Detta är veckans utvalda 1996-film.
Trainspotting har alltid varit ett fall av ”det goda, det onda och det fula” för mig. Å ena sidan är filmen god, för den är en rak och effektiv skildring av knarkarens värld utanför samhället. Å andra sidan är filmen ond, eftersom den är så glad i sina effekter och därmed tilltalar allas inre idiot. Och ful…? Ja, det säger sig självt.
Filmen är en klassiker idag, om man med klassiker menar en film som nya generationer hela tiden återkommer till. Den har rymt från sin tidsbundenhet, där den en gång i tiden sågs som en punkig, brittisk lillebror till Pulp Fiction (1994), eftersom regissören Danny Boyle anammade den stil som Quentin Tarantino gjorde till en definierande del av 90-talet: En stil så övertydligt byggd på effekter att man måste kalla det för en attityd snarare än en stil; bilder som attackerade, klippning som formade pulserande rytmer, cool jargong och en ständig känsla av rörelse. Det är ingen slump att Trainspotting börjar med att folk kutar fram nerför gatorna, till trummorna i Iggy Pops ”Lust for Life”, medan vår huvudperson Mark (Ewan McGregor) ger oss filmens berömda monolog:
Choose Life. Choose a job. Choose a career. Choose a family. Choose a fucking big television, choose washing machines, cars, compact disc players and electrical tin openers. Choose good health, low cholesterol, and dental insurance. Choose fixed interest mortgage repayments. Choose a starter home. Choose your friends. Choose leisurewear and matching luggage. Choose a three-piece suit on hire purchase in a range of fucking fabrics. Choose DIY and wondering who the fuck you are on Sunday morning. Choose sitting on that couch watching mind-numbing, spirit-crushing game shows, stuffing fucking junk food into your mouth. Choose rotting away at the end of it all, pissing your last in a miserable home, nothing more than an embarrassment to the selfish, fucked up brats you spawned to replace yourselves. Choose your future. Choose life… But why would I want to do a thing like that? I chose not to choose life. I chose somethin’ else. And the reasons? There are no reasons. Who needs reasons when you’ve got heroin?
Punkinramningen känns helt självklar, trots att punken i brittisk kontext tillhörde 70-talet mer än 90-talet. Faktum är att Trainspotting känns mer besläktad med den gamla The Who-klassikern Quadrophenia (1979) än någon 90-talsfilm. Att filmen är känd som en 90-talsklassiker är på sätt och vis paradoxalt, eftersom den handlar om ett gäng outsiders som lyssnar på Lou Reed och lever för heroin i en tid då kids tog extacy och gick på raveklubbar.
Filmen snuddar vid den här kontrasten i några ögonblick – som när Mark träffar den (för) unga tjejen (Mary Macdonald) som förutsätter att Iggy Pop är död och att Mark lever i dåtiden – men det är nog ingen slump att den inte stannar där så länge. Det skulle nämligen avslöja faktumet att en stor del av vad Trainspotting är ute efter är att tjusa med sin stil, sitt beat, sin typ av okonventionella eskapistiska underhållning. En romantisering inte av droger utan av bilderna i sig själva; upplevelsen av att se en film där knytnävesslag gör ont, där skit stinker och där hemska saker händer – genom sin råhet kommer hemskheterna med chocken intakt, men samtidigt avtrubbar den starka estetiken den verkliga, nyktra skräck som drogberoende är.
Kort sagt: Filmen flörtar med vår dekadens. Den har vad jag skulle kalla för ett ”idiot appeal”, och jag tror att det är därför filmen när det begav sig blev anklagad (i synnerhet i USA) för att romantisera droger. Ser man filmen tycks påståendet vara helt barrockt, eftersom herointräsket som karaktärerna lever i inte är något annat än ett helvete, åtminstone enligt all slags konventionell standard. Men filmen är däremot attraktiv i sig – vi påverkas av det visuella, av hur bilderna formar en stil som i sin tur formar en enhetlighet; och den enhetligheten är så imponerande att vi måste ”gilla” det vi ser.
