Synchronicity har inte mycket till budget, vilket är lite problematiskt då den verkligen gillar Christopher Nolan, Blade Runner, eventuellt varje cyberpunk-film som gjorts och förmodligen alla Tillbaka till framtiden-filmerna. De hade budget, nämligen. Synchronicity har knappt ett halvt dussin skådespelare, ett manus helt utan specifikationer rörande tid och plats, och ungefär fyra miljöer.
Det filmen satsar på är istället kalkyler, prognoser, effekter och resultat. Jag hörde någon säga i SVT:s Babel häromdagen att det krävs en poet för att vara en forskare – jag är inte helt säker på att det är en generell regel. Synchronicity är en nördig film för nördiga människor och manusförfattarna har en lika bra känsla för det logocentriska som de har en dålig känsla för det poetiska. En av filmens konflikter är upptäckten av en ”frånvaro av paradox” och en av de stora twisterna i intrigen innefattar en ”tidsrumsexekursiv migration till en parallell mental existens” – och när killen i huvudrollen såras av tjejen i birollen säger han: ”Allt observerbart bevis leder till den oundvikliga slutsatsen att du leker med mig. Men jag vägrar acceptera det!”
Så det är inte en film för alla, men å andra sidan gäller det för de flesta intressanta filmer. Jag skriver intressant istället för bra. Bra är inte rätt ord. För några veckor sedan skrev jag om Frequencies, en film som också hade mycket vetenskapligt lingo i brist på budget – det var en bra film. Jag är glad att jag har den att jämföra med, för det är inte så ofta filmer till att börja med vill snacka snacket istället för att gå gången.
Tekniskt sett handlar filmen om tidsresor. Mer specifikt ställer den frågan om hur en tidsmaskin faktiskt skulle fungera, och hur effekterna av att använda den ser ut. Jim (Chad McKnight) och hans partners Matty (Scott Poythress) och Chuck (A.J. Bowen) arbetar outtröttligt med sin maskin för att skapa ett maskhål i tid och rum, för att försöka skicka något igenom det. En fiffig grej med filmen är att den verkligen börjar på en gång. De kanske redan har lyckats innan vi träffar dem. Objektet i fråga är en dahlia – är den från vår tid eller framtiden? Ett annat objekt är Abby (Brianne Davis) som också plötsligt bara är där, från ingenstans. Eller…?
Det är inte lätt att hålla alla tomtar på loftet sovandes när man jobbat 48 timmar i sträck och går helt på endorfiner – framför allt inte när man reser i tiden. Mängden tid är modest – det rör sig om en tidsresa på en vecka, vilket gör att Jim eventuellt kan springa in i sig själv om han snurrar till det tillräckligt mycket.
För tidsresan blir ju såklart av, även om det inte är så mycket blixt och dunder inblandat. Regissören Jacob Gentry ger sig på ungefär samma strategi som Christopher Nolan gjort till sitt signum i filmer som The Prestige (2006), Inception (2010) och Interstellar: Först får vi ett scenario, därefter får vi förutsättningarna för en värld och därefter sker en twist varpå vi kan gå igenom förutsättningarna igen och se att de är påverkade av nya effekter. Allt hänger ihop, metodiskt och prydligt, även om det innebär hjärngympa. Det är helt meningslöst, men fiffigt.
Den ofelbare karaktärsskådespelaren Michael Ironside – som praktiskt taget alltid spelar onda ledare och militärer – spelar här den biljonärsrike, dominanta affärsmannen som har finansiell makt över Jims arbete: Han verkar märkligt ointresserad av något så radikalt som en tidsmaskin, men gissa tre gånger om han har mer elaka motiv bakom sin blasé enprocentaryta.
Det ska sägas att Synchronicity har oväntat begåvade kvalitéer, om man ger hela filmen en chans, men det är i karaktärsporträtten och det mänskliga dramat som filmen, förutsägbart nog, tappar lyster. Jim blir besatt av mystiska kvinnan Abby, som verkar ha ihop det med Ironsides onda chef och som därmed kanske, eller kanske inte, är en ondsint femme fatale. Vad de ser i henne är ganska svårt att förstå, och vad hon ser i någon av dem är en gåta utan motstycke. De romantiska begären ska ge filmen en angelägenhet, antar jag. En film kanske inte kan leva på matematiska kalkyler. Men den här filmen skulle helst gärna vilja, det är jag säker på, och just därför känns alla mänskliga anspråk krystade (inte minst eftersom skådespeleriet är högst ojämnt).
Det är något av en hopplös film att försöka skriva något om, för den är inte tillräckligt bra för att rekommenderas men långt ifrån så dålig att den kan dissas med rent samvete – jag får helt enkelt utgå ifrån att det finns tillräckligt många människor som är intresserade av sci fi-filmer utan budget där folk pratar om eventuella eventualiteter följs av effektiva effekter vilka resulterar i de noterade resultaten.
Gentry knyter ihop påsen på sin lilla film, vilket kanske är det minsta man kan begära. Summa summarum, och vidare. I en av många intressanta och otippade utsvängningar visar det sig att tidsresandets lager läggs på lager läggs på lager. Jag vet inte om det är rätt sätt att uttrycka sig, jag är ju bara en lekman, men filmen är tillräckligt bra för att jag ska vilja försöka sätta ord på det. Inte tillräckligt bra för att jag ska orka hitta rätt ord, kanske, men ändå.
FREDRIK FYHR
SYNCHRONICITY
Originaltitel; land: Synchronicity; USA.
Urpremiär: 22 juli 2015 (Fantasia International Film Festival).
Svensk premiär: 25 maj 2016 (VOD).
Speltid: 101 min. (1.41).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: SxS Pro; DI 2K/DCP/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Chad McKnight, Brianne Davis, AJ Bowen, Scott Poythress, Michael Ironside, Claire Bronson.
Regi: Jacob Gentry.
Manus: Jacob Gentry, Alex Orr.
Producent: Christopher Alender, Alexander Motlagh.
Foto: Eric Maddison.
Klippning: Jacob Gentry.
Scenografi: Jeffrey Pratt Gordon.
Kostym: Caroline Miller.
Produktionsbolag: POP Films.
Svensk distributör: (VOD).
Betyg och omdöme: Över medel – smart och genomtänkt science fiction-film som kan vara värd en titt för fans av genren, men präglas av ett väldigt pratigt manus som inte kan dölja filmens budgetbegränsningar.