10 filmtips, vecka 18-19

1

THE HATEFUL EIGHT (2015)

Alla var inte förtjusta i Quentin Tarantinos hatfulla åttonde film – jag själv tyckte den var en rejäl besvikelse – men nu kan man åtminstone kasta lite ved i brasan och se den på Blu-Ray i lugn och ro. Det är en film som det skrivits en hel del om – Tarantino själv tyckte att den handlade om rasförhållanden i USA, och ville att den skulle vara en konversationsstartare, och det verkar onekligen som att den startat en hel del konversationer; om huruvida filmen verkligen har något att säga om rasförhållanden i USA eller inte, vill säga.

En annan väntar förmodligen på den definitiva utgåvan av filmen – Tarantino brukar ju vara kinkig med sina videoreleaser och så även här. Det är snålt med extramaterial på denna utgåva och den som väntar på den extra långa Roadhouse-versionen, med rätt mängd extramaterial, och kanske till och med i 4K, får vänta; detta är bruks-Blu-Ray-versionen. Naturligtvis är den ändå köpvärd, på sitt sätt; alla Tarantino-filmer är förmodligen värda att se fler gånger än en. När jag själv ska orka ta itu med omtitten av The Hateful Eight är en annan fråga.

2

THE ASSASSIN (2015)

Hou Hsiao-hsiens arthouse-wuxia The Assassin är också snart på DVD, Blu-Ray och VOD – det är en av förra årets bästa filmer, även om en tolerans för cinematisk slow food är nödvändig. Berättelsen om lönnmördaren Yianniang, hennes komplicerade bakgrundshistoria till sitt tilltänkta offer samt hennes roll i det kinesiska 700-talets klankonflikter är långsam på gränsen till stillastående, men varje scen är så metodisk och visuellt genomtänkt att man lika gärna kan se filmen i slow-motion utan att mycket går förlorat.

3

BATMAN MASK OF THE PHANTASM (1993)

Denna långfilmsversion av den animerade Batman-serien finns på Netflix (ovanligt halvobskyrt för att vara dem) och är faktiskt – om jag minns den rätt – en av de bästa Batman-filmerna. Jag har inte sett den sedan VHS-eran men jag tyckte mer om den som tonåring än som barn. Den är inte speciellt nyskapande eller oförutsägbar – faktum är att jag redan när jag var liten och såg filmen för första gången listade ut vem som var ”Mörkrets hämnare”, det vill säga den mystiske vigilant som har ihjäl maffiabossar i Gotham City och börjar konkurrera med Batman.

Men som i alla bra twistar eller avslöjanden så handlar det inte om överraskning utan om varför något var dolt till att börja med – Mask of the Phantasm är främst en finstämd och melankolisk film som till stor del handlar om Bruce Waynes lågmälda romans med en mystisk kvinna som också är föräldralös – mer än några andra Batman-filmer hittar denna en melankoli som är genuint rörande, och den gör Batman till en romantisk hjälte, full med hjärta och smärta.

4

THE ADVENTURES OF CAPTAIN MARVEL (1941)

Och på tal om superhjältar –den som har pengar på banken och verkligen gillar vintage kan via Amazon lägga vantarna på The Adventures of Captain Marvel, en tolv avsnitt lång filmserie från den gamla goda tiden då man fick gå på bio för att se på TV.

I jämförelse med en film som Captain America: Civil War så känns The Adventures of Captain Marvel lite grann som när Sickan i Jönssonligan till slut brände ut sig och gick i barndom.

Jag tror att serien är public domain i USA, men jag antar att den kan vara kul att äga om man är en riktig seriesamlare.

5

IN A LONELY PLACE (1950)

Criterions senaste release är Nicholas Rays In a Lonely Place som i Sverige hette ”Nakna nerver”, där Humphrey Bogart står som huvudmisstänkt i ett Hollywood-mord, samtidigt som han har ihop det med förföriska grannen Gloria Grahame. Liksom de flesta av Rays filmer en stark och kompromisslös blandning av kommersiell Hollywoodism, i det här fallet noir-genren, och intensiv melodramatik; Criterion-utgåvan är en 2K-restaurering som kommer med ett kommentatorspår med filmvetaren Dana Polan, en dokumentär från 1975 om Ray, en ny intervju med Grahames biografiskrivare Vincent Curcio, radioteaterversionen från 1948, en nyskriven essä och någonstans ska även Curtis Hanson (L.A Konfidentiellt) ploppa upp. Extramaterialet är relativt magert för att vara Criterion, men man kan lita på att den digitala make-overn är oklanderlig.

6

GABO: THE CREATION OF GABRIEL GARCIA MARQUEZ (2015)

I DON’T BELONG ANYWHERE: THE CINEMA OF CHANTAL AKERMAN (2015)

Återigen, för den som får sin film-input från Amazon. Två nya dokumentärer om nyligen bortgångna konstnärer med stort K – Gabo, som binder samman den praktiskt taget helgonförklarade Gabriel García Marquez’ liv med hans litterära värld, samt I Don’t Belong Anywhere, om Chantal Akerman som ju tragiskt och oväntat gick bort förra hösten. Filmerna släpps tionde maj och finns att beställa på Amazon – jag är inte helt hundra på att det är prisvärt, filmerna är bara 95 respektive 61 minuter långa och jag kan inte gå i god för hur bra de är, men de är värda att kastas ett öga på av den ambitiöse samlaren för det är inte så troligt att de når våra kuster i snaraste laget.