Det är också den enhetligheten som gör att filmen är mer minnesvärd för världen den skapar, och karaktärerna som bebor den, än för någon särskild intrig. I synnerhet första halvan av filmen försvinner framför ögonen i ett nafs i ren och skär skräckblandad förtjusning. Det är ett sådant där sällsynt tillfälle då även den mest härdade filmvetaren förvandlas till Alice på väg ner i kaninhålet, för fiktionen är så fulländad att det är svårt att föreställa sig hur arbetsprocessen gått till. I ena studen dyker vi ner i ”Skottlands vidrigaste toalett” (ingen underdrift!) på jakt efter Marks försvunna droger, i andra stunden lyssnar vi på frånkopplat Sean Connery-kuriosa från Sick Boy (Jonny Lee Miller), någonstans halvvägs på väg till ingenstans träffar vi barkungen Begbie (Robert Carlyle) som stoltserar med att han inte tar droger, bara för att i nästa stund kasta ett ölglas i huvudet på en främling.
Det vi ser pågår under några dagar, kanske en vecka, kanske ett år. Vi checkar helt enkelt in hos de här högst bristfälliga figurerna. Är nära dem, följer med på deras tripper och ser i förbifarten, då och då, hur effekterna av drogerna tar ut sin rätt ute i verkligheten, den som pågår där någonstans på andra sidan en hinna av heroin. Det är inga vackra saker. Ibland är det bottenlöst tragiska saker. Men det finns alltid en lösning. En till fix. Blunda bort det. Låta huvudet falla ner på heltäckningsmattan och sedan sjunka ner i dess oändliga djup.
Filmens främsta förtjänst är sättet vi förstår knarkarbeteendet via den här stilen: Marks inledande monolog är inte bara någon cool harrang, det är saklighet, självklarhet, en enkel förklaring som löser upp frågan, vad den nu var: Vem behöver orsaker när man har heroin? Heroin är att välja att inte välja. Att förlora sig i ett oändligt nu.
Tills dess att man vaknar upp, förstås. I en nykter mardröm. Och naturligtvis måste ge sig ut på jakt efter den ständiga destinationen: Nästa hit, och det där oändliga nuet.
En konventionell läsning föreslår att Mark är vår sökande huvudperson, liksom huvudpersonen i en generationsroman på jakt efter en väg ut, ett annat liv, något annat och bättre – men det vore att dra förhastade slutsatser. Mark är en junkie och filmen vet att begreppet inte refererar till en simpel kemisk ovana. Ett beroende är ett personlighetsdrag. Oförmågan att säga nej. Oförmågan att inte alltid följa sina instinkter och impulser. Oförmågan att hitta något i sig själv, eller i sin närmaste omgivning, att fokusera på – och viljan att därför försvinna, och därmed söka sig till den närmaste framtiden: Jakten på att bli hög.
Jakten, mer än högheten själv. Att skjuta upp är säkert jättehärligt. Karaktärerna beskriver det som ”bättre än sex”. Må så vara. Men uppskjutet är inte starkare än begäret att få det. Om Mark verkligen ska sluta knarka så är det inte bara en fråga om att rent tekniskt sluta ta knark. Det handlar om att ändra en tankemekanik som är på autopilot.
Efter ett tag lyckas faktiskt Mark bli ren – han flyttar till London och får ett skrupulöst jobb som mäklare. Men han hinner inte stanna länge förrän Begbie och Sick Boy nosat upp hans nya adress, och flyttar in; ett direkt hot mot Marks potential att skaffa ett ”normalt” liv (vilket han, å andra sidan, inte riktigt tror på ändå – detta, i sin tur, på grund av en politisk verklighet så självklar att filmen inte behöver gå in på den).
Kan Mark säga nej till dem? Såklart inte. Hans berättarröst ursäktar sig med att de trots allt är hans ”mates”. Men med sådana polare skulle vem som helst bli en golare – sanningen är att ansvar för sitt eget liv är en hal ål som hela tiden glider ur Marks händer. Återigen: Att sluta knarka är en sak. Att skaka av sig knarkarlivet är en annan sak.
Fram till den punkten är Trainspotting en fenomenal liten film, inte bara snygg och rafflande utan i grunden en film som uppkäftigt går på en balansgång för att inte landa i ett moraliskt fördömande åt endera hållet. Ensemblen är milt sagt på hugget, men också skådespelarna håller sig borta från karikatyrer – Robert Carlyles galna Begbie är förmodligen figuren som blivit mest ihågkommen från filmen; inte för att han är ”over the top”, utan för han inte har någon ”top” – att Begbie är en livsfarlig galning råder det inget tvivel om, och även om hans vrede är absurd (och därför komisk) så går det inte att skratta eftersom den också är så skräckinjagande.
