Dirty Grandpa 
The Forest
Grimsby 
Hardcore
London Has Fallen
Mitt stora feta grekiska bröllop 2
Pride, Prejudice and Zombies 
Medvetet eller ej så har jag tagit det på mig själv att recensera alla filmer som gått upp på bio i Sverige i år. Oundvikligen har ett par saker slinkit undan – en och annan pressvisning har missats på grund av en och annan sovmorgon eller förkylning, och jag har inte alltid lockats till reguljära visningar (vilka jag fortfarande är varm för och går på ibland – pressvisningar är ideala, men jag vore väl ingen riktig filmvän om jag inte också kände suget efter att slinka in på en biograf och gå igenom hela ritualen med trailers och allt). När vi nu är mer än halvvägs in i året så kan vi ta en titt på några av vinterns premiärer, som ploppat upp på VOD.
De är alla dåliga, vilket jag antar att jag visste på förhand. Men, ni vet, man vill vara positiv.
Den mest iögonfallande dåligheten kommer förmodligen från Dirty Grandpa, där många kände att Robert De Niros tendens att bara vara med i dåliga filmer nuförtiden gått över en oförlåtlig gräns: Nu spelar han snuskgubbar i buskiskomedier!
Ja, det är sant att figuren han spelar är förfärlig – filmen är en roadmovie där han kör ner till Florida med sin son efter att hans hustru dött (och han äntligen får släppa lös!). Diverse givna förväxlingar sker och filmen försöker hela tiden gå en omöjlig balansgång där vi å ena sidan ska skratta åt De Niros antisociala beteende och å andra sidan engagera oss för filmen på en far-och-son-nivå. Det finns bättre filmer som kräver betydligt mindre av publiken; Dirty Grandpa är vulgär men inte sådär aggressivt dålig som man kanske får för sig, bara väldigt halvbakad och dåligt regisserad, som om den inte vet vad den vill och inte riktigt bryr sig heller.
Mer ”aggressivt dålig” är Grimsby, även om den per definition är en något bättre film – ja, det är det senaste påhittet från Sasha Baron Cohen som kameleontiskt gått igenom olika personligheter genom åren och nu beslutat sig för att gestalta en nidbild av en brittisk knegare – det är på gränsen till inavelshumor, och återigen i buskis-land – som får reda på att hans länge förlorade bror (en typecastad Mark Strong) är en hemlig agent. Storyn som följer känns som ett oavslutat utkast till en fjärde Austin Powers-film, med gamla och torftiga spionklichéer, en slarvigt ologisk och tunn serie händelser i intrigen och mycket, mycket, skämt om sex, kiss, bajs och diverse fantasifulla kroppsligheter. Det är inte bara inte roligt utan ofta plågsamt, som om filmen försöker vara så dålig den bara kan vara, och om det i sin tur bygger på något slags vedertaget klassförakt från Cohens sida det orkar jag inte tänka på. Grimsby är inte samma supernolla som Johnny Depp-monstret Mortdecai, men den har liknande referenspunkter och är ungefär lika obegriplig i sin uselhet.
Det är mindre obegripligt att se logiken bakom Mitt stora feta grekiska bröllop 2. Man återvänder inte till sin guldkalv förrän det börjar tryta i skafferiet, och det är svårt att inte tänka sig att Nia Varlados (som efter första filmen haft svårt att övertyga publik och kritiker om sin begåvning) öppnade word-dokumentet inför manusarbetet och sparade det som ”OK, I’m Selling Out”
Det här är nämligen ett plågsamt rostigt och stillastående stycke anti-film där Varlados föräldrar kommer på att de levt som man och hustru men aldrig tekniskt sett blev gifta (vilken spänning!) och detta är den patetiska ursäkten för ett nytt bröllop… och det var faktiskt längesedan jag såg en film där svag var ett sådant perfekt ord att beskriva den med. Jag var inget fan av den första filmen heller – vad jag minns, den kom för fjorton rätt långa år sedan – men den var åtminstone en film gjord av folk som ville göra den.
Det är därför extra tydligt att ingen vill vara med i tvåan, för ingenting kan kopieras så dåligt som genuinitet. Här finns några av de lamaste skämt jag någonsin sett i en film, och de passerar ofta utan att man vet vad som ska vara roligt – vi får ett helt montage där gamla morfar inte kan använda sin dator (en trött klyscha redan för 20 år sedan) – och jag tror det är säkert att konstatera att den som gillade den här filmen har andra hjärnsynapser än vad jag har. För mig är det som att titta på ett dött objekt.
Av filmerna jag skriver om här är nog Pride, Prejudice and Zombies den bästa, även om det inte direkt är ett stordåd. Titeln säger det mesta – detta är Jane Austens ”Stolthet och fördom” med zombies. Lily James spelar Elizabeth Bennet och Sam Riley är Darcy. Och England har problem med zombies. Behöver vi veta mer? Behöver vi… göra mer?
Som i många av fallen här spökar dålig regi – med tanke på att filmen har en så (till synes) knasig premiss så är det konstigt att den aldrig tar sitt tillfälle i akt. Filmen tuffar på med en påtaglig TV-filmskänsla, anonymt regisserad och spelad, och den lägger till zombies i intrigen rakt, utan vidare, och föreslår aldrig att det ska vara på skämt (eller vad en humoristisk poäng skulle vara) – det vi har att luta oss tillbaka på då är Austens grundberättelse, som förstås filmats mängder av gånger och oftast mer iögonfallande och mindre mediokert än här. Det skulle förstås kunna vara roligt att se en zombieversion, men du borde vara minst lika förvirrad som jag när jag säger att det inte spelar någon roll.
