Detta är en fantastiskt galen liten film som vill förvåna och överrumpla dig så mycket den kan – det är ganska enkelt att göra en film som är galen och osympatisk, men det är mycket svårare att göra en film som är galen och som samtidigt håller en nyfiken.
Till stor del är det en film som handlar om äckel – Gabriel, spelad av David Dencik, har en märklig tic som gör att han får spontana kväljningar. Vi får anta att det har haft dålig påverkan på hans kärleksliv. Den romantiska ödemarken kan också ha något att göra med att han är steril. ”När de fattar det går de till mig” säger hans bror Elias, spelad av Mads Mikkelsen.
Ack, tyvärr är det nog inte hela sanningen heller eftersom Elias är lika intresserad av kvinnor som hans liv är tomt på dem. Han lider av ett livslångt, maniskt beroende av onani, vilket distraherar honom i vardagen. Han senaste dejt är en rullstolsburen kvinna som gör honom nervös. Han tycker hon pratar för mycket. ”Brukar alla rullstolsburna avbryta en så mycket?” – pinsam tystnad.
Intrigen kickar igång när de kufiska bröderna nås av meddelandet att deras far dött – och innan han dog spelade han in en bekännelse: Han var aldrig deras biologiska far.
Det är inte alldeles så dramatiskt som det låter. Pappan var inte så haj på det där med att uttrycka sig, och han var inte så bra med kameran heller: Bekännelsen är en suddig, burkig, antiklimatisk hemmavideoinspelning som praktiskt taget bara består av en pratande midja – och just när de börjar undra om det de hör verkligen kan vara sant så sprakar VHS-bandet över till en inspelad TV-signal.
Det enda Gabriel och Elias egentligen lär sig om sin nya biologiska pappa är att han bor på en avlägsen ö som heter Ork, vilket visar sig vara ett dekadent landskap av Baskervilles Hund-proportioner. Deras biologiske far visar sig vara en professor i Frankensteins tradition och han bor med sina söner i ett gammalt sanitorium som kryllar av ankor, höns och getter. Ibland i vad som verkar vara kombinationer. Hade den där svanen läppspalt…? Och… vad för slags ben är det där?
Gabriel och Elias får en tämligen gotisk upplevelse när de börjar umgås med sina nya bröder, som präglas av en grottmänniskoliknande framtoning när de hänger omkring i sanitoriumets källargångar och har brutala ping-pong-turneringar. De matchar ungefär det generella beteendet på Ork, vars invånarantal är det blygsamma 42, men på något bisarrt sätt kan de känna igen sig själva. Och i takt med att de söker vidare i sitt ursprung, liksom Gene Wilder i Det våras för Frankenstein (1974), desto mer makaber blir svaret på exakt varför det ligger till så.
Män & höns vältrar sig i saker som dåliga komedier använder för dåliga skämt – skämt om utseende, testosteron eller tidelagsidkande harmyntslantisar – men filmen har aldrig avseendet att vara en sådan film. Tvärtom är det en film som handlar om just sådana reaktioner. Gabriel och Elias må vara skruvade, på fler sätt än ett, men otippat nog visar det sig att de är vetenskapliga snillen, kunniga om vilka år som var höjdpunkterna i fysikens historia och helt kapabla att analysera teorier på en hyggligt hög nivå. Filmen vågar föreslå att deras genetiska eller biologiska åkommor är helt ovidkommande för deras personligheter.
Filmen leker med våra förväntningar, förutspår våra reaktioner. Det blir också en oväntad lek med skräckfilmsgenren, fascinationen för det groteska och klyschan om den galna vetenskapsmannen. Stämningen är så tät, och konstigheterna så ogenomträngliga, att filmen inte fungerar som en ett-skämt-i-minuten-komedi – snarare är det en oundvikligt trög och introvert film som ger en känslan av att ha ätit så mycket mat att man börjar skratta åt hur mätt man är. Man vill inte spekulera mer på den där uppätna maten, och det är därför det är roligt.
Där Män & höns nog äter lite mer än den klarar av är i sitt slutgiltiga moraliserande och försök till allvar. Det vore fel att avslöja filmens twist, men den går att gissa rätt tidigt – filmens budskap om att alla är lika värda fungerar på ett slugt sätt, och man förstår det genom uteslutningsmetoden. Fram till slutet, då filmen börjar sentimentalisera och överdriva sitt budskap, som fungerat just för att situationen inte gått att ta på allvar. Hade filmen varit en bra metafor för allas lika värde om Gabriel och Elias var utomjordingar också? Antar det.
Nej, Män & höns är inte en så djup eller meningsfull film som den i slutändan försöker vara, kanske mer på slentrian än något annat. Men det är ändå en riktig smart och originell film, något slags mänskligt drama inramat i en freakshow-intrig ur skräckkatalogen. Bara att manusförfattaren och regissören haft fantasi nog att hitta på den här berättelsen förtjänar beundran och häpnad. Det påminner om sakerna man brukade läsa i den gamla tidningen ”En ding ding värld” – jag trodde inte på de berättelserna då och jag gör det inte nu heller, men idéerna är bortom denna värld, vilket trots allt är där de flesta filmer borde vara.
FREDRIK FYHR
MÄN & HÖNS
Originaltitel; land: Mænd & høns; Danmark, Tyskland.
Urpremiär: 5 februari 2015 (Danmark).
Svensk premiär: 1 februari 2016 (GIFF), 25 april 2016 (DVD, Blu-Ray, VOD).
Speltid: 104 min. (1.44).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ? (codex/HD)DCP/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: David Dencik, Mads Mikkelsen, Nikolaj Lie Kaas, Søren Malling, Nicolas Bro, Rikke Louise Andersson. .
Regi: Anders Thomas Jensen.
Manus: Anders Thomas Jensen.
Producent: Kim Magnusson, Tivi Magnusson.
Foto: Sebastian Blenkov.
Klippning: Anders Villadsen.
Musik: Frans Bak, Jeppe Kaas.
Scenografi: Anders Engelbrecht, Mia Stensgaard.
Kostym:Manon Rasmussen.
Produktionsbolag: M&M Productions, Studio Babelsberg Motion Pictures, DCM Productions. samprod Studio Babelsberg. ass. Film i Väst.
Svensk distributör: Studio S (DVD).
Betyg och omdöme: Bra film – egensinnig blandning av barrock komedi och släktdrama, välgjord och välspelad, om än lite ojämn i sin blandning av allvar och parodi.
Ett svar på ”Män & höns”