7

THE HYPOTHESIS OF THE STOLEN PAINTING (1979)

Denna på tal om Alexander Sokurovs nya film Francofonia som gottar ner sig i ett slags renande, modernistiskt gyttjebad av allusioner och tanketåg via Louvren. Bildkonst är onekligen en pol varifrån man kan sväva iväg, och Sokurov är inte den första att göra en film om detta. Den experimentelle chilenske regissören Raúl Ruiz gjorde år 1979 The Hypothesis of the Stolen Painting där en konstsamlare går igenom rum där tavlor iscensatts tredimensionellt med rekvisita och skådespelare. Under filmens gång samtalar han med en berättare, som vi aldrig får se, om målningarnas innebörd, och tillsammans försöker de närma sig figurerna och objekten på nära håll (en av de stillastående skådespelarna är en ung, totalt rynkfri Jean Reno). Målet är att försöka lista ut poängen med samlingen, som består av sex tavlor av en gammal 1800-talskonstnär där den sjunde saknas, eftersom den en gång i tiden stals; tematik som känns igen från Sokurovs nya film. På ett bredare plan är också filmen, liksom Sokurovs, bokstavligt talat som att gå igenom tankarna man har när man vandrar i ett museum – men här väldigt bokstavligt. Filmen är förstås i obskyraste laget, och finns praktiskt taget inte tillgänglig på något regelrätt format, men konsten är ju fri om man videogooglar.

8

DEN RYSKA ARKEN (2002)

Återigen, på tal om Sokurov. Han vann Guldlejonet för Faust, men det är för den majestätiska Den ryska arken han verkar förbli mest berömd. Filmen är, precis som Ruiz’ film, en genomgång av ett museum – i det här fallet Vinterpalatset i Sankt Petersburg – där varje rum kommer till liv, och därmed också 300 år av rysk historia. Hela härligheten är filmad i en enda tagning. Utgiven på DVD i Sverige av Atlantic och finns att streama på SF Anytime.

9

SISTA TIMMEN (1995)

Det finns däremot inte Sista timmen – som jag nämnde i min recension av Sorgenfri, på tal om dansk skräck. Det är en grovhuggen men på det stora hela taget lysande korsning av en slasher och ett Twilight Zone-avsnitt där ett gäng ”gymnasieungdomar” (i tjugoårsåldern) blir inlåsta i sin skola, där de tas av daga en efter en, medan ett girigt TV-team bevakar allt utomhus (men allt är verkligen inte så okomplicerat som det låter!). Sista timmen skrämde slag på mig när jag var liten och den finns än idag bara på VHS samt, i Danmark, på DVD (utan undertext).

Jag lobbar härmed för en svensk VOD-release av denna. Det kan inte vara så svårt. Fler måste få upp ögonen för denna klenod. Den är bättre än Nattvakten!

10

FORGETTING SARAH MARSHALL (2008)

Nicholas Stoller, aktuell med Bad Neighbours 2, regisserade denna lealösa, Judd Apatow-producerade romkom år 2008, där Jason Segel briljerar som nydumpad snubbe som reser till Hawaii för att komma över sitt ex (som naturligtvis dyker upp där, med sin nya kille – Russell Brand, som var rätt ny för världen vid det här laget).

Om du inte sett den här filmen, och har någon som helst fallenhet för denna generation av komiker, så rekommenderar jag den varmt – i synnerhet passar den utmärkt nu när utmattande sommarkvällar (förhoppningsvis) glider över till svala nätter. Det är åtminstone en film jag jämt återkommer till, inte på grund av dess stora insikter (även om den har ett par små) utan främst för att jag helt enkelt blir glad av att se den.

Tröttheten inför denna typ av komedi kan vara förståelig idag, men Forgetting Sarah Marshall visar att en film kan ha en tämligen intriglös och slackig attityd och fortfarande bli bra; det som behövs är en personlig stämning, bra karaktärer och varierade skämt. Denna blir aldrig överdrivet grisig utan träffar tvärtom ofta mitt i prick när den skildrar huvudpersonens ömkliga och patetiska uppenbarelse. Mot alla odds är det en ganska fin film om pinsamt verkliga känslor.

Dessutom bjuds det på en musikalversion av ”Dracula” – med muppar – som kan komma att få dig att i resten av ditt liv sjunga ”If I see Van Helsing I swear to the lord I will slay him….!” Trots sin titel är alltså filmen rätt oförglömlig, min röst för det bästa Apatow gjort och överhuvudtaget en av 00-talets mer underskattade amerikanska komedier. Fick i Sverige den schvunglösa titeln ”Dumpad” och finns på VOD och (här och var, om du har tur) på Blu-Ray och DVD under den titeln.

 FREDRIK FYHR