Ack, skåda den sorgsne seriemördaren. Det är dags att kika in bakom fasaden igen. Mord är läskiga saker, men de kan ju också vara komiska – det visste Hitchcock och det vet Robert Carlyle, som regisserat The Legend of Barney Thomson och som spelar huvudrollen: Barney Thomson, alltså. En ömklig frisör i Skottland som klipper dig i två stilar – bak och på sidan, samt kort bak och på sidan. Han verkar lite bortkommen, trots att han är en man i sina bästa år (nästan) – han bor med sin mindre sympatiska mamma (Emma Thompson) och det ser inte ut som att han kommer att få någon annan kvinna i sitt liv.
Jag väljer att tolka titeln ironiskt – någon ”legend” vet jag inte om vi har att göra med här nämligen. Det är sant att Barney börjar ha ihjäl människor, men av alla snöpliga ursprung till all världens seriemördare måste Barneys vara det mest antiklimatiska – den första person Barney har ihjäl har han ihjäl av misstag. Den andra personen han dödar springer liksom in i hans tillhygge. Carlyle är bra på att ge Barney de där höjda ögonbrynen och den förvirrade minen: Det var inte meningen! De liksom bara råkade dö!
Barney är alltså snarare en seriedråpare än en seriemördare. Hans mamma, en papiljott-tant av klassiskt brittiskt snitt, tycks besviken över att hennes unge inte kan göra något rätt: Inte ens mörda! Hon öppnar hans bagagelucka, ser liket han försökt gömma, och rör inte en min. Dagen efter är frysboxen full av likdelar, inplastade och sorterade lem för lem. Ingen ordning som mammas ordning. Thompson, som aldrig varit mer karismatiskt oglamorös än här, kedjeröker medan hon kraxar att hon minsann lägger var sak på sin plats.
Skådespelarna är lustiga att se – Thomson stjäl varje scen hon är med i, vilket känns mer bekräftande än överraskande; hon är en av sin generations största skådespelartalanger och det är en befrielse att se henne gestalta en fullständigt osympatisk person, och hon har inga problem att övertyga som Carlyles mamma, trots att det bara skiljer två år mellan dem. Finns det något hon ska göra så gör hon det. Hon är, enkelt uttryckt, briljant.
Carlyle själv är också rätt formidabel, men mer förutsägbar – detsamma gäller för Ray Winstone som polisen med magsårsuppenbarelse, som är på den obligatoriska jakten efter mördaren tillsammans med en överambitiös partner (Ashley Jensen) och en chef med en otvättad trut (spelad, i några scener, av Tom Courtenay).
Förutsägbar är också hela filmen, som står och trampar i en brittisk galghumorsrutin utan att riktigt resa sig för att nå upp till sin egen potential. Visst är det kul att se Carlyle, med sin ogenomträngliga skotska, gestalta ynklig barberare som försöker förlika sig med faktumet att han börjar ha ihjäl sitt klientel, men karaktären i sig har inte så tydliga konturer; eventuellt undrar han vad som hände med hans verkliga pappa en gång i tiden, men vi får inte veta mer än vad för grodor som hoppar ur Thomsons mamma – Barneys ursprung borde spela roll för honom, men av någon anledning försöker han inte ta reda på det.
Där finnes ett spår för filmen att följa, men det följer det inte – inte heller är polisjakten speciellt inspirerad; Winstone är såklart minnesvärt muttrande, men jag vet att mexican standoffs slutade vara tillfredsställande som konfliktklimax någonstans de senaste tjugo åren. Filmens roligaste attribut är, å andra sidan, de spontana mord och dråp som sker utefter vägen – vissa karaktärer dör helt utan förvarning eller förklaring – men det känns inte heller speciellt utarbetat. Vi noterar skämten mer än de drabbar oss.
The Legend of Barney Thomson är Carlyles regidebut och det är inte en osympatisk film. Jag är övertygad om att han, Thomson och Winstone haft kul ihop – filmen känns genuin och genomarbetad, och för den som verkligen gillar fish & chips-gangsterfilmer så kommer den nog vara trevlig medan den pågår. Själv undrade jag om inte tanken borde ha varit att göra något mer. Carlyle promotade den här filmen med en intervju i The Guardian där han pratade om hur små filmer ”ger mer till själen” än stora.
Där syftade han alltså på sig själv. Det skulle ha varit fint om han tänkte lite på åskådaren också. The Legend of Barney Thomson bygger på en serie romaner av Douglas Lindsay, och till skillnad från många överambitiösa manus byggda på böcker så är denna flackande berättelse väl lealös och obekymrad, ungefär som om filmen är gjord för att Carlyle och hans kompani ska få en anledning att göra något kul tillsammans. Inte mycket händer i filmen som vi inte redan sett hända i tusen andra, så man kan inte säga att det ger ”mer till själen” än den senaste Johan Falk-filmen. Men, visst, det märks att de hade kul när de gjorde den. Se det som ett konstaterande mer än som beröm.
FREDRIK FYHR
THE LEGEND OF BARNEY THOMSON
Originaltitel; land: The Legend of Barney Thomson; Storbritannien, Kanada.
Urpremiär: 17 juni 2015 (Edinburgh International Film Festival).
Svensk premiär: 2 maj 2016 (DVD, Blu-Ray, VOD).
Speltid: 96 min. (1.36).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Digital codex (Arri Alexa)/DCP/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Robert Carlyle, Emma Thompson, Ray Winstone, Martin Compston, James Cosmo, Ashley Jensen, Tom Courtenay, Kevin Guthrie, Samuel Robertson, Stephen McCole, Brian Pettifer. .
Regi: Robert Carlyle.
Manus: Richard Cowan, Colin McLaren.
Producent: Holly Brydson, Brian Coffey, Richard Cowan, Kaleena Kiff, John G. Lenic.
Foto: Fabian Wagner.
Klippning: Mike Banas.
Scenografi: Ross Dempster.
Kostym:Sharon Long.
Produktionsbolag: Trinity Works Entertainment, Sigma Films.
Svensk distributör: Universal Sony.
Betyg och omdöme: Medel – jämn och välspelad gangsterkomedi men misslyckas med att skapa engagerande karaktärer och hittar ingen poäng i den dussinmässiga intrigen.