Lewis.
Produktionsbolag: Blackbird, Cold Iron Pictures, Tadmor.
Svensk distributör: Njuta Films (DVD, BluRay).
Finans; kategorier: Mindre produktionsbolag i samarbete; komedi, magisk realism, romantik, feel-good, komedi.
Betyg och omdöme: Över medel – en färgstark dramakomedi i ”vänskaps-feel good”-genren med ett anslag av magisk realism som ger ett (falskt) skimmer av originalitet; tunn på intrig och idéer men tekniskt stabil och sebar för den som orkar pojkhumor.