Vid stannar vid skräckbåten en kort stund till, för att hoppa ner i uselhetens hav: The Forest är en sådan där amerikansk skräckfilm som kommer uppbackad med ganska mycket pengar men som poserar som en ”indie-film”, för att rida på framgångar från riktiga indiefilmer som Babadook, It Follows och The Witch. Storymässigt är det inget större fel på filmen där ”Game of Thrones”-kända Natalie Dormer spelar tjej som åker till Japan för att leta efter sin tvillingsyster, som där försvunnit i en skog dit folk tydligen går för att begå självmord, men filmen är vansinnigt dåligt regisserad och den missar alla chanser att skapa stämningsbyggandet som borde vara där, den lägger in onödiga (och förutsägbar) sidointriger, den låter tiden gå bara för att speltiden ska drygas ut och den missar tempot på sina jumpscares så att vi garanterat inte kan bli rädda för något vi ser. Det är ett mycket långtråkigt slöseri på tid.
Vi rundar av med två dåliga actionfilmer – dåliga, ja, men inte helt ointressanta. De faller båda in i fållan ”TV-spelsfilmer” – ej längre att betrakta som filmatiseringar av TV-spel utan snarare filmer som stjäl sin estetik från TV-spelen och låter kameraögat matcha spelarperspektivet på olika sätt.
I synnerhet en sekvens kring mitten av London Has Fallen är (mer) intressant (än spännande) i det här avseendet. Vår antihjälte Gerald Butler, ihop med ett brittiskt SWAT-team, tar sig igenom en gränd medan de beskjuts av terrorister från ovan – och det hela matchar ganska exakt något ”Call of Duty”-spel där kameran följer Butler bakifrån och då och då svänger om i någon 180- eller 360-gradersvinkel för att vi ska kunna vända blicken mot bakgrunden (med honom) .
Jag sa redan om föregångaren – Olympus Has Fallen – att det var en ”Player 1”-film, men det finns uppenbarligen ingen hejd på aptiten. Olympus var en Die Hard-wannabe i Vita huset och London är en Die Hard-wannabe i gissa-vart, med Butler som oövervinnerlig aggro-livvakt åt en mesig president (Aaron Eckhart) som måste överleva medan de besegrar de terrorister som genomför någon orimlig kupp eller annan.
Ideologiskt är filmen en dröm om att amerikanska provokationer ska inspirera till nya krig att ha kul med – och logiken verkar vara att USA:s enda uppgift är att skapa fiender så att de har några att slåss mot – och det är förstås vad som skapar den ruttna eftersmaken på vad som i övrigt bara är en tafflig, ologisk actionfilm med långtråkigt spring, ett minimum av karaktärsutveckling som poserar som något vi ska bry oss om, samt specialeffekter åt Sharknado-hållet.
London Has Fallen må ha en TV-spelsstil men Hardcore gör en gimmick av att vara den första filmen helt gjord i ett FPS/POV-perspektiv… och vet du inte vad de bokstäverna står för så behöver du inte se filmen. Faktum är att du inte behöver se filmen i vilket fall som helst.
Men Hardcore är samtidigt en kuriositet, och jag skäms inte för att säga att jag gillade filmens första tredjedel eller så. Det finns klichéer som filmkritiker har som jag svurit att aldrig själv komma med (se denna lista för en generell beskrivning) och en sådan klassiker är: ”Det är som ett TV-spel man aldrig får spela själv!”
Det självklara svaret där är egentligen: ”Och?”
Hardcore börjar pang på – vi befinner oss inuti huvudet på huvudpersonen som vaknar upp utan minne, tydligen offer för något RoboCop-liknande experiment och lika snabbt som i TV-spel kastas vi in i handlingarna. Det går undan. Det går, faktiskt, i ett rasande åksjukt tempo. Men vi vet inte vart vi är, vad dessa människor omkring oss försöker säga, och bakom varje hörn är en överraskning. Det är ganska stabil, skamlös, högljudd våldsunderhållning som trots allt är vad en actionfilm ska komma med – och kan man inte få en originell film i dessa dagar så får väl en pseudo-originell duga.
Problemet? Filmen fortsätter. Och fortsätter och fortsätter. Man kan inte säga att dialogerna är speciellt övertygande ens i början, men efter ett tag börjar filmen nå en Memento-nivå av ”resettande”. Huvudpersonen ramlar hela tiden in i döda dialoger med random folk, som hela tiden kommer att avbrytas på samma sätt, och det börjar efter ett tag bli tydligt att ingen bemödat mig med att skriva ett ordentligt manus. Även TV-spel behöver ju spännande scenarion och oförutsägbara händelseförlopp – och sådana här filmer behöver absolut någon slags tyngd i dialogen och vilken film som helst behöver bra skådespelare. Att säga att folk är fåniga, och spelar över, i den här filmen är att säga det så milt som möjligt. Slutet går att gissa till sig från början och om man väl tappar intresset för allt spring, hopp och skjut (och det finns stor risk att man gör det) så kommer man snart att zona ut och inse hur nästan allt i filmen existerar på nivå dålig. Men jag antar att den som gillar det kommer gilla det villkorslöst. De behöver inte läsa recensioner, och känner kanske att de slösar tid på att tänka på vad de har framför ögonen istället för att bara titta på det.
FREDRIK FYHR
3 svar på ”Bakläxor 2016 (Mainstream/genre)”