Om Solace hade kommit för tio-femton år sedan så hade jag ropat ”skam på torra land”. Jag skulle säkerligen också ha hänfallit till en gammal hederlig filmkritikerklyscha och frågat vad en så storartad skådespelare (som Anthony Hopkins, i det här fallet) gör i en sådan här film.
Men nu gör jag inte det. Faktum är att jag vet svaret. Någon skickade honom ett manus, han sa ja. Vad gör du själv för att tjäna ditt uppehälle? Visst, han har fördelen att han inte behöver se filmerna han är med i. Han skulle nog krävt löneförhöjning om så var fallet.
Men, hursomhelst. Ännu mer ironiskt är att Solace inte är en så pjåkig film för att ligga längre fram i Anthony Hopkins CV. Den är inte speciellt minnesvärd, alls, men de senaste titlar som haft Hopkins i huvudrollen – Kidnapping Mr. Heineken, Misconduct och Daniel Alfredson-regisserade Blackway (som var så dålig att jag inte orkade recensera den) – har varit så usla att Solace framstår som en frisk fläkt.
Filmen faller under ”synsk profiler”-subgenren och storyn är praktiskt taget identisk till en sådan film man skulle kunnat hitta i en thriller från 90-talet – filmer som Och han älskade dem alla (1997), till exempel, där Morgan Freeman spelade Alex Cross, en annan ”synsk profiler”. Naturligtvis är John Clancy (Hopkins), denna variant, gammal i gemet, pensionerad, boendes utanför stan på en obekväm adress. Han har lagt mörkret på hyllan efter en personlig tragedi sedan många år tillbaka (han förlorade en dotter). Han är påfallande lik Hannibal Lecter.
Och, tänka sig, FBI behöver hans hjälp. Jeffrey Dean Morgan och Abbie Cornish, sympatiska skådespelare som gör ett robust jobb och som du får för en billig penning om du jobbar i Hollywoods direkt på video-kvarter, spelar agenterna som är på jakt efter en seriemördare.
Vad som följer är idel CSI-rutiner, färdigtuggade dialoger, färdigprogrammerade karaktärer, ”Whaddawegot?”, en och annan pretentiös fråga om mörker och ljus samt en gäckande skurk ”som hela tiden verkar vara steget före”. Det är praktiskt taget omöjligt att inte veta att Colin Farrell (visar sig) spela denna skurk – det är synd, för filmen försöker verkligen göra hans entré (över halvvägs in) till en överraskning. Jag antar att jag själv borde hålla det hemligt, för sakens skull. Men det känns lite förbi, med tanke på att han dyker upp på praktiskt taget varenda PR-bild för den här filmen, inklusive (förstås) filmaffischen.
Kruxet med Charles Ambrose (vår skurk) är att han också är synsk – så i Anthony Hopkins grånande Nostradamus-figur har han en nemesis. Det är en duell mellan två övernaturliga psyken. Samt två skådespelare på autopilot.
Om man hade kunnat engagera sig för filmen – sådär på riktigt, sådär så att det inte skulle gå att motstå, sådär som i en bra film – så hade man kunnat wowas över vilken fenomenal gåva som de här herrarna har. De kan verkligen föreställa sig vad som helst så fort de går in i ett rum – vi får sådana där sekvenser där omgivningen börjar snurra runt, ni vet, och fler än en gång kommer en och annan ”chock” som bara visar sig vara en ”hypotetisk möjlighet”. För jo det må ni tro – dessa figurer är inte bara synska, de kan se in i framtiden. Praktiskt taget.
Spänningen är som den brukar vara i sådana här filmer. Får du den framför ögonen är det möjligt att du inte stänger av, även om det inte betyder att filmen är bra. Man kan, som jag, ha en förkärlek för vilken film som helst som innehåller en scen där folk pratar i en bil där regnet smattrar ner mot rutan. Eller så kanske bara kvällen är räddad så fort man ser en film, vilken som helst, där en mördare ska haffas av hårt arbetande hjältar. Så att ordningen återställs. Så att vi en stund får uppleva någon slags tröst. Kanske rentav något som liknar universell harmoni.
Solace duger, för det syftet, lika bra som vilken film som helst. Nej, det är inte Seven (1995). Det är inte ”True Detective”. Det är inte ens Kommissarie Späck. Men det är lite regn och rusk och lite mord och span och en Anthony Hopkins som åtminstone inte ser ut som att han ska somna när som helst. Det är inte mycket, men man ska vara rättvis: Det är vad det är – och det är åtminstone inte mindre än det vill vara. Alltid något.
FREDRIK FYHR
SOLACE
Originaltitel; land: Solace; USA.
Urpremiär: 24 april 2015 (Turkiet).
Svensk premiär: 17 oktober 2016 (VOD).
Speltid: 101 min. (1.41).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Anthony Hopkins, Jeffrey Dean Morgan, Abbie Cornish, Colin Farrell, Matt Gerald, Jose Pablo Cantillo, Marley Shelton, Xander Berkleley, Kenny Johnson, Joshua Close, Sharon Lawrence, Janine Turner, Luisa Moraes, Jordan Woods-Robinson, Niyi Oni, Carter Godwin, Autumn Dial.
Regi: Afonso Poyart.
Manus: Sean Bailey, Ted Griffin, James Vanderbilt (okrediterad).
Producent: Thomas Augsberger, Claudia Bluemhuber, Matthias Emcke, Beau Flynn, Tripp Vinson.
Foto: Brendan Galvin.
Klippning: Lucas Gonzaga.
Musik: BT.
Scenografi: Brad Ricker.
Kostym: Denise Wingate.
Produktionsbolag: New Line Cinema, Eden Rock Media, Flynn Picture Company, Supersensory, Venture Forth, ass. FilmNation Entertainment, Silver Reel.
Svensk distributör: VOD.
Finans; kategorier: Storbolag/filial (ursprungligen) därefter produktionsbolag i samarbete med mediebolag plus fondstöd; thriller, krim, mysterie, seriemördarthriller, fantasy (delv).
Betyg och omdöme: Medel – mycket rutinmässig seriemördarthriller som alltjämt saknar direkt dåliga inslag; en del behjärtansvärt skådespeleri och ambitiöst filmskapande, rentav, trots att grunden är mycket förutsägbar och generisk.