Det enda som är mer skamlöst än en riktig feel-good-film är en riktig feel-bad-film. De syftar till samma sak – att genom alla tillgängliga medel påverka hur du mår, i ena fallet bra, i andra fallet dåligt – men en feel-bad kan i värsta fall komma utklädd till en arthouse-film och då kan folk få för sig att de utsätter sig för konst. Kan så vara, förstås, men inte nödvändigtvis. Utan något intellektuellt motstånd blir emotionell manipulation bara emotionell manipulation, oavsett om du kan uttala regissörens efternamn eller ej.
Polska United States of Love är ett märkvärdigt gränsfall – en fasansfullt snygg film som via sitt innehåll genast kan klassas som europeisk arthouse (pseudorealistiska miljöer, en hel del statiska kameravinklar, mycket utdragna tystnader) men på en storynivå är det en snyftarmelodram om sorgsna öden, inte olik filmer från stumfilmseran där folk tar sig för bröstet och faller ner på golvet för att de sökt kärlek förgäves. Exakt samma sak händer i United States of Love, som handlar om ett par kvinnor i Polen anno 1990 som söker olika typer av kärlek. De flesta av dem hamnar, så klart, gråtandes på golvet.
Visst finns det markörer här som (ganska diffust) signalerar kontext. Titeln är ironisk, förstås, och hänvisar till (de olika kvinnornas) tillstånd av kärlek samtidigt som den (förstås) hänvisar till Amerikas Onda Ande. Ty året är som sagt 1990, Berlinmuren har fallit och kapitalismens själlösa drömmar sprider sig genom de desillusionerade forna Sovjetstaterna som en gas.
För all del, detta är nog ingen överdriven analys – i Tallinn finns fortfarande ett Coca-Cola Plaza! – men den är inte speciellt fördjupad här, och den är väl inte rosenrasande originell heller. Den Onda Kapitalismen är ju de flesta ”smarthouse”-filmers boogeyman, likaså Den Onda Kristendomen som förstås också utgör en källa till olycka i United States of Love. Har vi en pedofilpräst här någonstans? Naturligtvis behöver vi bara minsta lilla antydningen för att det ska passera som tematik.
Ungefär som i Kieslowskis mästerliga TV-miniserie Dekalogen utspelar sig United States of Love i en jämngrå betongförort där alla byggnader är stalinistiskt symmetriska. Det existerar en, slags, samvaro i området – det finns ingen kyrka, såklart, men en präst håller gudstjänster i en källare. Agata (Julia Kijowska) är kvinnan som har svårt att acceptera den unge prästens närvaro i hemmet – det kan bero på ditt och datt, men helt klart är att Guds kärlek gör henne alltför medveten om hur kärlekslöst hennes eget liv är. Hennes liv med sin fabriksjobbande man är, minst sagt, ospektakulärt. Deppfest 1.
Marzena (Marta Nieradkiewicz) är den yngsta av de fyra kvinnorna – hon leder träningspass, dansskolor och vattensim, är till synes oavbrutet käck och optimistisk och ser verkligen ut som en fotomodell från en reklamaffisch från 1990. En reklamaffisch för joggingbyxor, låt säga. Det kommer inte som någon slump att hon satsar på en modellkarriär, och Whitney Houston-affischen i sovrummet skriker tyst som en ironisk arthouse-markör – vad dum hon är som tror något gott om livet, antar jag är filmens budskap. Saker går ungefär som du tror, vad gäller hennes planer. Deppfest 2.
I lägenheten mitt emot Marzenas bor Renata (Dorota Kolak) som är den äldre kvinnan – lite introvert och knasig, har en massa fåglar i huset, och plågas förstås av en enorm ensamhet som gör att hon iscensätter små sociala situationer för att folk ska prata med henne, allt som hämtat ur en Roy Andersson-film. Marzena har också en syster, Iza (Magdalena Cielecka), som är den mer kallsinta business-orienterade damsellen. Hon är rektor på en skola, i hemlighet förälskad med pappan till en av hennes elever, och eftersom hon är en rakryggad kvinna med maktposition tycker hon förstås i hemlighet om att förnedra sig själv sexuellt. Deppfest 3, respektive 4.
Ja, de här sakerna känns kanske igen. Jag skulle vilja påstå att de börjat ackumulera en serie arthouse-klichéer som United States of Love fint sammanfattar. Det finns nog ingenting i filmen som inte går att se som direkt konventionellt, om man jämför med de filmer den bör jämföras med. Man kan nästan tala om en genre för sig: Psykologiskt förenklade arketyper (fabriksmannen, danslärarinnan, prästen, den tysta grannen, etc) som det går dåligt för i stiliserade entagningar eller handhållen shakycam.
