Du vet redan från början att något inte riktigt stämmer. På väg till en fest, av något slag, kör de på ett djur. Will (Logan Marshall-Green) och Kira (Emayatzy Corinealdi) sitter andfådda i framsätet. Han måste gå ut och döda djuret med en kofot. De säger inte mycket om det.
Platsen är Los Angeles. Huset är ett sådant där ”house on the hills” med en mekanisk grind och utsikt över Hollywood-skylten. När Will och Kira kommer fram är det skymning. I vardagsrummet sitter en grupp människor – vi märker att de är vänner, för de känner alla varandra, men det är något märkligt i luften. Värdinnan Eden (Tammy Blanchard) är nästan ceremoniellt klädd, och har ett forcerat, maniskt leende.
The Invitation är en lågmäld, atmosfärisk thriller som långsamt drar av sina lökskal. Detalj efter detalj går upp för oss, innan ett mönster börjar synas. Det har gått två år sedan vännerna setts. Will och Eden har ett förflutet. Det finns en tragedi på tidslinjen. Eden är nu tillsammans med den minst lika mystiskt glade David (Michiel Huisman). I släptåg har de två mystiska främlingar, den hippie-hedoniska Sadie (Lindsay Burdge) och den tystlåtne och vagt hotfulle Pruitt (John Carroll Lynch). Deras närvaro är oförklarad, men för Eden och David tycks de självklara.
Den dåliga stämningen är påtaglig, men det finns anledningar att tänka att det bara är en konstig kväll i LA av många. Will är dock orolig. Vi vet inte vad han tänker på, men vi betraktar honom och fortsätter se oss omkring i huset, och börjar förstå vad han tänker på. Varför har huset galler för fönstren? Varför är dörrarna låsta? Vissa flashbacks ger oss pusselbitarna vi behöver för att förstå att Will har anledning att vara paranoid i onödan. Men snart är det vi som är paranoida.
Det hela är alltså en klassisk ”är det eller är det inte”-thriller. Det är en fascinerande liten subgenre som, när den görs rätt, kan manipulera publiken så till den milda grad att den kan skämmas efteråt. Hitchcock gjorde publiken rädd för ett glas mjölk i Illdåd planeras (1941) där Joan Fontaine kanske-eller-kanske-inte var i fara på grund av sin make, spelad av en slugt castad Cary Grant.
Ett problem med The Invitation är just självmedvetenheten – det är en film som är mer intresserad av att vara vad den är än att vara vad den innehåller – men låt mig först rekommendera filmen. Som en thriller av det här slaget är det en finfin liten film. Jag vet att jag tycker det, för jag kan inte förneka mina känslor. De sa att jag gillade filmen. Jag kände hjärtat slå i eftertexterna.
Det är en fantastisk liten comeback för indie-regissören Karyn Kusama som började sin karriär fint med Girlfight (2000) för att sedan ranta runt i ringen med fantasyfloppen Aeon Flux (2005) och ”vem såg?”-Jennifer’s Body (2009).
The Invitation är istället en tajt, närgången, klaustrofobisk och till slut riktigt nervig thriller. Det finns en sugande långsamhet i berättandet, fotot följer karaktärer och släpper aldrig taget om Wills betraktande, oroade ansikte. Det följer teorin jag har att vi till slut måste börja bry oss om vad upprepade närbilder tvingar på oss.
En annan sak som gör filmen lyckad är ensemblen. Det är framför allt stämningen som gör att vi börjar känna oss mer och mer oroade, ja, men hade inte skådespelarna varit så bra hade oron inte klamrat sig fast vid oss. Något är allvarligt fel här, eller är det? Med sämre skådespelare hade vi kunnat säga: ”Vem bryr sig?”
Nu säger vi, istället, ”gud, ta mig härifrån!”
Men vi är fast i filmen, fast i spänningen, fast i en riktigt dålig fest, och vi kommer inte loss. Vi får hoppas att Will – i Logan Marshall-Greens sammanbitna, hårt kontrollerade och (omöjligt att inte nämna) förvirrande Tom Hardy-liknande uppenbarelse – är lika stabil som han verkar. Om, när, utifall att, något går fel… då är han den enda som är beredd. Ingen annan vill riktigt se vad han ser. Han är den jobbiga killen på festen. Av olika anledningar så kan gästerna ”förstå” honom. Han själv känner att han i slutändan kanske bara har valmöjligheten att tappa ansiktet eller livet.
Så på en ren ”är det eller är det inte”-nivå är The Invitation spännande och till slut manisk. En eloge till regin och ensemblen. Det är däremot lite synd att manuset (Phil Hay, Matt Manfredi) försöker hitta fler nivåer, för den blandar ihop teknisk finess med personlig motivation. Will och Eden visar sig ha ett trauma ihop som är skrivet av manusförfattare som saknar erfarenhet av det traumat. De har däremot gått skrivarskola, och inser att en film behöver karaktärer och att karaktärer behöver ett trauma.
Det finns något kliniskt, tekniskt, tomt över karaktärerna, och det finns ett populistiskt publikförakt i spänningen, som vältrar sig över publikens nerver med många billiga knep. Manuset har mycket ”död stil”, situationer byggda på ganska generiska och schablonartade klichéer, och man kan se hur manusförfattarna Hay/Manfredini (som skrivit trams som Clash of the Titans R.I.P.D och Ride Along) suttit och sagt ”och så händer det här!” till varandra.
Men jag vill inte avskräcka för mycket i onödan. The Invitation må vara en poänglös film gjord för att till varje pris få oss att bita på naglarna, men det är en ganska liten synd för en thriller av det här slaget. När man väl biter på naglarna bryr man sig ju inte om varför.
FREDRIK FYHR
THE INVITATION
Originaltitel; land: The Invitation; USA.
Urpremiär: 13 mars 2015 (South by Southwest).
Svensk premiär: 11 november 2015 (SIFF), 8 juli 2016 (VOD).
Speltid: 100 min. (1.40).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: digital codex (?); DI/DCP/2.35:1
Skådespelare (fullständig rollista): Logan Marshall-Green, Emayatzy Corinealdi, Aiden Lovekamp, Michelle Krusiec, Mike Doyle, Jordi Vilasuso, Jay Larson, Marieh Delfino, Tammy Blanchard, Michiel Huisman, Lindsay Burdge, John Carroll Lynch, Toby Huss, Danielle Camastra, Trish Gates, Karl Yune.
Regi: Karyn Kusama.
Manus: Phil Hay, Matt Manfredi.
Producent: Martha Griffin, Phil Hay, Matt Manfredi, Nick Spicer.
Foto: Bobby Shore.
Klippning: Plummy Tucker.
Musik: Theodore Shapiro.
Scenografi: Almitra Corey.
Kostym: Alysia Raycraft.
Produktionsbolag: Gamechanger Films, XYZ Films, ass. Lege Artist samt ”The Invitation”.
Svensk distributör: Netflix (VOD).
Betyg och omdöme: Bra film (av sitt slag) – skickligt regisserad och spelad thriller både i tempo, stil och nerv; en lite opersonlig manusmekanik skadar karaktärernas motivation, men rent tekniskt är filmen mycket effektiv.