<- Del 1.
Spekulationer inför en text om Orson Welles
Det är en utmaning, milt sagt, att skriva någon slags krönika över Orson Welles liv. Inte bara rörde han på sig oavbrutet, han tyckte om att skrövla och dra valser om vad han hade gjort, med vem och vart – allt som allt adderade han stoff till sin egen mytologi. Welles var en karismatisk talare, verkligen med trollkarlen som favoritpersona, och naturligtvis fanns det i den trollbindande fixeringen också ett falsarium. Det är inte långsökt – utan tvärtom troligt – att Welles som ung man förutspådde sin egen död i början av Citizen Kane (1941): ”Vem var Orson Welles?” – och svaret, liksom på frågan ”Vem var Charles Foster Kane?” är och förblir ett mysterium; kanske för att det är omöjligt att svara på.
Ett krasst och mindre romantiskt förslag är att Welles kanske, liksom Kane, inte var ”någon särskild”. Kanske han, i lite fyrkantiga psykologiska termer, hade en hel del associationssvårigheter med sig själv och sin omvärld. Han hade en tendens att beklaga sig över andra människor som om han talade om sig själv – han ojade sig över den ”stackars Marilyn Monroe”, till exempel, vars vilsenhet han förmodligen delade under den majestätiska ytan – och hans begåvning och ensamhet matchar sådana som hos Arthur Rimbaud, Bob Dylan, Michael Jackson. Och inte minst, för att hålla oss till film, Stanley Kubrick.
Som dessa och ytterst få andra konstnärer, i synnerhet inom filmen, tycks Orson Welles vara född färdig, fullt motiverad och full av geniets attityd innan han rimligen kunde inneha några av geniets egenskaper. (Kubrick är den andre store amerikanska regissören som man får intrycket av att ha varit praktiskt taget samma person sedan barnsben). Kanske är det i grund och botten en fråga om klass och kulturellt kapital. Welles (liksom senare Kubrick) kom från ett hem som var välställt men också kulturliberalt och förutom ekonomisk och social trygghet uppmuntrades han också oerhört mycket av sina föräldrar att förverkliga sina drömmar och mål. Han hade ingenting att revoltera mot, och inte heller hade han något riktigt ”trauma” av det typ som definierar många vanligare människor (inte minst konstnärligt lagda). Där andra går igenom dramatiska barn- och tonårsperioder, och där många spenderar hela tjugo- och trettioår på att hitta hem till sig själva, så hade Welles aldrig haft möjligheten att själv välja sina uppfattningar eller känslor: Han var passionerad, outtröttligt aktiv, en skådespelare och författare och regissör och magiker och vad-du-vill, politiskt vänster om man frågade, men för flummig för att fungera i något politiskt sammanhang, inte speciellt religiös men mycket vidskeplig, en stor humanist som älskade människorna han hade omkring sig samt, förstås, paradoxalt, en omnipotent världserövrare som samtidigt, i smyg, ansåg att han själv var den viktigaste personen i rummet.
Skillnaden mellan Welles och många andra är att dessa egenskaper på sätt och vis var ärvda. Han fick dem aldrig längsmed livets resa, han kom aldrig fram till dem själv. Ingenting som var del av hans personlighet var egentligen saker han valt, eftersom han likt en Siddharta-prins aldrig levt ett liv ”bland folket”. Han hade dålig erfarenhet av hur vanliga människor fungerade, och det var också därför man kunde uppfatta en diskrepans mellan honom och alla omkring honom i hans kaotiska filmkarriär – han saknade förmåga att riktigt knyta vänner eller delta i alla de spel som pågick i Hollywood, och en legendarisk mängd projekt gick i stöpet på grund av att han aldrig fick den autonomi han tyckte att han förtjänade. Men det är också denna bristande erfarenhet som gjorde hans verk så tekniskt ambitiösa, så enorma i anspråk – den som saknar förmåga att vara populist kan lika gärna göra berättelser om allt, och syssla med stor teknik, eller varför inte något tidlöst och eskapistiskt bortomliggande som Shakespeare. Jag nämner återigen Kubrick, som jag skulle skriva en mycket liknande psykologisk profil över, bara för att de två titanerna verkligen är unika i det här avseendet och delar (tror jag) denna ambivalens mot resten av världen – från sin ärvda trygghet och i brist på (vad man skulle kunna kalla) en ”organisk identitet” skulle Kubrick göra filmer om sina mardrömmar (The Shining), katastrofscenarion (Dr. Strangelove) och hans freudianska det i lössläppt form (Clockwork Orange).
Kubrick som barn – naturligtvis med en filmkamera i handen. Liksom Welles föddes Kubrick in i rollen som sig själv, av föräldrar vars välvilja kan ha varit extremt intensiv och allomfattande, vilket i psykoanalytiska termer hos båda männen kan förklara ett maniskt kontrollbehov (istället för erfarenhet av förluster), en otillräcklig förståelse för omvärlden (på grund av en dissociation inför det sociala) och ett ospecifikt, odistanserat maniskt intresse för allt och alla (snarare än enskilda intressen).
Welles skulle istället hålla sig till extremt stabila grunder – klassiska litterära förlagor, arketypisk film-noir, Shakespeare – och från den grunden bygga enorma skapelser. Även när han gjorde något till synes mer ”originellt” – som Citizen Kane (1941) skulle det visa sig vara en mosaik av influenser, små och stora plagiat, och även inslag ur hans eget liv; döda och meningslösa var och en för sig, men mystiskt meningsfulla som bitar av det stora pusslet.