Men försök nu tro mig när jag säger, efter alla dessa reservationer, att United States of Love faktiskt är en bra och minnesvärd film. Inte så mycket för berättelserna i sig – även om de är välspelade så är de inte direkt djupa, och knappast originella – utan på grund av ren och skär cinematografi.
United States of Love må se deppig och grådaskig ut, men överväger man vad man ser i bild och varför så inser man att det är en mycket snygg och högstiliserad film. När Kieslowski gjorde Dekalogen så sa han att det (rejält sunkiga) hyreshuset i de filmerna var det bästa han kunde hitta i Warszawa, och med det i åtanke så är Polen, som det är återskapat här, ganska stiligt.
Men desto viktigare är hur regissören Tomasz Wasilewski och den mästerlige fotografen Oleg Mutu följer karaktärerna, hittar en särskild rytm för berättandet och låter den ena berättelsen glida över till den andra. När man väl kommer in i filmens flyt så är den nästan fasansfullt lätt att ta in – och skådespelarna är så pass bra att karaktärernas livsöden, trots deras skamlösa meningslöshet, blir gripande.
Det är, faktiskt, en rasande skickligt regisserad och fotad film och det tekniska, mer än dialog och tematik, är hela tiden det som driver allt vi ser framåt. Det är en fest för ögat, bokstavligt talat, för den som tycker om att studera utrymmen i bildkompositioner och fundera på hur också ett karaktärsdrivet drama kan bygga helt på en visuell motor. Vissa av Wasilewskis och Mutus bildkompositioner (eller mer specifikt mise-en-scéne, på filmvetenskapska) är så genomtänkta att man nästan stönar
För den som inte är överdrivet intresserad av filmmekanik så är United States of Love den typ av film man kan se om man tycker om att utsätta sig för negativa känslor. Det är inget fel med det. En gammal hederlig katharsis fyller samma funktion oavsett hur känslorna ter sig. Jag kan dock tänka mig att filmen, på grund av sin kontext och sin tekniska finess och sin självsäkra stil, drar på sig mer beröm än den är värd.
Eller förstås bara på grund av förutsättningen att depp är mer värt än pepp. Men tror någon egentligen, liksom sådär deterministiskt och oavbrutet, att livet är lika meningslöst som det är fasansfullt och deprimerande? Är det inte så att det snarare är en intellektuell hyperbol som man hänger sig åt i (egentligen) operatiska filmer som de här, bara för förlösning?
Det finns väldigt mycket patetiskt vältrande i överdrivet elände, från väldigt höga hästar, i sådana här filmer. United States of Love är ändå en av de bästa, eftersom den förstår att den är en film och att det finns specifikt cinematiska sätt att uttrycka känslorna på. Det är kanske inte en alldeles hederlig film, men det är å andra sidan inte Love Actually heller.
FREDRIK FYHR
UNITED STATES OF LOVE
Originaltitel; land: Zjednoczone stany milosci; Polen, Sverige.
Urpremiär: 19 Februari 2016 (Berlinale).
Svensk premiär: 28 oktober 2016.
Speltid: 106 min. (1.46).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Julia Kijowska, Magdalena Cielecka, Dorota Kolak, Marta Nieradkiewicz, Tomasz Tyndyk, Andrzej Chyra, Lukasz Simlat, Marcin Czarnik, Jedrzej Wielecki, Julia Chetnicka, Malgorzata Majerska, Igor Bejnarowicz, Zuzanna Bernat, Lech Lotocki, Dorota Papis, Michal Grzybowski, Hanna Klepacka, Krzysztof Pluskota, Joanna Król, Malgorzata Rozniatowska, Klara Bielawka, Elzbieta Jarosik, Kinga Ciasielska, Edward Wasilewski.
Regi: Tomasz Wasilewski.
Manus: Tomasz Wasilewski.
Producent: Agnieszka Drewno, Piotr Kobus.
Foto: Oleg Mutu.
Klippning: Beata Walentowska.
Scenografi: Marcel Slawinski, Katarzyna Sobanska-Strzalkowska.
Produktionsbolag: Common Ground Pictures, Manana, samarb. Film Väst.
Svensk distributör: TriArt.
Finans; kategorier: Indie – mindre självständigt produktionsföretag (aktiebolag) i samarbete med distributionsbolag och filmfond, med div. finansiellt stöd; arthouse, drama, romantik, melodram, relationsdrama, familjerelationer, meta, symbolik, öppet berättande, modern historia.
Betyg och omdöme: Bra film – välspelat panoramadrama, visuellt skickligt och elegant berättat, även om det trots vissa ytliga politiska och tematiska markörer mest blir en emotionellt manipulativ tragedi för sakens skull.
2 svar på ”United States of Love”