Richard Linklater surfar på sina egna vågor nu. Denna regissör, besatt av tid och varseblivning, det stora mysteriet som är tid och rum, har hittat sin egen kanal. Hans senaste film, Everybody Wants Some!!, kan tyckas bagatellartad, tunn, ett stycke flyktigt nostalgi gjort i förbifarten, en sämre uppföljare till hans älskade (och mer konventionella) Dazed and Confused från 1993. Men den filmen var i grunden byggd på andras filmer – inte minst George Lucas’ Sista natten med gänget (1973) och trots att den till stora delar var självbiografisk så sade den eventuellt mer om 90-talet än det 70-tal den utspelade sig i.
Everybody Wants Some!! är istället gjord av en tjugotre år äldre och vida mer erfaren filmskapare, och sättet Linklater får den att se enkel ut är egentligen ett kraftprov. Det är en film som skrotar konventionella manusidéer och istället filmatiserar de tre sommardagar som förflöt för alter-egot Jake (Blake Jenner) innan han började college, sommaren 1980. Jake är med i skolans baseball-lag, precis som Linklater själv var; ett fraternitet snubbar aningslösa om att vi skärskådar deras macho-jargong med en trettiofem år äldre blick – och den som går in utan kunskaper om Linklaters tematik kommer oundvikligen att fråga sig: Varför ska den här filmen finnas? Den handlar inte om något – eller, mer specifikt, den saknar helt en konventionell intrig. Och det enda som vi ser i den är ett gäng testosteronstinna snubbar som går omkring och super och vill ligga. Det finns bara x antal kvinnor med. Och så.
Everybody Wants Some!! lär sannerligen ha svårt att hitta en plats bland de kortlivade samtalstrenderna i den svenska mediala samtiden – filmen hör faktiskt inte hemma någonstans, annat än i Linklaters huvud. Det tycks mig inte bara vara en självbiografisk film utan en psykodynamisk rekonstruktion. Linklater minns dessa tre dagar innan college, stämningen som fanns i luften och känslan av att leva där och då; han måste ha varit en naturlig betraktare, för han minns vännerna och kamraterna ocensurerat och autentiskt, alla deras sidor och aspekter.
Vissa saker han såg, vissa sådana där till synes meningslösa ögonblick som ändå stannar kvar i ens huvud medan åren går, måste ha varit inbrända på hans näthinna. Jag säger det med tanke på hur obstinat kameran filmar vissa till synes meningslösa saker. En vattenslang, till exempel.
Tro mig, det är magiskt. Linklater rekonstruerar dessa dagar i sitt liv på ett fullständigt autentiskt sätt och sättet han gör det på är vid det här laget så skickligt att det bara är att betrakta som en njutning. Det är få förunnat att ha en unik talang – Linklaters är att han kan öppna sitt huvud, sina minnen, och att vi kan gå in där för att uppleva världen som han sett den, i sina egna dagar.
Alla vet att upplevelser inte är berättelser. Om vi skulle återuppleva tider i livet vi ser tillbaka på med ömhet så skulle vi säkert bli överraskade av hur mycket av det där som bara var dötid. Min motsvarighet till en Linklater-berättelse skulle med största sannolikhet innefatta en eller annan festival, för tio-tolv år sedan när jag var tonåring – men jag skulle inte beskriva den sex timmar långa bussresan i realtid, eller den dryga timmen det tog att sätta upp tältet. Jag skulle förstås, liksom Linklater, göra ett kronologiskt Greatest Hits. Avstampet är också hans främsta metod, att hoppa mellan tidpunkterna som om de är stenar i vattnet – se den ljuvliga Before-trilogin eller mästerverket Boyhood.
Everybody Wants Some!! är också ett avstamp – den börjar med att informera oss om att det är 3 dagar, samt si och så många timmar, minuter och sekunder kvar innan Jakes första föreläsning. Denna på något sätt skoningslöst nedtickande klocka återkommer med jämna mellanrum – en fascinerande påminnelse om att tiden går, att Jakes ödesmättade deadline närmar sig, samtidigt som hela filmen förstås är ett minne, något som utspelar sig i redan förfluten tid; den där deadlinen har egentligen redan kommit och gått för över trettio år sedan, men medan filmen pågår är det på här och nu på ett magiskt sätt – som att dessa tre dagar någonstans i Universum pågår i en loop; alla filmer pågår ju i ett ostoppbart nu.
Den som inte är bekant med Linklater noterar eventuellt inte det här, i en film som i många yttre avseenden känns som en amerikansk college-komedi. Klockan är filmens enda narrativa redskap – vi får de tre dagarna, hur Jake lär känna de andra spelarna i hans baseball-lag, hur de varje kväll går ut och festar, naturligtvis fixerade vid inget annat än tanken på att vakna upp i någon annans säng dagen efter. De rör sig obehindrat och planlöst genom fester som alla tillhör olika delar av collegets grupperingar – varje fest är lite grann som en egen värld; punkarna har sin fest och litteraturvetarna har sin. Därutöver finns det cowboyfester och förstås det egna kårhusets regler (som bara finns för att brytas). Det skrövlas, busas, kivas, mobbas, slappas, men inte mycket mer. Ibland är Linklater så trogen till verkligheten att karaktärer försvinner medan vi bara får höra talas om orsakerna. Sättet människor kommunicerar med varandra på, i verkliga livet, är också i konstant fokus i hans kameraöga.
