Det är mycket vi inte vet om Wanja (Anne Ratte-Polle). Hon släpps ut ur fängelset, villkorligt frigiven. Vi vet inte varför hon suttit inne. Hon påstår att hon ”gjort sju år” för bankrån ”och lite annat”. Vid ett tillfälle säger hon att det var tre år sedan hon ”tog något”. Hon tilldelas en praktikplats via arbetsförmedlingen – hon hamnar bakom kassan på en djuraffär, och en aldrig förklarad dispyt över försvunna pengar uppstår.
Hon börjar jobba i ett stall för travhästar, och säger att hon alltid älskat hästar. Praktikanten Emma (Nele Trebs) verkar vara anledningen till att hon tagit sig dit; Wanja har sett Emma på håll och sökt sig närmare. Emma inser ganska snart att Wanja i själva verket aldrig ridit förut. Arbetsförmedlingen skickar henne till socialtjänsten, för hon kan inte få ersättning så länge ingen undersökt hennes nya praktikplats. Ändå verkar det gå runt för Wanja på något sätt.
Vissa saker är klarare. Wanja känner sig inlåst även utanför fängelset. Isolerad från verkligheten. Hon har kidnappat ett par änder och de bebor nu hennes kala lägenhet. Vad gör man inte för sällskap. Det hade kanske varit lättare med en katt? Men så vore det väl inte en knepig tysk indiefilm om vi inte fick ett par statiska kameravinklar med änder på ett vardagsrumsgolv.
Missförstå mig rätt. Wanja är en bra knepig tysk indiefilm, gjord av en svensk långfilmsdebutant vid namn Carolina Hellsgård. I pressmaterialet finns intervjuer med Hellsgård där hon säger sig ha varit inspirerad av allt ifrån fallet Annika Östberg till Jean-Pierre Melvilles Le samuraï (1967). Det kan väl bli lite ”knepigt” då, lite onödigt tillspetsat i underfundigheterna ibland. Det går att förlåta i en debut, tycker jag, om den stora bilden håller.
Och Wanja visar sig vara en förvånansvärt mångsidig film, när man börjar tänka efter. Den förhållandevis okända Anne Ratte-Polle är fantastisk i huvudrollen, och hon fångar den bortkopplade före detta kåkfararens kroppsspråk och uttryck perfekt; Wanja är ur synk med vår värld, ständigt några steg efter i dansen, men hon hon har ryggen rak. Hon verkar aldrig bli frustrerad eller uppgiven. Bara en gång, när hon avvisas av en dotter; det är en sådan där scen som Wanja har ett par av. Vi vet inte hur gammal hon är. Vi vet inte vad Wanja gjort. Vi vet faktiskt inte vem Wanja är.
Ratte-Polle är så bra att hon inte bara är motorn genom hela filmen – som är knappt 90 minuter lång, men ganska långsam och utdragen, sådär som europeisk arthouse så gärna är nuförtiden – utan även den som övertygar oss om att Wanja verkligen är en förändrad och förbättrad människa, redo att göra sin plikt och bli del av samhället. Det mirakulösa är att vi tar det för givet. Hellsgård behöver inte antyda mycket för att vi ska svälja Wanjas tystnad som integritet, med hull och hår.
Filmens avgörande punkt är slutet – det är lyckligt men tragiskt; det är öppet, men på något sätt sluter det boken om Wanja med en pessimistisk ironi. Det är ett slugt ögonblick, inte alls överdrivet eller distraherande, och det tvingar en att försöka komma ihåg saker vi faktiskt inte fått se. Fotografen Kathrin Krottenthaler har blandat de avskalade arthouse-tablåerna med enstaka romantiska utflykter, men vi har faktiskt aldrig fått se de avgörande sakerna.
Under berättelsens gång har Wanja verkligen blivit vän med Emma – men varför? Det visar sig att Emma har en del missbruksproblem. Vi vill gärna tro – nej, vi utgår ifrån – att Wanja har moderskänslor för Emma, och bara vill henne väl. Men är det verkligen så? En scen som, med flit, pågår några sekunder för länge avslöjar vad jag tror är sanningen. Jag ska inte säga vad jag tänker på, men det pågår där mellan lagren, i scener som inte finns i filmen som jag ändå kan se framför mig.
Om du sett ett par sådana här trendiga arthouse-filmer – där inte så mycket händer och där kameran följer socialrealistiska situationer och skildrar en allmänt grå vardag – då kanske du håller med om att vissa fungerar bättre än andra, men att de som fungerar tar tid på sig att boa in sig i huvudet.
En sådan film är Wanja, som använder sin ringa budget för att få fram så mycket stil som rimligen kan tänkas få plats. Den skildrar därigenom vardagen för en person som försöker komma in i samhället, en karaktär som är fantastiskt införlivad av en uppenbar talang (Ratte-Polle är en högaktiv tysk skådespelare, verksam både i film och på scen). Och jag tror att den lyckas så pass bra att den lurar oss på vägen. Vi vill gärna tro att Wanja är ett offer för omständigheterna, kanske ett offer för sig själv. Men vad får vi egentligen se? Hur mycket visar hon? Wanja är skygg också för kameran – hon lyckas slinka undan när hon behöver, och vi i publiken sitter där vi sitter som intet ont anande socialarbetare. Wanja behåller allt för sig själv.
FREDRIK FYHR
WANJA
Originaltitel; land: Wanja; Tyskland.
Urpremiär: 7 februari 2015 (Berlinale).
Svensk premiär: 1 februari 2016 (GIFF), 23 september 2016.
Speltid: 87 min. (1.27).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: digital codex (RED); DI 4K/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Anne Ratte-Polle, Nele Trebs, Robert Viktor Minich, Marko Dyrlich, Michael Baderschneider, Mehmet Yilmaz, Jan Bülow, Tim Blochwitz, Hauke Petersen, Zita Aretz.
Regi: Carolina Hellsgård.
Manus: Carolina Hellsgård.
Producent: Johanna Aust, Kathrin Krottenthaler.
Foto:Kathrin Krottenthaler.
Klippning: Carolina Hellsgård, Antonella Sarubbi.
Musik: Steffen Scholz.
Scenografi: Nadin Meister, Lea Walloschke.
Kostym: Elena Neuthinger, Lena Nienaber.
Produktionsbolag: Flickfilm samprod. Storytellers. Support. BKM Tyskland, Kuratorium junger deutscher Film, nordmedia – Film- und Mediengesellschaft Niedersachsen/Bremen mbH
Svensk distributör: Folkets bio.
Finans; kategorier: Indie (samproduktion/produktionsbolag) samt fondsupport; drama, arthouse, minimalism, socialrealism, isbergsteknik.
Betyg och omdöme: Bra film – mycket välspelat, socialrealistiskt drama om en kriminell persons väg in i samhället; ett stilrent, minimalistiskt uttryck döljer ett par spretiga idéer, samtidigt som sanningen om berättelsen blir dold på ett spännande sätt.