Veckans utvalda film
Up yours!
ERASER
Det här är en ganska fascinerande film, om man börjar tänka efter. De flesta filmer med Arnold Schwarzenegger kommer man ihåg, antingen för att de är actionklassiker (Terminator), eller för att de är kalkoner (Red Sonia) eller för att de är misslyckade försök till att vara roliga (Klappjakten!). Desto färre smälter in i mängden på samma sätt som Eraser gör. Det är något så sällsynt som en perfekt medianfilm – medioker, ja, men det är omöjligt att säga om den är mer bra än dålig eller vice versa. Storyn är blek – Vanessa Williams spelar kontorsråtta som sett för mycket, varpå hon jagas av korrupta CIA-agenter ledda av James Caan men söker skydd från Arnold som är musklerna i en något mer dramatisk version av det där gamla hederliga vittnesskyddsprogrammet som aldrig fungerar som det ska. Å andra sidan är tempot stabilt, effekterna påkostade, filmen har färg och viss flärd, Arnold skjuter laserpistoler (typ) och skådespelerna är helt solida, så pass mycket att en och annan comic relief är mer rolig än den borde vara. Jag borde säga att filmen är bra. Men det är den inte. Jag borde säga att den är dålig. Men det är den inte heller. Första regeln om Eraser: Du kan inte säga något om Eraser.
Jag såg filmen ungefär när den kom, och tyckte mycket om den (jag var i helt rätt ålder), men ändå existerar inte den här filmen i mitt huvud – inte ens när jag ser om den. Den går en perfekt balansgång mellan det fullt sebara och det redan glömda. Den börjar radera sig själv så fort du trycker på play. Den öppnar en reva i verkligheten där två timmar oförklarligt försvinner utan att du upplevt något. Den lyckas med konststycket att synas utan att vara. Den är som skinet av en diamant i en kolgruva, men när du tar den i handen har skenet slocknat och du håller bara i en bit sten. Eraser är en hägring. Jag vet att den existerar, men jag kan inte bekräfta det med en tanke. Den är, på någon nivå, för evigt raderad.
THE HUNCHBACK OF NOTRE DAME
Disneys renässans på 90-talet går i en stabil uppgång och fall-kurva. Med start i studions revolutionerande Den lilla sjöjungfrun (1989) fortsatte de mot höjden i den första animerade filmen som blev Oscarsnominerad för bästa film, Skönheten och odjuret (1991), följt av den omåttligt framgångsrika Aladdin (1992) och den omedelbara klassikern Lejonkungen (1994), som var en bombastisk Broadway-musikal med ekon av såväl gamla Disney-klassiker som ”Hamlet” och ”Kung Lear”.
Spåret som studion följde var just den tunga dramatiken, först i den indirekt mycket allvarliga Pocahontas (1995) och därefter med Ringaren i Notre Dame, som är en väldigt gotisk och emellanåt direkt Wagnersk historia. Victor Hugos berättelse om den vanskapte klockringaren Quasimodo blir här studions mest Broadway-artade film – filmen har en scenisk logik, som om vi hela tiden befinner oss på en och samma scen medan bakgrunden byts och figurer kommer och går på scenen, och den är fullproppad med sånger – jag tror faktiskt att det sjungs mer än det pratas i den här filmen, och ämnena ofta väldigt vuxna (den onde Frollos förbjudna begär efter ”zigenerskan” Esmeralda är i synnerhet minnesvärd).
Ändå har jag nog alltid känt att det här är en ganska långsökt film. Sångerna är inte speciellt minnesvärda, och allt är så operatiskt att karaktärerna hela tiden hamnar i skymundan (utan att sångerna kan kommunicera deras känslor tillräckligt bra, eftersom de som sagt är ojämna); dessutom har man desperat klämt in ett par comic reliefs för barnen (och McDonald’s), vilket gör hela filmen till ett ganska grötigt, ”Unhappy Meal”. Den är visuellt imponerande men jag föll inte för den när jag var liten och den har aldrig riktigt vunnit över mig sedan dess.
LONE STAR
John Sayles Lone Star är en mycket speciell och väldigt förbisedd film – kanske ett mästerverk, och jag hade skrivit en recension hade det inte varit för att jag bara sett filmen en gång och behöver se den igen för att bli helt klok på den.
