Jag tror, i slutändan, att spiongenren är bäst lämpad för litteraturen. Det behöver inte betyda att den alltid bör hålla sig där, bara att oddsen för att en spionfilm ska hålla måttet är rätt dåliga. Så mycket i spionfilmer handlar om teknisk information – vem vet vad, och vart befinner de sig, vart var de förut, vem kan man lita på, hur gick allt till? – och filmmediet har så få sätt att förmedla teknisk information. Det är ett medium för sinnena, inte de logiska spekulationerna. Sådan information processas bäst i tryckt text, där man i lugn och ro kan gå fram och tillbaka mellan sidorna för att hela tiden uppgradera sin lägesrapport.
Det blir ännu mer krångligt om intrigen har någon slags romantisk eller sentimental stomme, för spionintriger har något kliniskt pseudo-sociopatiskt över sig. Det finns förstås en mer romantisk spiongenre, mer besläktad med Hitchcock och James Bond, där vi oftast kan räkna med att en hjälte får ihop det med en hjältinna på bekostnad av skurkar som dör i explosioner med ”Noooo!” som sista ord, samt en världsbild som är helt serietidningsartad. Men blandar man dessa två stilar så blir resultatet konstigt och villrådigt.
Den som vill ha bevis kan gå och se Our Kind of Traitor, den senaste John le Carré-filmatiseringen där Ewan McGregor och Naomie Harris spelar ett högst halvlyckligt gift par som trasslar in sig själva i en spionintrig när de är på semester i Marocko.
Perry (McGregor) är en anspråkslös universitetslärare i poetik och Gail (Harris) är hans desto mer ambitiösa advokatfru. Därutöver har vi Dima (Stellan Skarsgård). Vem är Dima? Han är den högljudda ryska mannen med Phil Spector-hår som sitter omringad av muskulösa män som dricker dyrt rödvin och vodka på en i övrigt diskret lyxrestaurang. Ni vet, han man inte vill ha något att göra med men som ändå påstridigt kommer över till en och beter sig hotfullt. Och som Perry, naturligtvis, inte är karl nog att säga nej till – snart är han på villovägar med honom i den marockanska natten.
Jag vet inte säkert, men den här sociologiska situationen har något arketypiskt brittiskt ängsligt över sig. Som att gentlemannens största svaghet är oförmågan att tala ur skägget, möjligheten att via kutymerna bli underlägsen någon annan. Situationen som inleder Our Kind of Traitor är praktiskt taget identisk till den som pågår i Ian McEwans roman ”Främlingars tröst” – som blev Paul Schraders film The Comfort of Strangers (1990) med en karismatisk Christopher Walken som en italiensk variant av Dima.
Hursomhelst. Dima tillhör ryska maffian, men det är knappast någon spoiler. Man ser det ungefär i samma sekund som man ser Dima själv, och det är av flera orsaker irriterande att Perry inte kan säga nej till honom. Till någon mån tillhör det hans personlighet, visst, men hur ska vi kunna sympatisera med någon som inte förstår att den sluskige typen som ropar ”Kam drink wid as, profezår!” inte är på lyxrestaurang på grund av rena pengar?
Ja, jag är lite långrandig. Eftersom jag alltid vill förmedla en känsla av filmen jag skriver om så är jag det med flit. Our Kind of Traitor visar sig nämligen snart ha inlett med en slags meningslös skenmanöver – jag tror vi ska känna oro för Perry och Gail, när de tycks bli mer och mer indragna i Dimas smussliga tillvaro, men det är en känsla vi tappar bort när det visar sig att Dima egentligen vill ut ur maffians värld. Han ger Perry ett USB, ber honom ta med det till London, där han ska ge det till myndigheterna som därefter ska inleda en process där Dima och hans familj får asyl i Storbritannien i utbyte mot att han avslöjar alla de högt uppsatta ministrar som samarbetar med maffian.
