Något elegant, från en mer civiliserad tid

Vad är det där?

Är det en fågel?

Är det ett flygplan?

Vänta, jag vet! Det är en ljussabel!

En jedis vapen, ”ett elegant vapen från en mer civiliserad tid”, och första gången vi ser en tändas i Jedins återkomst (1983); Luke annonserar sitt badasskap och sätter igång med att slåss mot Jabbas entourage (med halvdan grace).

#4, 5, 6

Spoilers här, förresten. Duh.

Gemensamt för bilderna i den här sekvensen är att vi alltid ser ljussabeln i bild. Det är filmat på håll, så att vi ska se allt så bra som möjligt – en gammal hederlig idé som vi tyvärr inte ser så mycket av idag, när saker gärna filmas i närbilder och via rörig klippning (Star Wars-filmerna var ironiskt nog en av de tidiga brytpunkterna).

En modern film som var en visuell besvikelse för mig var Star Wars: The Force Awakens; jag skrev, lite brett, när det begav sig om en ”syrelös visuell åtstramning” och en ”lådig stil” som var typisk för J.J. Abrams, även om jag villigt ska tillägga att han knappast är unik. Den fyrkantiga, visuella TV-stilen är tvärtom så vanlig att jag sällan bemödar mig att nämna den i moderna filmer – men just i fallet The Force Awakens var det svårt att inte bli besviken, med tanke på att de gamla filmerna var så visuellt berättade, både i känsla och teknik. Det blev liksom för iögonfallande vilken nedgång i visuell kvalitet som skiftet från team Lucas till team Abrams (nu menar jag deras bokstavliga team) innebar.

Nu när filmen är ute på Blu-Ray kan jag ge några exempel på vad jag menar. Och ljussabeln, insåg jag efter någon omtitt, är en bra utgångspunkt. Eftersom det svingas en hel del ljussablar i de här filmerna (och jag kostar på mig all slags falloshumor här) belyser de kultiga objekten sina filmers visuella strategier.

Varför? Därför att ljussabeln är, eller borde vara, en visuell utmaning för en fotograf. Ljussabeln är både lång – enligt Wookieepedia mellan 20 och 30 centimeter (man får ju vara vetenskaplig här) – och lodrät, där en widescreen-bild är vågrät. Det omedelbara problemet för en fotograf torde vara att få med hela ljussabeln i bild, eller åtminstone att få med delar av den på ett visuellt effektivt sätt.

De tidigare Star Wars-filmerna använde sig av ett par standardlösningar, hela tiden med olika variationer för att inte bjuda på samma bild en gång till; detta kan i synnerhet sägas om prequel-filmerna som fotades av samma person, David Tattersall, som man kan säga skapade en enhetlig visuell form utifrån de tre gamla filmerna (som hade varsin fotograf och regissör).

#7

När den första ljussabeln dras i den första Star Wars-filmen så svingar Luke omkring den för att vi ska se den klart och tydligt.

Detta är vår gyllene standard. Vad det än rör sig om för scen så ska vi helst kunna se hela ljussabeln. Det kräver, om man är visuell, att den måste få en plats i bildens komposition. Inramningen måste vara så pass bred att hela ljussabeln får plats, men ändå så pass dramatisk att kamerans avstånd inte blir ett problem.

#8, 9, 10

Man kan tala om att ljussabeln har en aktiv eller passiv relation, beroende på hur långt bort eller nära kameran är i förhållande till vad den inramar. Om vi är för långt borta bild (som i bilderna #8-10) är ljussabeln passiv, dvs. bara en detalj i bilden; ett mer konkret, återkommande exempel i Star Wars är bilder på längre utrymmen där kombatanter placeras längsmed en längre gångbana:

#11-16

Om vi däremot är i en närbild måste ljussabeln ha en aktiv roll i bildkompositionen. När man inom konstvetenskapen analyserar målningar utgår man från vinklar och räta linjer och förhållandet mellan avstånden i dem, för att bryta ner bildens system; lustigt nog fungerar ljussabeln, med sin räta form, som en pekare i en sådan analys.