Emellanåt spelar förstås killarna baseball, för det är ju deras uppgift, men det är helt oväsentligt. Linklater ger oss bara en enda scen där vi får se dem spela, och då är det bara för att visa hur denna grupp unga män är bundna av en slags hedersrelaterad flockmenatlitet. De håller sams för att de är ett team. Blir de osams så är det hela gruppens problem. Det är den typ av lojalitet som det är lätt att se som något obehagligt idag – i synnerhet med tanke på att killarna förstås är grova i mun, sexfixerade och ser stor gemenskap i att mobba varandra och pika den som uttrycker svagheter – men man märker också att det är genomlevt. Alla som övervägt en väg i livet men valt en annan, som Linklater som övervägde en sportkarriär men som blev fotograf och filmregissör, vet hur speciellt och ömsint man kan minnas den tiden, fastän det samtidigt finns något ovidkommande och perifert över vad man höll på med. Man var ju inte ämnad. Det kändes inte rätt.
Jake ser ut som en sportkille. Det är inte förrän han pratar som man märker den lågmälde och försynta tänkaren – det arketypiska Linklater-alter egot, såsom han ser ut i alla hans filmer – och de filosofiska samtalen han för i synnerhet med den närmaste fränden Finnegan (Glen Powell) vittnar om att han egentligen, mentalt, är på väg någon annanstans än ut på en evig sportarena. Men flocken lockar, förstås, såsom den lockar för alla kreativa människor, till någon mån evigt ensamma och utanför. Dessa unga män kan med fördel betraktas som odrägliga, men det är oundvikligen kamratskapens sanna kärlek som binder dem till varandra.
Nu har jag påstått att ingenting händer i Everybody Wants Some!! men det är inte sant. Dels händer saker under de tre dagarna som kanske, eller kanske inte, ska visa sig vara av vikt i framtiden vi inte får se (om inte detta är inledningen på en ny trilogi, förstås) – Jake får en crush på teaterstudenten Beverly (Zoey Deutch) till exempel, och är galant nog att lämna brev och blommor utanför hennes dörr. Det är något. Och fint.
Dels, mer avgörande, ser vi ett liv bli levt här. En ström av tid, precis som i Boyhood, bara i mindre skala; det går att se filmen som den eleganta novellen där Boyhood var tegelstensromanen.
Och det är just för att det är en redogörelse, ett försök att fånga verkligheten, som Linklaters filmer blir så oklanderliga och oåtkomliga. Det är djupt personliga minnen han hittar en flyktig, extremt filmisk känsla för. Hade filmen varit en generell fantasi, en opersonlig berättelse, något som bara var påhittat, då hade det också varit en automatisk glorifiering av grabbighet, och en indirekt hyllning av ett reaktionärt ideal. Som att American Pie 5 ringer och vill ha sin oannonserade uppföljare tillbaka.
Men just eftersom Everybody Wants Some!! är verklighet, praktiskt taget, så är den tvärtom en lysande definiering av just den typ av manliga koder som måste problematiseras – Linklater förmildrar inga omständigheter. Han påstår inte att vännerna han hade var fantastiska människor, lika lite som att han dömer dem för att de fanns, för att han umgicks med dem, för att det var så här det gick till och kändes. Det är en film full av samtalsämnen, möten med autentiska figurer; det är både en upplevelse, och något som säkert skapar olika reaktioner hos publiken.
Själv gjorde filmen mig tårögd vid flera tillfällen. Jag har också varit med om nästan allt som Linklater varit med om, nämligen, och det på gott och ont, med stolthet och pinsamhet, med förundran och skam. Det är mycket stort att lyckas fånga det – en hel värld, en hel tid, ett par dagar, du är där och du är säker på att du lever ditt liv; sedan, poff, är det borta och det har blivit minnen. Linklater greppar efter dem som efter anden i flaskan, och han får faktiskt sin önskan att gå i uppfyllelse. Jag vet inte hur han gör det.
FREDRIK FYHR
EVERYBODY WANTS SOME!!
Originaltitel; land: Everybody Wants Some!!; USA.
Urpremiär: 11 mars 2016 (South by Southwest).
Svensk premiär: 2 september 2016.
Speltid: 117 min. (1.57).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: digital codex (Arri Alexa); DI/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Blake Jenner, Zoey Deutch, Juston Street, Ryan Guzman, Tyler Hoechlin, Wyatt Russell, Glen Powell, Temple Baker, J. Quinton Johnson, Will Brittain, Austin Amelio, Tanner Kalina, Forrest Vickery, Jonathan Breck, Celina Chapin, Shailaun Manning, Tory Taranova, Jessi Mechler.
Regi: Richard Linklater.
Manus: Richard Linklater.
Producent: Megan Ellison, Richard Linklater, Ginger Sledge.
Foto: Shane F. Kelly.
Klippning: Sandra Adair.
Scenografi: Bruce Curtis.
Kostym: Kari Perkins.
Produktionsbolag: Paramount Pictures, Detour Filmproduction, Annapurna Pictures.
Svensk distributör: Scanbox.
Betyg och omdöme: Mycket bra film – originell stream of consciousness-liknande, intriglös skildring av några sommardagar för några unga vuxna år 1980; ett ojämförbart återskapande av tid och rum, djupt personlig, med många känsliga och mystiska effekter.
2 svar på ”Everybody Wants Some!!”