På en grundläggande nivå måste en film övertyga – om inte berättelsen fungerar, eller om dess värld inte övertygar, så måste åtminstone en films mening, eller själ, kunna kännas.
Så är inte fallet med Genius, en film som påstår att den handlar om författaren Thomas Wolfe samt Max Perkins, förläggaren på bokförlaget Scribner, som också hade att göra med F. Scott Fitzgerald. Hur, kan man kanske fråga sig, gick det till när Wolfe fick sin självbiografiska klassiker ”Look Homeward, Angel” utgiven? Hur gick det till när Perkins började det gedigna arbetet att korta ner det för långa manuset? Och vad för skvaller kan man få när man kastar in Fitzgerald i smeten?
Litterära myter är dock att betrakta som brandfarliga här, för att inte säga explosiva. Genius är en gränslöst fantasilös film vad gäller dess syn på litteraturhistoria – titeln ska förstås utan större nyanser, ty berättelsen om den store författaren är förstås storartad i sig själv. Det är ju berättelsen om den store författaren. Det måste ju vara stort. Romantiskt! Mytiskt! Nostalgiskt! Visserligen kan Thomas Wolfe, förstås, bara ha varit en man av kött och blod som försökte skriva en bok och som hade lite dåligt omdöme. Kanske att han bara levde här på jorden bland alla andra, i den kranka verkligheten, och kanske att en vanlig grå tisdag var en vanlig grå tisdag också för sextio år sedan.
Men för att myten istället ska fungera så dundrar Jude Law in som ett jehu. Han spelar Wolfe med ett överspel som är så intensivt att det nästan är imponerande. Han rör sig fram och tillbaka på Perkins kontor som om han är på toppen av ett amfetaminrus. Varenda replik är ett CITAT. Varenda ord kommer med en GEST. Man kan förlåtas om man bara sitter och gapar.
Med fascinerande synkronicitet har Colin Firth tonats ner till en något mupp-liknande seriefigur i rollen som Perkins. Tyngdlagen håller nere kroppsmassan ner till minsta anletsdrag. Det är också ett slags överspel, fast tvärtom – allt Firth säger låter exakt lika monotont och lågmält. Det är möjligt att man kan tänka sig att han gestaltar ett beteende som påminner om den verklige Perkins, vad vet jag, men ingen människa i verkligheten är en seriefigur, som beter sig exakt likadant dag efter dag, timme efter timme. Firth är ett vandrande manér.
Detsamma kan man säga om Nicole Kidman som spelar Wolfes fru Aline Bernstein. Liksom Laura Linney (som spelar Max Perkins’ fru) är Kidman fast i den förgiftade rollen ”otillfredsställd hustru”. Varje scen hon är med i går ut på att hon är olycklig i sin domestiska situation. Hon blir ett problem för det stora geniet Wolfe men Hon Har Ju Faktiskt Känslor. Kidman tar och spelar över medan alla andra redan håller på, och vad annat ska man väl göra när man har Law på det här humöret mitt emot sig, och just när man trodde att det inte kunde bli lökigare så sitter en komiskt moloken Guy Pearce på en soffa och ojar sig med en tunga som rabblar fem hundra ord i minuten. Enter Fitzgerald. Håhå jaja. Allt som saknas är att han ska ta sig för pannan och utbrista ”Woe is me!”
Filmen eftersträvar helt klart det mest syntetiska och sentimentala – vissa skulle säga ”klassiska” eller ”romantiska” – sättet att berätta en sådan här berättelse. Lasse Hallström känns som husguden, vare sig filmen varit medveten om det eller inte. Debutregissören Michael Grandage har dock inte samma förståelse för det gammaldags romantiska eller, för den delen, hans professionalitet. Visuell textur, till exempel. En banal och förutsägbar film som 100 steg från Bombay till Paris kan (tycker åtminstone jag) vara övertygande bara genom ren och skär bildskönhet.
Genius förlitar sig på en billig look där figurerna rör sig genom grådaskiga stadsmiljöer som ser digitalt renderade ut. Det förhöjer känslan av Kunskapskanalen-dokumentär, och vaggar in filmen i ett monoton lunkande. Som i många dåliga filmer går det att acceptera den efter att chocken gått över, även om det rimliga vore att bara stänga av filmen och ångra att man börjat se på den. Fortsätter man med den är man fast i en serie litterära diskussioner och såpaintriger som är helt ovidkommande för vem som helst som skulle vara intresserad av en film om de här människorna.
”Vi är olika författare” konstaterar Wolfe och Fitzgerald. ”Jag skriver inte så långa böcker” säger Fitzgerald. Wolfe blir full och gör så att det blir dålig stämning runt vilket matbord han nu befinner sig kring. ”Du lever i din egen värld, bland dina egna karaktärer” konstaterar hans fru. Hej och hå. Vem som helst som sysslar med kreativt skrivande kan se igenom dialogen som en lekmans improvisationer, men även om man kan acceptera den så finns ingen räddning när man står inför Laws urholkade, ständigt berusade hoppeti-hej-kliché. Jude Law är inte en dålig skådespelare, men han är tydligen inte oförmögen att leverera dåligt skådespeleri. Här finns en hel stinkande hög av det.
FREDRIK FYHR
GENIUS
Originaltitel; land: Genius; Storbritannien, USA.
Urpremiär: 16 februari 2016 (Berlinale).
Svensk premiär: 3 oktober 2016 (DVD, VOD).
Speltid: 104 min. (1.44).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex, DI/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jude Law, Colin Firth, Nicole Kidman, Laura Linney, Guy Pearce, Dominic West, Vanessa Kirby, Gillian Hanna, Angela Ashton, Eve Bracken, Katya Watson, Lorna Doherty, Makenna McBrierty, Miquel Brown, Corey Johnson, Lucy Briers.
Regi: Michael Grandage.
Manus: John Logan, efter boken av A. Scott Berg.
Producent: James Bierman, Michael Grandage, John Logan.
Foto: Ben Davis.
Klippning: Chris Dickens.
Musik: Adam Cork.
Scenografi: Mark Digby.
Kostym: Jane Petrie.
Produktionsbolag: Riverstone Pictures, Desert Wolf Productions, Michael Grandage Company, , Pinewood Pictures.
Svensk distributör: Noble Entertainment (DVD).
Finans; kategorier: Mindre produktionsbolag ihop med privatföretag samt fondbolag; drama, biopic, historia, relationsdrama, kammarspel.
Betyg och omdöme: Under medel – konventionell och klichétyngd biopic med så många oinspirerade dialoger och så mycket okontrollerat överspel att inget går att ta på allvar.