#17

Ett fantastiskt belysande exempel kommer i ett kort ögonblick mot slutet av Mörkrets hämnd (2005) när Obi-Wan Kenobi faktiskt markerar bildens långsida.

#18

Och här, mot slutet av Klonerna anfaller (2002), är det Mace Windu som med pekpinne-ljussabeln dikterar vart mittlinjen i bilden går.

#19

Men den allra vanligaste kompositionen i Star Wars-filmerna är centreringen av ljussabeln, eller delar av den, och dess bärare, vilket gör att en person delar mittutrymmet av bilden med själva laserstrecket.

#20-22

Men frågan om vart ljussabeln är i bild är inte bara en fråga om visuell organisation. Det finns också flera ögonblick i alla filmer då bild (och ljud) samverkar för att skapa effekter på publiken. Ta bild #22 här uppe till exempel, när Luke står vänd mot ljussabeln som Darth Vader håller mot honom. Vi klipper, vagt Buñuelskt, till en extrem närbild:

#23

Vaders grepp är i intensivt fokus, och hela bilden fylls av möjligheten att han kan hugga till om han behagar.

#24

Det följs av en fortsättning från bild #22 men nu ligger kameran närmare, så att vi inte ser ljussabeln i bild; däremot hör vi den fortfarande, vilket på något märkligt sätt skapar känslan av att hugget (som aldrig kommer) är nära förestående. Ett effektivt litet stycke Hitchcock, mitt i Star Wars.

Ytterligare subtila exempel finns när ljussabeln används i förgrunden, som för att avgränsa oss från det som händer i bild, vilket ökar spänningen på ett absurt sätt (som om vi undermedvetet vill engagera oss i det vi ser, men inte blir tillåtna tillträde):

#25-27

Nu närmar vi oss de mer subtila och undermedvetna effekterna som ljussabelns bildposition kan innebära. Ett annat favoritexempel är i Klonerna anfaller, som är den tveklöst mest visuellt komplexa och symboliska av alla filmerna i serien; ett av många motiv som går genom hela filmen är instängdhet, klaustrofobi, tvång; liksom Jedirådet fallit under ”den mörka sidans slöja” och famlar i en komprimerande fördunkling, så svingas också ljussablar oavbrutet i korta stötar eller i överbelamrade, ofria miljöer:

#28-33

Mot slutet är denna trånghet så intensiv att vi bara kan se det blåa och röda skenet från den ljusa och mörka sidan. Det är extremt dramatiska och djuprotade operatiska effekter, som förresten visar hur närbilder (som Abrams älskar) bäst används när de används som kursiv text används i skrift (dvs. inte jämt och ständigt utan bara när något verkligen är viktigt); det är en briljant genomförd sekvens som tränger ner på en undermedveten, sensorisk nivå (som i stumfilmer, den återkommande referensen att använda för prequel-trilogin).

#34

Orsaken till att vi kan hitta sådana avancerade bildkompositioner i Star Wars är för att den grundar sig i regler och mönster som den därefter bygger ifrån. Du kan inte få E = mc² om du inte börjar med 1+1. Reglerna håller ordning och reda i filmens visualitet, ser till så att inget stök finns.

Ett typexempel på sådan ordning och reda: Om någon håller upp en ljussabel mot en annan, som i #34, så finns den kvar i nästa klipp:

#35-38

Det finns förstås ingenting som säger att den ena bilden måste ha en relation till den som kommer efter, men det skapar ett grundläggande mönster av ordning och reda i rumsligheterna, vi kan förstå avstånden mellan karaktärer och storleken på rummen de befinner sig i, och med en sådan grund kan man dessutom bygga ett mer avancerat bildsystem i det långa loppet.

