För några år sedan verkade det som att jag hela tiden tvingades bli utsatt för vad jag kallat europeisk ”smarthouse” – filmer med statiska kameravinklar och överdrivet monotont skådespeleri där ingenting händer. Eller, rättare sagt, där väldigt, väldigt, väldigt lite händer – lite grann som kortfilmer förlängda med stora, långdragna tomrum. Jag såg de flesta filmer i denna fålla som feltänkta och kontraproduktiva eller kanske till och med billiga och tomma, som en konstfilmens mikromat.
Man får nog säga att Stulna blickar är en sådan film, med tanke på att den bara består av ett par enkla händelser som dras ut till 93 minuter via långa, tysta stycken av till synes ingenting. Men bara till synes. Det händer faktiskt saker här – med det vi ser och med vi som ser – som förtjänar beundran. Det är en bra film, och jag tyckte om den.
I allra enklaste ordalag handlar filmen om den till synes helt glädjelösa tandteknikern Armando, spelad av den hundögde Alfredo Castro som inte är mer sympatisk här än han var som livstidsdömd pedofil i El Club. Hans jobb, hans syn på livet och hans känslor för hustrun Amelia (Jericó Montilla) är alla saker som verkar intressera honom lika mycket som väggen intresserar ett lobotomioffer. Vi följer honom ut på gatorna – med de där långa tagningarna, ni vet där ”inget händer” – där han går fram till unga pojkar med sedelbuntar, varefter han ber dem klä av sig så att han kan få titta på dem och ta sin sak i egna händer.
Logiska frågetecken finns här förstås, liksom i alla sådana här filmer, men på de tuffa gatorna i Caracas har Armando alltså inte råkat illa ut förrän när han träffar Elder (Luis Silva), som utan att tveka misshandlar honom. Elder skriker att han är en jävla bögjävel. Armando tar tyst emot slagen, och återvänder till honom senare, lika tyst, med blåslaget öga och ännu mer pengar.
Elder har inget till övers för Armando – faktum är att han inte verkar ha mycket till övers för något eller någon, förutom att bli full och stjäla bilar – men han kan inte säga nej till en gubbe som ger honom pengar utan vidare. Gradvis börjar de lära känna varandra, i en märklig relation som inte verkar gå ut på mer än att Armando dyker upp och ger Elder pengar på tal om ingenting. Ynglingen reagerar med noll tacksamhet, kanske för att han vet att ingen ger bort pengar med flit om det inte är något lurt – och där kanske Elder borde tänka till.
Men Elder tänker inte så mycket. Han glufsar i sig en fet lunch, tar en extra öl – Armando ger honom pengar och sitter kvar med notan. Armando har all tid i världen. Steg för steg börjar de också närma sig varandra – det ser åtminstone så ut. Kanske Elder söker en fadersfigur. Kanske Armando söker en son. Det är naiva förhoppningar att ha på en smarthouse-film, för naturligtvis är filmen becksvart ner till roten.
Men den är skickligt gjord, och den gör många fiffiga saker. Långfilmsdebutanten Lorenzo Vigas arbetar utefter sina egna begränsningar och ramar och han gör det snyggt. Kameran registrerar inte passivt eller fantasilöst. Vi ser alltid det vi ser för att Vigas vill det. Vi väntar alltid av en anledning, medan tiden går. Det betyder faktiskt något om någon kommer och går i bild. Om någon säger något, vad svaret ska bli – ett klipp till en bunt sedlar på bordet däremellan. Det finns orientering och spänning här, och filmen är (på sitt omständliga sätt) på väg mot en punch-line.
Elder är en yngling som frammanar suckar av ilska och frustration hos publiken – det är en vagt absurd, Brechtiansk uppvisning i provokation att Armando föder och göder alla hyss och otyg som Elder sysslar med, och det är lika frustrerande att se hur lite han verkar bry sig om varför han får pengarna. Inledningsvis går det att se det som en pretentiös självbelåtenhet, den typ av masochistiska övertro på existentialistisk fatalism som präglar Michael Haneke-inspirerade filmer – eller vissa (överskattade) Haneke-filmer, för den delen (Amour), där en ansträngd, totalt subjektiv och luddig bild av verkligheten betraktas som om den vore väldigt ärlig, verklig och oförfalskad.
Men Stulna blickar lyckas på grund av flera saker. Dels finns här en lojalitet mot mysteriet – Castro är slående i huvudrollen och så länge han ser sig omkring med sin glädjelösa uppenbarelse kan man drabbas av undran över vad som ska hända härnäst, även om det gjorts förr (en annan personlig favorit är Jesper Ganslandts Apan). Men en poäng görs också av långsamheten, och vårt trance-artande betraktande. Filmen är 93 minuter men känns som en helaftonsföreställning – men vi ser fortfarande på något intressant, vi måste ifrågasätta och försöka bli kloka på det vi ser; något kommer att hända och det kommer att hänga ihop på ett självklart sätt vi först inte anar.
Längden ger filmen en långfilms kropp – snarare än att fylla ut en kortfilm – för den slutar inte på samma plats den börjar. En twist mot slutet tyckte jag verkade vara självförhärligande nihilistisk först, men som alla goda twistar gör den något med vad vi bara trott oss betrakta. Vigos lyckas ta en karaktär vi ogillar och få honom att bli en person vi tycker synd om. Därefter känner vi plötsligt genuin oro och sorg över honom. Det går i mål med kylig precision och rå elegans, och liksom alla effektiva feel-bads vet jag inte om jag skulle rekommendera någon att se den, men medan jag såg den beundrade jag mycket av vad jag såg.
FREDRIK FYHR
STULNA BLICKAR
Originaltitel; land: Desde allá; Venezuela, Mexiko.
Urpremiär: 10 september 2015 (Venedig).
Svensk premiär: 29 januari 2016 (GIFF), 26 augusti 2016.
Speltid: 93 min. (1.32).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: digital codex (Arri Alexa); DI/DCP/2.66:1.
Huvudsakliga skådespelare: Alfredo Castro, Luis Silva, Jericó Montilla, Catherina Cardozo, Jorge Luis Bosque, Greymer Acosta, Auffer Camacho, Ivan Peña.
Regi: Lorenzo Vigas.
Manus: Lorenzo Vigas.
Producent: Guillermo Arriaga, Rodolfo Cova, Michel Franco, Lorenzo Vigas.
Foto: Sergio Armstrong.
Klippning: Isabela Monteiro de Castro.
Kostym: Marisela Marin.
Produktionsbolag: Factor RH Producciones, Malandro Films, Lucia Films.
Svensk distributör: NonStop Entertainment.
Betyg och omdöme: Bra film – skickligt genomtänkt och utfört drama med subversiva undertoner, pretentiöst minimalistisk i stilen men tekniskt funktionell med många snygga effekter i betraktarrelationen.