Filmen utspelar sig i en sömnig småstad i Texas, nära gränsen till Mexiko, och Chris Cooper spelar den vemodige sheriffen som undersöker ett gammalt mord (man hittar ett skelett med en sheriffbricka ute i öknen). Den döde var en gång i tiden sheriff, ett riktigt rötägg på kuppen, och han spelas av Kris Kristofferson i tillbakablickar – Coopers egna far, också inom lagen, gestaltas i dåtiden av Matthew McConaughey; då och nu blandas sömlöst medan Cooper försöker luska ut sanningen bakom mordet och hans döde far, som är ihågkommen som en hjälte i orten.
Men själva mysteriet är egentligen sekundärt – Lone Star är en långsam, nästan zen-meditativ film, som grundligt och steg för steg blir mer och mer fascinerande när vi lär känna olika människor och förstår deras världar; det blir en berättelse om vår relation till myter, tid och rättvisa, och de små knytten av hopp vi kan skapa till oss själva i en oförutsägbar värld och ett obegripligt varande. Det är en mycket speciell film, och ett utmärkt exempel på att ”långtidsberättande” inte har med speltid att göra utan takt, densitet, fokus. Lone Star ger oss mer djup och insikter på lite över två timmar än vad femton säsonger av en TV-serie hade kunnat.
THE NUTTY PROFESSOR
Man brukar ofta nämna 90-talet som det ironiska årtiondet, men när jag går tillbaka till filmerna som kom sommaren 1996 så slås jag av hur genuina och oironiska många av dem var. Det känns alltmer sällsynt med filmer som signalerar att det är okej att inte vara helt och hållet medveten om absolut allt, och att det finns ett värde i att vara snäll. En av de få saker jag gillar med till exempel The Cable Guy är att den åtminstone uppmuntrar oss till att tycka om karaktärerna på grund av deras svagheter snarare än deras styrkor.
Det är samma sak i The Nutty Professor, där Eddie Murphy gör sin kanske bästa rollprestation någonsin (jo); Murphy hittar en perfekt film att göra remake på (den gamla Jerry Lewis-filmen från 60-talet) och i hans remix blir han den superfete professorn Sherman Klump som skapar ett serum som släpper lös det attraktiva men obscena alter-egot Buddy Love. Sherman är en älskvärd men bristfällig och intelligent individ; när det begav sig var allt ljus på Rick Bakers förvisso makalösa make-up (sin vana trogen spelar Murphy flera karaktärer via sminkets förtrollning; här gör han hela Shermans mindre graciösa familj), medan man på förhand ansåg att filmen var lyteskomisk – ändå tycker jag den här filmen är lite före sin tid på sättet den utmanar fetmafobi och träningshets; när Sherman Klump släpper lös sitt kåta alter ego Buddy Love så råder det inga tvivel om att Buddy Love, trots att han ofta är väldigt rolig, är en skurk och att Sherman duger bra som han är (och om han ska gå ner i vikt måste det vara på hans villkor, inte på grund av det mediala trycket).
Kritiken mot media återkommer också på 90-talet, och den kritiken står ofta i kontrast mot den genuina människan, den snälla och ibland orimliga individen som gör så gott hen kan. Numera är vi kanske så interagerade med media att vi inte kan tänka oss att vara oupplysta eller omedvetna, men det är som att det fortfarande fanns andrum för en mer organisk, genuin människa innan Internet gjorde oss till avatar-varelser.
The Nutty Professor är nu ingen storartad film, men den är charmig och (tycker jag) ofta väldigt rolig och den handlar bara om en bra person – fet men bra.
STRIPTEASE
Ja det här minns man ju. Jag gick i mellanstadiet, gillade Power Rangers, såg Mission: Impossible på bio och bläddrade i SF:s biotidning för att se vad som var på G – så helt plötsligt, mitt på ljusan dagen, satt en naken dam och tittade allvarligt på en. Titeln i rött: STRIPTEASE!
Bara sådär!
Jag minns också att Janne Josefsson kring den här tiden hade ett proto-UG-program som hette just ”Striptease”, komplett med en sliskig saxofonslinga i introt (samma som i Janne Josefsson-nytt). Varför? Jag vet inte… jag har fortfarande ingen aning. Jag fattar verkligen inte kopplingen. Men jag vet att jag frågade mina föräldrar som (högst förklarligt) hade svårt att ge ett konkret svar. För jag trodde det var något heeelt annat…
I och med filmen Striptease visste jag dock att jag inte fått saker helt om bakfoten. Det här var helt klart en film där Demi Moore stod på en scen och tog av sig sina kläder, och det var naturligtvis med det löftet som filmen såldes. Jag minns hela idén som ganska otäck när jag var liten. Alien och RoboCop var en sak. Det här var på riktigt, som om ens skolfröken blivit galen och börjat piska en med katetern.
