Det klagas ofta på skräckfilmer, men fans av genren borde vara glada över att indie-scenen översvämmas av titlar – det är svårt att sticka ut ur mängden, och att göra något av en liten budget, men under förutsättningarna är många indie-rysare som kommer under radarn riktigt bra.
Emelie är ett bra exempel. En oväntat creepy liten sak, om en riktigt dålig barnvakt. Istället för att vara en slemmig exploitation-film, som trycker på alla de enklaste knapparna ungefär som ett barn som visar tungan med munnen full av mat (en bra liknelse för många överentusiastiska skräckfilmer), så anstränger sig Emelie för att hitta ett riktigt skräckscenario och spela på det: Tänk om du överlåter dina barn till en paranoid schizofren mordisk galning utan att veta om det.
Återigen, det är inte en film i den så kallade ”home invasion”-subgenren, där hemmets trygga vrå är under attack. Och det är ingen sadistisk ”lilla Saw”-film. Det är vad man kan tänka sig å ena sidan – ja, barnvakten Emelie är ett psyko och barnen är utsatta – men å andra sidan är det också en spännande film som spelar på verkliga idéer, trovärdiga situationer och psykologisk igenkänningsfaktor.
Många skräckfilmare vill mer än de kan, men manusförfattaren Richard Raymond Harry Herbeck och regissören/medförfattaren Michael Thelin kan dialog. Det är Thelins långfilmsdebut, men det märks att han har en bakgrund inom TV för han kan kaxigt och utan problem leverera karaktärer som kan kommunicera med varandra, där så många andra skräckfilmare bränner sin knappa budget på rätt mängd blod och slafs. Emelie bygger faktiskt i grund och botten på riktig dramatisk begåvning.
Det märks i nyanserna, perspektiven, lyssnandet på alla. Visst är Emelie skvatt galen. Men är hon ett monster? Är hon ondskan personifierad? Är hon helt omöjig att relatera till?
Filmen bygger upp sin premiss smart. Vi får veta, jag ska inte förklara hur, att Emelie är en bedragare – familjens barnvakt heter Anna. Anna är inte med oss. Emelie är en ersättare. Påstår hon. Det är tekniskt sett inte osant, antar jag. Anna är som sagt inte med oss längre.
De intet ont anande föräldrarna ska äntligen få lite time-out och fira sin bröllopsdag med ett restaurangbesök på finkrogen. Vi får något slags tidfönster här, så vi förstår att Emelie har någon slags plan. Filmen börjar spela thriller-finlir ganska omgående, för så fort Emelie blir ensam med barnen låser hon dörren… och avvaktar. Rör sig omkring i huset. Pratar med dem. Låter de göra vad de vill. Förklarar att inga regler finns. Glatt, men lite osäkert, börjar barnen rita på väggarna och släpa fram saker ur garderoben – det är ju inte okej, men de har fått en vuxens godkännande.
Den här osäkerheten, och drivande ångesten, växer tills saker blir mer och mer jobbiga att uthärda – ungarna, som man kan tycka är jobbiga i början, blir mer och mer sympatiska och Emelie mer och mer förhatlig. Men de är båda fångade i sina roller – Emelie som den vuxna maktpersonen, och barnen som de uttryckslösa som gradvis börjar förstå att de lever under ett nytt tyranni. Det vi behöver veta om barnen får vi veta genom föräldrarnas middag, som vi då och då klipper till på ett smart sätt; de ger oss exposition, andpaus och ny spänning, där de sitter glatt ovissa om att deras barn är i händerna på en tyrann.
I huset blir saker mer och mer obehagliga. Jag ska inte förstöra några scener, för mycket är byggt på överraskningar, men jag tror att vissa djurälskare kommer ha problem med scenen med ormen. Och hamstern.
(Inga djur skadades, enligt eftertexterna!)
Filmen har förstås brister och tillkortakommanden – omfånget säger sig självt. Emelie är en film att se i hemmamiljö, kanske ihop med en annan film, för den är lika underhållande medan den pågår som den är förglömlig i det långa loppet. Det Thelin inte kan få till med sin budget försöker han få till i mystik istället, med en och annan mystisk sidofigur som aldrig får förklaring och en bakgrund till Emelies personlighet som skriker av klichéartad psykoanalytika. Men det är till filmens fördel att de sakerna inte är så viktiga – och märkligt nog lämnade mig filmen med en märkligt empatisk känsla för Emelie, en karaktär som jag länge ville skulle dö en plågsam död.
Sådana oväntade effekter kommer inte speciellt ofta i sådana här filmer, eller i filmer överhuvudtaget, så Emelie går att rekommendera till den som letar efter en liten skräckis utan att kräva en prestige-film. Det må vara en film på försvinnande låg budget, med en del luckor och Twilight Zone-tunn bärkraft, men det är också en film som kommer att hålla dig vaken om du ser den, lyssnar på den, och gör dig redo att skruva dig i soffan av dålig stämning-rys.
FREDRIK FYHR
EMELIE
Originaltitel; land: Emelie; USA.
Urpremiär: 22 april 2015 (Tribeca).
Svensk premiär: 30 oktober 2015 (Monsters of Film, Stockholm), 6 juni 2016 (VOD), 27 juni 2016 (DVD, Blu-Ray).
Speltid: 80 min. (1.20).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Alexa XT/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Sarah Bolger, Carly Adams, Carl Bailey, Thomas Bair, Chris Beetem, Dante Hoagland, Elizabeth Jayne, Randi Langdon, Randi Langdom, Susan Pourfar, Frank Rossi, Joshua Rush, Frank Tedesco, Hilary Walker, Brian Mysliwy, A.J. Verel.
Regi: Michael Thelin.
Manus: Richard Raymond, Harry Herbeck.
Producent: Andrew Corkin.
Foto: Luca Del Puppo.
Klippning: Eric Nagy.
Musik: Phil Mossman.
Scenografi: Lisa Myers.
Kostym: David Tabbert.
Produktionsbolag: Uncorked Productions, Sandbar Pictures, ULTRAMEDIA.
Svensk distributör: Njuta Films (DVD, BluRay).
Betyg och omdöme: Bra film – småskalig men skickligt skriven, välspelad och medan den pågår effektiv rysarthriller om en verkligt oroande situation.