Här kommer en knepig recension på en knepig film. För Jätten en ganska knepig film. Bra, men knepig. Jag skulle säga förvirrande, men inte förvirrad. Jag tror den. Eller, jag tror att Johannes Nyholm tror den. Långfilmsdebutanten, som redan tidigare blivit omtyckt för ett par kortfilmer som folk faktiskt sett (Las Palmas inte minst, ni vet den med bebisen i miniatyrbaren) har nu fått beröm i Toronto för Jätten. Kommer det att smeka svenska kritiker medhårs på förhand, eller kommer man tycka att Jätten är, som det brukar heta, problematisk? Jag har faktiskt ingen aning. Jag kan enkelt föreställa mig både och.
Vid första anblicken ser filmen ut att vara överdrivet bekant svensk socialrealistisk, pseudopolitisk indie-arthouse. Enkelt uttryckt: Vardagliga miljöer, torftiga människor, fult filmat. Vi befinner oss i någon sunkig träningshall någonstans och en socialt obekväm man, eventuellt med någon form av mental störning, välkomnar oss till en tävling i boule. Förtexter. Det går att tänka: Jaha, nu ska vi ut i samhället igen.
Men Jätten börjar snabbt ta ut svängarna. Den visar sig handla om Rikard (Christian Andrén), en 30-årig man, kortvuxen och missbildad på ett tämligen obskyrt sätt (han har bara ett öga, kort sagt) och också autist (åtminstone enligt pressmaterialet, det framgår inte i filmen vad jag kunde se). Rikard är en hejare på boule, även om föreningen verkar lite svajiga i sin vilja att ha honom med. När någon kastar ett klot i huvudet på honom får han höra att han är en fara för säkerheten. Hans högsta önskan är att tävla i Nordiska Mästerskapen i boule, men ska det bli av måste han tävla själv, ihop med frejdiga Roland (Johan Kylén), hans boulekompanjon, enda vän, fadersfigur och provisoriske förmyndare. En annan hög önskan han har, inser vi, är att träffa sin mamma igen. Vi lär oss att mamman Elisabeth (Anna Bjelkerud) efter Rikards födsel gick igenom en psykos och nu bor hon på ett boende för de med psykisk ohälsa. Rikard själv bor på ett hem för utvecklingsstörda, där tillvaron går ut på att rita teckningar och sjunga sånger. Han får inte kasta boule på sitt rum. Personalen är snäll, men behandlar honom som ett barn. Filmen har inte så mycket att säga om det. Det kanske är upp till oss att ha åsikter om… tja, allt, skulle jag säga.
Filmen kanske låter som en rätt deppig skildring av en bister och betonggrå tillvaro, men Jätten utspelar sig åtminstone i Göteborg. Boule funkar bättre som plot-point där än i Stockholm, och man hittar inte så många Rolands i den kalla huvudstaden (är den indirekta andemeningen). Filmen består också av iögonfallande drömska passager där Rikard föreställer sig vara en jätte som vandrar omkring i ödsliga, Monument Valley-liknande dalgångar. Dessa effektscener – som kommer med dundrande spaghetti-westernmusik! – är de mest påkostade sekvenserna i Jätten, och beroende på när i filmen de kommer så kan de tolkas som Rikards fantasier eller illustrationer av hans tankar, sättet han skapar självförtroende på, tanken på att vara en jätte. Eller, ibland, som båda. Eller, ibland, som någon slags magisk realism som kommer in i ”vår” verklighet. Eller ”filmens”. Ja, det är lite mycket av alltihop.
Johannes Nyholm kastar väldigt många saker på väggen för att se vad som fastnar. Som en berättelse är filmen inte direkt matig. Människorna känns riktiga och autentiska, men vi får inte veta speciellt mycket om dem. Rikard är Rikard, inte långt ifrån en ömklig figur ur Tod Brownings Freaks (1932). Hans mamma är hans mamma – hennes karaktärsdrag är att vara utslagen. Alla andra figurer verkar väl vara som folk är mest. Skådespelarna är till största delen okända ansikten och många är amatörer. Realismen är slående. Samtidigt har filmen stora metaforiska stråk som ibland tangerar det vulgärt kitschiga – som att Rikards mamma spelar på ett blodigt dragspel och lever ihop med en papegoja (en utsmyckning som känns lite väl ”full i fan” för att använda sig av det göteborska goheten som präglar filmens ton). Kontexten är ofta påtaglig – Christian Andrén, som spelar Rikard, har haft ett liv präglat av egna fysiska och psykiska problem – men samtidigt är Rikards ”missbildning” make-up från Oscarsnominerade duon Eva von Bahr/Love Larson (Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann). Så man kan väl lika gärna tala om någon slags kulturell appropriering. Varför måste Rikard vara enögd? Och så vidare.