Varken Begbie, eller någon annan karaktär i filmen, är tecknade som parodier. De må vara höga, de må vara låga, de må vara på begravningar eller anställningsintervjuer, men de är alltid vilka de är. Det är extra viktigt i filmens allra svartaste stunder.
Men, hursomhelst, med allt detta beröm ur vägen, så når filmen sin sista tredjedel. Allt filmen skulle behöva för att vara en riktig fullträff vore en snitsig hopknytning av säcken. Istället doppar filmen tårna i den gamla hederliga gangsterfilmen, och en sidointrig i London som handlar om en knarkdeal och en bag full med pengar; saker som för all del hörde hemma i en gammal stänkare som Den blodiga långfredagen (1980) eller Boyles föregående film Dödsleken (1994), eller Guy Ritchies framtida ”klassiker” Lock, Stock and Two Smoking Barrells (1998).
Men i Trainspotting blir det en skenmanöver – Boyle kör på med sin självsäkra stil, men där den lyckas sammanbinda mycket annat i filmen så lyckas den inte sätta fingret på vad den borde sätta fingret på: Att pengarna bara är en till jakt, och möjligheten till en sista ”score”.
Istället vickar filmen över, till slut, efter en så elegant balansgång, och blir lite mer ytlig än stark, lite mer ”cool” än smart, lite mer fånig gangsterfilm än verklig knarkarskildring. Med tanke på att filmen överger så många andra karaktärer och intrigtrådar ofärdiga – i synnerhet den där tjejen spelad av Mary Macdonald – så är det ganska märkligt att just den ovidkommande finalen med pengarna ska vara filmens slutkläm.
När man ser filmen ihop med resten av utbudet från sommaren 1996 så förstår man dock varför filmen blev så uppmärksammad som den blev. Den är inte unik i sig – den påminner på många sätt om andra indiefilmer från 90-talet, som folk inte sett – men den anstränger sig verkligen för att sparka undan all konkurrens och tvinga in sig i ansiktet på sin åskådare med en självsäkerhet som få andra filmskapare kunde matcha under den här tiden.
Nu när vi inte längre minns det hippa lingoramat, och filmen lämnat sin zeitgeist, är det enklare att se filmens kvalitéer, som spökar omkring där mitt i allt barnsligt effektsökeri den försöker övertyga oss om är detsamma som punkigt anti-etablissemang. Länge lyckas den, men det är nästan som att den tappar bollen med flit. Det är mer busigt än radikalt, och det är synd på en film som är så pass bra så pass länge.
FREDRIK FYHR
TRAINSPOTTING
Originaltitel; land: Trainspotting; Storbritannien.
Urpremiär: 23 februari 1996 (Storbritannien, Irland).
Svensk premiär: 31 maj 1996.
Speltid: 94 min. (1.34).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/35mm/1.85:1
Huvudsakliga skådespelare: Ewan McGregor, Ewen Bremner, Jonny Lee Miller, Kevin McKidd, Robert Carlyle, Kelly Macdonald, Peter Mullan, James Cosmo, Eileen Nicholas, Susan Vidler, Pauline Lynch, Shirley Henderson, Stuart McQuarrie, Irvine Welsh, Dale Winton, Keith Allen, Kevin Allen, Annie Louise Ross, Billy Riddoch, Fiona Bell, Vincent Friell.
Regi: Danny Boyle.
Manus: John Hodge, efter romanen av Irvine Welsh.
Producent: Andrew Macdonald.
Foto: Brian Tufano.
Klippning: Masahiro Hirakubo.
ScenografiKave Quinn.
Kostym:Rachel Fleming.
Produktionsbolag: Channel Four Films, Figment Films, The Noel Gay Motion Picture Company.
Svensk distributör: Warner Bros, SFI (35mm, 1996), Warner Home Video (VHS, 1996), Universal Pictures Nordic (DVD, 2008)
Betyg och omdöme: Bra film – rapp och visuellt effektiv skildring av en knarkarkultur, även om de underliggande filosofiska idéerna inte blir så tydligt formulerade på grund av filmens fixering vid sin egen attityd och en dysfunktionell genreflört i sista akten.
5 svar på ”Trainspotting (1996)”