#39

J.J. Abrams, och många filmskapare i hans generation, arbetar helst med närbilder, och de verkar livrädda för att visa att en bild hör ihop med en annan. Han älskar dialogscener som i #39 här, en bild som följs av:

#40-41

Pratande huvuden, i varsin egen liten låda. Vi får ingen känsla för avståndet mellan dem, eller att de överhuvudtaget delar samma plats (även om hjältarna Finn och Rey uppenbarligen står intill varandra). När någon pratar så filmas den personen, i en närbild, inget annat. När någon annan svarar så filmas den personen, i en närbild, inget annat. David Bordwell har effektivt kallat det ”först det här, sen det här”-klippning, där varje sak tas för sig, liksom nerpackat i varsin låda. Det är en visuell tradition som kommer direkt från TV, där bilden en gång i tiden var mindre och där det allra viktigaste är att alla ska hänga med i storyn. Föreställningen bakom ”en sak i taget”-filmande är att publiken skulle bli distraherad om den inte ser just karaktären (inget annat) och lyssnar på vad den säger (inget annat).

En av de stora sakerna som gör The Force Awakens till en film osynkad från de tidigare är att den applicerar detta berättande – som till sin natur inte har någon strategi för visuella lösningar – på Star Wars, en filmserie som var designade som operatiska stumfilmer. Detta ultracinematiska arv tas om hand av Abrams fotograf Daniel Mindel som, enkelt uttryckt, inte är speciellt begåvad; hans IMDb-resumé, inklusive Abrams filmer, består av idel filmer med lådig TV-estetik. I bästa fall har de räddats av effektiv klippning, som i de två mest visuellt imponerande filmerna som han fotat, Enemy of the State (1998) och Spy Game (2001). Att ge Star Wars till bruksmän som Mindel är som att tvinga Carl Bildt att rappa, on the fly.

Star Wars ställer ju krav på visuell panache och dessa krav kan inte The Force Awakens komma undan ens på papperet. Vissa visuella fail-ögonblick i filmen är så uppenbara att jag reagerade på dem redan första gången jag såg filmen.

Filmens kanske största antiklimax är ett antiklimax just för att det kommer med sådan oomph-faktor, som om det verkligen vore episkt. Jag talar om ögonblicket då hjälten Finn för första gången drar upp en ljussabel:

#42

Here it comes…!

#43

Mmeehhappp.

Inte Leonardo da Vinci, direkt. Det är som att ingen ens tänkt tanken på att ljussabeln ska ha en ordentlig plats i bilden. Jag antar att poängen med bilden är att Finn tänder ljussabeln, inte hur det förmedlas visuellt. Vi ser inte ens hälften av ljussabeln i bild, och det blir inte bättre av att den försvinner upp i den blå himlen – Maz Kanatas halva huvud sticker upp till vänster ovanför en slumpmässig bit krossat stål, och även om Finns kropp onekligen avgränsar röken till höger i bild så är det starkt att ens kalla det här för en komposition.

#44

Det finns många sådana icke-kompositioner i The Force Awakens. Som här, när Kylo Ren jagar Rey genom en skogspassage – det finns gott om utrymme här för att skapa en klassisk Star Wars-terräng. När vi nu ändå är i skogen kan vi titta på hur elegant Chewbacca skjuter ner en stormtrooper på skogsmånen Endor i Jedins återkomst:

#45-46

He shoots, he scores! Här ser vi också hur ett organiserat visuellt språk gör det möjligt att ge oss ”en sak i taget” om det fungerar bäst för det man vill visa. Chewie ska stoppa en vakt; han skjuter, och träffar. Vi ser vart han står, vart fienden är, vi ser skottet och träffen. Svårare än så behöver det inte vara.

#47

När Kylo Ren jagar Rey så skjuter hon hej vilt på honom men vi har ingen aning om varför hon inte träffar, eller vart hon skjuter.

#48

I något slags förvirrat försök att skapa dramatik så vill Abrams och Mendel att Rey ska skjuta in i kameran istället.

#49

Vilket följs av den här bilden, typ filmad som om vi ser vad Rey ser men inte riktigt, och en explosion till höger som vi egentligen inte förstår om den kommer från hennes pistol eller inte.