Flera frågor uppenbarar sig. Tyvärr inte den typen av frågor om rikets säkerhet, värdet av en familj och korrumperade politiker, som filmen hoppas på. Utan snarare frågor som handlar om basal logik och sannolikhet. Skulle verkligen Dima ge USB-minnet, hans enda livlina, till första bästa främling han bara känt några dagar? Skulle verkligen Perry acceptera det? Skulle processen verkligen inledas så fort? Omedelbart när de stiger av flygplanet så är MI6-agenten Hector (Damian Lewis) där och förhör Perry och Gail, som omedelbart placeras på spionagets spelbräde. Hector bara råkar vara ute på en personlig vendetta på en minister vid namn Aubrey Longrigg (Jeremy Northam) som förstås bara råkar vara med på Dimas USB-lista – och när det sedan visar sig att Dima inte tänker samarbeta om inte Perry är med, är inte sannolikheten rätt stor att Perry hellre åker hem, fortsätter sitt jobb, försöker förbättra den tråkiga relationen med sin fru och hoppas på att aldrig någonsin mer ha något att göra med organiserad brottslighet?
Jo… men då skulle det förstås inte finnas någon film. Och egentligen är det inte bristen på trovärdighet jag stör mig på i Our Kind of Traitor, utan snarare hur aningslös filmen verkar vara om den. Det finns ingenting sympatiskt eller tilldragande i Skarsgårds stabila men förutsägbart pluffsiga spel och vi förstår aldrig varför Perry tycker om Dima, eller varför Dima till att börja med bytt sida – och när ämnet kommer på tal är svaren rätt skrämmande (den nya maffian ”saknar heder” och Dima gillar Perry eftersom han är ”en hedersman”). Eftersom vi inte får tydligare förklaringar så landar svaret på frågan ”ska Dima och hans familj få asyl i Storbritannien?” beklämmande nära ”vem bryr sig?”
Den här opersonligheten bildar en blind fläck i centrat av Our Kind of Traitor som också gör hela filmen grå, livlös och emellanåt sömnframkallande tråkig – filmen är delvis producerad av Amazon Prime (dvs. streamingtjänsten på Amazon.com) och det känns verkligen som en film designad för att se på en TV eller en datorskärm, där man kan prata över de döda punkterna och spekulera fritt; i en biosalong är filmens statiska berättande nästan kvävande. Det är den typ av film som man skulle tycka var långsökt om bara man hade lyckats engagera sig för den till att börja med.
Därmed inte sagt att det är en film utan kvalitéer. Trots att de inte är speciellt välsynkade är skådespelarna bra, sedda var och en för sig – även om det tar ett tag att komma förbi Damian Lewis, som gör sin MI6-rollfigur med en tillknäppt Queen’s English-dialekt som om han är ett toanödigt BBC-ankare; bäst är Naomie Harris, som är så bra att jag var helt övertygad om att hennes rollfigur hade en stor betydelse för filmen (ända tills jag satte mig ner och faktiskt skrev om den).
Jag gillar också fotot i filmen, som åtminstone anstränger sig för att skapa lite fina bildkompositioner och inte klippa bort dramatiken i spattiga montage, men alla dessa saker förblir teknikaliteter som alldeles förträffligt fint ramar in bilder som helt saknar liv och rörelse. Stellan Skarsgård, och hans ständigt återkommande snopp, har helt klart varit med i bättre filmer.
FREDRIK FYHR
OUR KIND OF TRAITOR
Originaltitel; land: Our Kind of Traitor; Storbritannien.
Urpremiär: 1 maj 2016 (San Fransisco International Film Festival).
Svensk premiär: 20 maj 2016.
Speltid: 107 min. (1.47).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 3.4K, Video HD (Canon Cinema RAW (4K))/D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Ewan McGregor, Damian Lewis, Naomie Harris, Stellan Skarsgård, Mark Stanley, Alicia von Rittberg, Mark Gatiss, Jeremy Northam, Saskia Reeves, Alec Utgoff, Pawel Szajda, Khalid Abdalla, Grigoriy Dobrygin, Velibor Topic, Dolya Gavanski, Radivoje Bukvic, Marek Oravec, Christian Brassington, Osi Okerafor. .
Regi: Susanna White.
Manus: Hossein Amini, efter romanen av John le Carré.
Producent: Simon Cornwell, Stephen Cornwell, Gail Egan.
Foto: Anthony Dod Mantle.
Klippning: Tariq Anwar, Lucia Zucchetti.
Musik: Marcelo Zarvos.
Scenografi: Sarah Greenwood.
Kostym:Julian Day.
Produktionsbolag: StudioCanal, Film4, Amazon Prime Instant Video, The Ink Factory. ass. Potboiler Productions, ACE.
Svensk distributör: SF.
Betyg och omdöme: Medel – melodramatisk spionintrig som blir sömnframkallande tråkig, på grund av ett jämntjockt och nyanslöst utförande.