Ja, vad handlar filmen egentligen om? Eller… vad handlar den om mest? Det är inte ofta man ställer sig den frågan. Filmen är som fyra deltagare i en dragkamp som alla drar ett tjockt rep åt varsitt håll, och på något sätt bildar filmen ett perfekt kryss. Narrativt har filmen en grund i konventionella askungesagor som Rocky (1976) och Saturday Night Fever (1977), för Rikard ska ju vinna Nordiska Mästerskapet – antagonisterna är ett danskt topplag som är tämligen självbelåtna – men så fort man jobbat upp sig själv med ett par montage så rycker Nyholm undan mattan för finalen också. Det är en enda retsticka till film, det här. Inget blir liksom av!
Ändå är den bra. Jag tror det bottnar i den gamla hederliga auteurteorin. Nyholm vet kanske inte exakt vad han vill, men han vet helt klart vad han inte vill – eller åtminstone vad han inte vill ha för mycket av – och han är så pass säker på det att filmen fungerar. Realismen sitter, fantasin är fin. Berättelsen går att förstå och följa, även om den inte bär på den djuppsykologiska nyansen i en rysk roman. Feel good-fluffet är mysigt, de beskare sociala inslagen träffande. Framför allt är förstås Rikard själv en figur man omedelbart måste älska, och alla omkring honom känns som människor du och jag träffar så fort vi går utanför dörren. Det är en fin film. Mycket fint att titta på. En god biostund. Vi vet inte hur det kommer att sluta, men vi känner igen mycket på vägen. Samtidigt är det originellt.
Sitter vi bara där och tar in filmen för allt den innehåller, utan att tänka vidare på det, så fungerar den som bäst. Börjar du ifrågasätta filmen kan du också hålla på länge. Är Rikards liv sorgligt eller vackert? Är hans fantasier tröst, sanning eller lögn? Är det här en banal snuttefiltsfilm eller en smart öppen arthouse-planlösning av vad-du-vill? Duger ”både och”? Jätten har inga svar, för den ställer egentligen inte några frågor. Den är kanske inte så pass bra att den överstiger det problemet, men den är så pass bra att den kommer undan.
FREDRIK FYHR
JÄTTEN
Originaltitel; land: Jätten; Sverige, Danmark.
Urpremiär: 9 september 2016 (TIFF).
Svensk premiär: 14 oktober 2016.
Speltid: 86 min. (1.26).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: digital (?); DI/DCP/(widescreen).
Huvudsakliga skådespelare: Christian Andrén, Johan Kylén, Anna Bjelkerud, Linda Faith, Ola Bjurman, Niclas Fransson, Hans-Erik Hermansson, Pablo Patron, Stig Rehncrona, Evalena Ljung-Kjellberg, Eva-karin Ingelstedt, Birgitta Blad, Pappamorfar Söder, Tove Orrbeck, Bengt Carlsson, Gun Larsson, Anette Rehnborg, Martin McFaul, Daniel Kold Presutti, Lasse Machholdt Dithmar, Lise-Lotte Olausson, Fredrik Landén, Martin Högdahl, Leif Edlund, Bo Melin, Pia Edlund, Joachim Carlsson.
Regi: Johannes Nyholm.
Manus: Johannes Nyholm.
Producent: Maria Dahlin, Morten Kjems Hytten Juhl.
Foto: Johan Lundborg.
Klippning: Morten Højbjerg, Johannes Nyholm.
Musik: Björn Olsson.
Scenografi: Ellen Oseng.
Produktionsbolag: Garagefilm International, BeoFilm, samprod. Film Väst, SVT, Johannes Nyholm Produktion, stöd Det Danske Filminstitut, Fonds Eurimages du Conseil de l’Europe, Nordisk Film- & TV-fond, Creative Europe, samarb. Tonemestrene Studio, stöd. SFI.
Svensk distributör: TriArt.
Finans; kategorier: Produktionsbolag i samarbete, samt stöd från fond och stiftelse; arthouse, socialrealism, pseudodokumentär/cinema varité, magisk realism/symbolism, feel-good, askungesaga, utanförskap, social stigma, psykologi, sociologi.
Betyg och omdöme: Bra film – ambitiös och eklektisk version av en klassisk askungesaga i en arthouse-blandning av socialrealism och magisk realism; mer effekter och intryck än substans och djup, men gjord med stil, självsäkerhet och kontroll; ovanlig och minnesvärd.
2 svar på ”Jätten”