Här ser vi tydligt hur en actionscen inte fungerar om vi ska använda ”en sak i taget” som regel. Det hade inte skadat med någon slags etableringsbild, som när Luke möter pseudo-Vader i Rymdimperiet slår tillbaka, vars grotta har en snarlik terräng:

#50

Men ve och fasa, då hade vi ju haft flera saker i bild samtidigt – två personer, ljussablar som bildar en genometrisk form, en orm, nä publiken är ju för dum för allt det på en och samma gång. Och dessutom hade Abrams och Medel varit tvugna att hålla koll på sina bilder och matcha klippen, och vem orkar det i dessa tider.

#51

Istället får vi nöja oss med att se Rey fly från Kylo Ren i ett spontant klipp som detta, som ögonblickligen ger oss en känsla av vart de är, och hur långt avståndet är mellan dem, men det spelar å andra sidan ingen roll för det här klippet varken föregås eller efterföljs av något konsekvent; vi behöver bara förstå att Rey flyr (återigen, en sak i taget). Strunt samma om publiken verkligen känner sig närvarande i scenen eller inte.

#52

Aha! Nu ser det äntligen ut som att vi är på väg att få en bild med fler saker än en!

#53

Fast nu blev det lite snett

#54

Nu stiger kameran uppåt och förfular bilden… finns det en orsak?

#55

Nu har vi zoomat in till någon slags provisorisk medium shot

#56

Vilken slutligen leder till den här bilden, som jag erkänner är schysst. Det är också det enda tillfället i hela filmen då den tydligt visar att den vill ge oss en bildkomposition värdig Star Wars, och ett av få tillfällen då den visar något som helst intresse av att nyttja ett visuellt språk överhuvudtaget.

Ett problem med den här sekvensen är till exempel att den slösar en massa tid på att gå från #52 till #56 i ett långt, meningslöst svep som vi kan se (#53-55) inte ger oss något intressant att se på under tiden.

Det är ett annat oförklarligt fenomen i The Force Awakens, som vi också ser i antiklimaxet #42-43: Insisterandet på att använda en rörlig kamera som hela tiden zoomar, panorerar och förstör bildens enhetlighet för att stanna vid en bild i slutet av rörelsen, en slags visuell slutkläm, som kanske eller kanske inte håller måttet. #43 är till exempel en ful variant av en sådan slutkläm. Det finns däremot ett par sådana slutklämmar som fungerar, som #56.

Vi ser ett till exempel mot slutet av filmen:

#57

Finn och Rey kommer gåendes i skogen, kameran rör sig bakåt…

#58

… avslöjar att Kylo Ren väntar på dem. Kameran fortsätter backa

#59

Mhm…

#60

Tills vi hamnar på vår slutkläm, den här helt rimligt komponerade bilden. Hade det inte varit mer effektivt att bara börja med den? Jag kan spekulera i att Abrams är besatt av att hela tiden dra ut på spänningen, TV-skolad som han är så fungerar hans tänk enligt en ”skapa undran och avslöja twisten”-logik som uppenbarligen sträcker sig till enskilda tagningar också, men den meningslösa panoreringen äter sekunder medan vi väntar på att bilden ska landa där den hör hemma, för det är ju inte direkt en överraskning att hjältarna ska slåss mot skurken.

#61

Det här känner vi igen!

#62

Sabeln rätt upp i taket!

Jag kan stirra på den här bilden länge utan att bli klokare. Hur kan ett så tilltänkt episkt ögonblick vara så fult?

#63

Nu då!

#64

Lite bättre. Men fortfarande inte så oomphigt.

#65

Håll upp staven, Kylo Ren! Och varför tittar vi på så mycket skog till höger om bilden? Borde inte bilden vara något i stil med…

Eller?

#66

Slutfighten mot Kylo Ren är också filmad lite hejsan hoppsan, vilket är ganska typiskt för moderna filmer och det gäller också för alla närstrider i The Force Awakens. Jag har full förståelse för att bataljer blir kaotiska i närbilder, de blev det stundom i de gamla filmerna också, men vad jag inte förstår är kärleken till att filma saker så här:

#68-74

Rey verkar dock vara omgiven av filmens få mer filmiska ögonblick, som i det här sällsynta cinematiska ögonblicket vid stupets rand.