Jag har sett filmen några gånger sedan dess och man måste säga att filmen är ett fascinerande misslyckande i alla håll och kanter. Den är byggd på en bok av Carl Hiaasen, och boken var en slags feministisk satir där en kvinna måste bli strippa för att få vårdnaden om sitt barn – vilket i sin tur leder till en absurd, osannolik noir-intrig med en kinky senator (här spelad av en helt frånvarande Burt Reynolds). Filmen missar dock den satiriska cynismen och bara några karaktärer är karikatyrer, flera andra (inte minst Moore i huvudrollen) är ute efter att göra någon slags riktig melodram och resultatet är fascinerande – ibland är det på allvar, ibland är det på skoj, och det mesta är ofrivilligt komiskt eftersom dialogerna föreslår en viss intelligens men utförandet är otroligt klumpigt; Demi Moore är inte så graciös heller, när hon älgar omkring kring stången med moves á la Plåtman i Trollkarlen från Oz. Det är definitivt ”så dåligt att det är bra”-material.
Svenska premiärer
I Sverige hade tidigare nämnda Cable Guy premiär denna vecka, samt den lysande Antonias värld.
BARB WIRE
Och, förstås, Barb Wire. För när vi nu är inne på det ena så kommer det andra hack i häl. Barb Wire var en skämskuddefilm redan när man var i blommor och bin-åldern – Pamela Andersons tilltänkta genombrottsfilm (eller var det verkligen tanken?) som var någon slags pseudo-steampunk-ripoff av Casablanca med en hel del dåliga actionscener, ett stycke Udo Kier och repliker som: ”Don’t call me babe!”
Jag, och mina kompisar, var i den åldern då vi misstolkade repliken (som var filmens tagline) som don’t call me, babe.
Nu måste jag gå iväg och skratta en stund.
MAKTSPEL
”Maktspel” är en riktigt förglömlig svensk titel. City Hall är bara marginellt mer minnesvärt. Al Pacino ansåg att allt var ”out of order” i Norman Jewisons förbisedda And Justice for All (1979). Om det här rättegångsdramat är i samma liga vet jag inte, och ganska lite gör mig sugen på att ta reda på det.
CLERKS
En av 90-talets mest inflytelserika amerikanska filmer hade svensk biopremiär denna sommar, två hela år efter sin premiär på Sundance 1994. Kevin Smiths gryniga genombrott behöver ingen närmare presentation kanske, men det är alltid värt att påpeka att Clerks är en ganska annorlunda film i jämförelse med Clerks II, som vekrar vara dess Aliens mot Alien… dvs den av de två filmerna folk oftast sett. Vilket är synd. Mycket synd. Originalet är och förblir bäst – faktum är att jag inte är säker på att Kevin Smith gjort en bättre film än denna.
CYCLO
Den här vietnamesiska filmen hade 15 minuter av ”World Cinema”-fame när det begav sig, eftersom den vann Guldlejonet året innan. Den handlar om en cykeltaxichaffis som dras in i maffiaverksamhet, och den verkar vara en smått obehindrad blandning mellan socialrealistisk melodram och hyperestetiserat gangstervåld. Jag hade tänkt se den inför den här serien, men – tänka sig – den är rätt svår att få tag på.
MUPPARNA PÅ SKATTKAMMARÖN
Tim Curry!
PASSIONENS PRIS
Man får en hel del dubbletter när man slår ihop de amerikanska premiärerna med de svenska. I fallet Demi Moore är det en trippel denna vecka, för hon var med både i Striptease och Ringaren i Notre Dame (hon gjorde rösten till Esmeralda); och på svenska biografer kunde man se henne i denna utskällda version av The Scarlet Letter (som gick upp i USA året innan). Jag har inte sett den, och jag har inte haft lust ända sedan Emma Stone i Easy A (2009) förklarade för mig att versionen från 20-talet är den enda rimliga.
FREDRIK FYHR
PS.
Emma Stone var verkligen riktigt bra i Easy A!
5 svar på ”Biosommaren 1996: vecka 25-26”