Allt Welles gjorde hade inslag av det grandiosa – och i det grandiosa oerhört avancerade mekanismer. Ingmar Bergman, som hämtade all inspiration ur sin egen ångest och fantasivärld, föraktade Welles och tyckte att han var ”en bluff”, ”tom”, ”död” och att ”Citizen Kane är totalt långtråkig”. Bortsett från det komiska i att föreställa sig en arg Bergman kontra spjuvern Welles, så är det lätt att förstå provokationen: Bergman delade nämligen Welles privilegierade talang, och profetiska erfarenheter från scenlivet, men han kan på någon nivå ha avundats amerikanens trygga barndom som gjorde honom evigt ung, medan Bergman själv hade ett livslångt trauma i och med sin barndom, ett trauma han ältade i film efter film.
Welles var däremot evigt lättsinnig i förhållande till konsten – lynnigt chosefri, som om han innerst inne ändå var britt. Och han var förresten ingen beundrare av Bergman heller. Bergmans kommentarer är från 2002, långt efter Welles död, men Welles sa redan 1967 (när Bergman var som störst internationellt) att han ansåg filmen vara en ”död” och teknisk konstform, att det var lönlöst och långtråkigt att försöka göra långdragen transcendental konst och att det fanns filmer Bergman gjort som han hellre skulle dö än behöva utsätta sig för: ”I share neither Bergman’s interests nor his obsessions. He’s far more foreign to me than the Japanese.”
En mer rättvis bedömning är kanske att Welles, liksom Kubrick, saknade förmågan eller behovet att uttrycka vissa känslor, eftersom hans självbild (om än grandios) inte var enhetlig nog för att han någonsin skulle kunna känna sig riktigt så förödmjukad eller redo för självmordet som Bergman. Om man inte vet vem man är så kan man inte heller gå under på det sätt som Bergmans figurer kunde – där Bergmans filmer ofta kännetecknas av alter-egon plågsamt självmedvetna om såväl sina egna brister som andras förmåga att förödmjuka dem, så var Welles ego inte utformat på samma neurotiska sätt. Snarare var det av allt att döma ett syntetiskt ego, ett oavbrutet skådespel, och det finns ingenting som föreslår att Welles någonsin funderade på ”vem han var” eller något liknande. Därför kunde inte Welles syssla med känslor på det ”organiska” sättet som Bergman gjorde (och som de flesta gör, för den delen). Welles var en briljant skapare, men också en gammaldags dandy – en slags låtsasperson – och han hade förmodligen ingen dragning åt självrannsakan: Kanske han skulle ha funnit ett identitetslöst svart hål!
Welles hade hursomhelst ingen erfarenhet av själens djupa mörker, och det är viktigt att förstå att han aldrig försökte fylla sina filmer med sådana saker; han ville inte övertyga publiken om att de behövde känna något. Känslorna skulle istället väckas i åskådaren, av det stora teknologiska spektakel som hans filmer utgjorde, och de avancerade sätt på vilka de var genomtänkta. Men också för den åskådare som lämnas kallsinnig inför själva dramat i Welles filmer, kan ramla ner i oändligt antal intellektuella och analytiska kaninhål på vägen. Vad betyder ”den-och-den-scenen”, varför händer ”det-och-det”? I detta avseende är Welles och Kubrick praktiskt taget identiska – och det är en talang som placerar dem högt ovan praktiskt taget alla andra filmregissörer. De kunde konsten att utnyttja filmen – detta ”döda” medium – och skapa verk som man bara kunde förstå utifrån det filmiska, alltså betraktandet, frågorna vi får av det vi ser och bara faktumet att vi ser på det, vi läser det inte och vi konstaterar det inte i den fysiska verkligheten (som på teater). Welles skulle, i synnerhet med Citizen Kane, komma att öppna mångas ögon inför vad för slags konst filmen faktiskt är.
Men hur det kom sig att Welles ens började göra film är ett kapitel för sig – bokstavligt talat. Vissa regissörer skriver man inte om bara sådär, och vi måste gå varsamt fram för att kunna närma oss Welles. Varje inlägg är att betrakta som en strof, kanske, till någon slags vers som efterhand kanske börjar visa sina rätta konturer. Detta är inte ens den sista texten på lut som handlar om Welles innan han kom till Hollywood. Man brukar säga att det var otroligt av Welles att som 26-åring debutera med Citizen Kane. Det är också sant, tekniskt sett, men 26 var otroligt gammalt i Welles-mått. Han hade redan bakom sig en tio år lång (lysande) karriär som skådespelare, manusförfattare, regissör och teaterproducent, han var en celeber producent av radioteater.
Innan dess styrde han och ställde över såväl skoltidningen som varje pjäs som sattes upp på internatskolan Todd. Innan dess bodde han med sin mor i Chicago, där han var konstant utsatt för teaterns värld. Innan dess… tja, hans första roll var i slutändan rollen som Orson Welles. Han höll hov inför gästerna som kom och besökte hans mamma (som helst ville att han skulle bli pianist), med sånger och föreställningar eller bara civiliserat småprat. Han charmade alla, och alla uppmuntrade honom storögt. Moderns förmodade älskare, dr. Bernstein, kallade lille Orson för ett geni och han menade det. Det var första gången Orson fick höra att han var ett geni. Han var fyra år.
Fortsättning följer
FREDRIK FYHR
2 svar på ”Auteurathon Welles (del 2)”