#75

Eller det här effektivt Star Wars-osande ögonblicket när kraften bokstavligen ”vaknar” (typ).

Jag hade nog haft mer genuin kärlek till The Force Awakens (läs: jag hade kunnat förbise den nördigt själlösa återvinningsintrigen) om hela filmen hade varit lika trogen förlagorna som de här två bilderna frustrerande nog, bara sådär i förbifarten, råkar vara. Visuell textur är en av sakerna som gör Star Wars till Star Wars och bilder som dessa är vad en Star Wars-film ska bestå av till 99%, inte 0.9.

#76

För visst avbryts det snart av mer random-estetik, medan Rey och Kylo Rens batalj fortsätter.

#77

Ögonblickligen, liksom av en slump, får vi en till snygg inramning…

#78

… men det försvinner snart i ett ganska obegripligt klipp som på något sätt ska förklara för oss att Rey besegrar Kylo Ren.

Här har vi ett till bra tillfälle att sätta fingret på vad jag menar. Hur ser det sista hugget ut, i den sista ljussabelstriden, i alla dessa sju filmer? Låt oss ta en recap!

Episod I:

Episod II:

Episod III:

Episod IV:

Episod V:

Episod VI:

Och nu:

Glasklart!

#79

Hursomhelst. I slutändan står Rey upp och Kylo Ren ligger ner besegrad, och ingen kan förklara varför.

#80

Hela ljussabeln är i bild! Men vänta, kameran rör sig. Detta är inte bilden Abrams och Mendel är ute efter.

#81

Nope, vi zoomar in istället…

#82

Marken skakar. Någon slags jordbävning. En sak i taget.

#83

Vi zoomar ut igen…

#84

Hej då…

#85

Återigen en snygg bild, men den är bara här för att förklara för oss att Kylo Ren och Rey är skilda från varandra av en avgrund. Det kan tolkas symboliskt, antar jag, men jag tror inte att Abrams anstränger sig för symbolik. Istället ska vi bara förstå vad som hänt. En sak i taget.

Jag säger nu inte att den ena stilen nödvändigtvis är att föredra framför den andra, men jag råkar tro på det självklara i att vi reagerar på vad vi har framför ögonen, oavsett om vi kan läsa bilder på det här sättet eller inte. Jag skulle till och med vilja säga att om du själv tyckte att The Force Awakens var lite ”underwhelming”, men inte kan förklara exakt varför, så kanske det här inlägget hjälper till att belysa lite.

Eller så tycker du att den här stilen duger fint. Den är helt klart den som är alltmer vanlig i moderna filmer, medan den gamla skolans visuella organisering blir mer och mer frånvarande. Jag tror inte att den blivit ”omodern” – det skulle föreslå att unga fotografer valt bort den med flit. Snarare får jag känslan av att unga fotografer helt enkelt inte kan bemästra den, eller ens känner till den.

Målsättningen blir istället att filma vad man har framför ögonen. Om en karaktär pratar, filma skådespelaren. Om något händer, filma det som händer. Det är, på ett ungefär, som filmad teater. Men att skapa en bild, via fotot, det verkar bekomma allt färre. Jag håller med om att det inte alltid är nödvändigt. Men det är en central del av filmskapande, i mina ögon, och i Star Wars har det åtminstone garanterat varit tradition sedan 1977. Det är en tradition som, av allt att döma, blivit bruten. Jag tycker det är lite synd.

FREDRIK FYHR

*

PS.

Säkert noterar en och annan att Qui-Gons död i Episod I inte är det sista ljussabelsvinget i den filmen. Det är sant att jag gjorde ett undantag här – det sista svinget är när Obi-Wan kapar Darth Maul itu men själva hugget/klyvningen sker utanför bild (förmodligen för att det ska bli mer barnvänligt). ”So what I said was true, from a certain point of view”.