Detta är veckans utvalda 1996-film.
På 90-talet blomstrade indiefilmen på ett sätt som kan göra en frustrerad idag, när nästan det enda som säljer är stora mainstreamproduktioner, när mellanbudget är ett utrotningshotat ord och när tekniken gjort det möjligt för vem som helst att filma, vilket verkar innebära att färre kan bli filmskapare.
Små filmer blev stora framgångar och en hel generation begåvningar växte fram, tillvaratagna på festivaler som (främst) Sundance, och det fanns en hunger efter ungdomliga, nyskapande filmer med en alternativ syn på världen.
Den lysande Welcome to the Dollhouse är det perfekta exemplet. Den vann stora jurypriset på Sundance 1996 och hade amerikansk premiär den tionde maj samma år, för nästan exakt tjugo år sedan. Växte man upp kring den här tiden, och var filmintresserad, så blev man snabbt varse filmen, och dess regissör, Todd Solondz, en ung filmskapare för vilken inget tabu verkade vara för stort.
Under de tjugo år som gått sedan dess tycks han dock hamnat i skymundan, likaså Welcome to the Dollhouse. Alltså är den, och förblir, en tidlös underdog – och därför, så klart, också en av filmhistoriens bästa högstadieskildringar.
Vi introduceras för den slentrianmobbade Dawn Wiener (Heather Matarazzo), en tröstlös korsning mellan Lisa Simpson och Millhouse, och är med om hennes första år på högstadiet: Ett helvetiskt mikrokosmos av våldsamt testosteron, vuxna idioter och automatisk Darwinism; att hennes skåp är nerklottrat (samt förgyllt med den förklarande texten ”Wiener Dog”) är bara en detalj, oundviklig som en naturlag. I den första scenen blir hon kallad för ”lesbo”, och när hon frågar varför ingen gillar henne svarar mobbarna utan att tveka: ”Du är ful!”
Det är en obönhörlig film, full av ocensurerade detaljer som kommer att få dina mest bortträngda minnen från högstadiet att bubbla upp som bajset i en förstoppad toalett. Men om du tycker att den formuleringen är lite tokig, mitt i alltihopa, så läser du undertexten rätt: Welcome to the Dollhouse är nämligen en komedi, i becksvartaste laget men fortfarande nästan jobbigt rolig emellanåt.
Det har att göra med många saker, och flera kontraster som Solondz perfekt balanserar; inte minst konsten att skriva de vassaste vitsarna. Den kanske främsta styrkan i filmen är sättet högstadiet, en så dödsallvarlig värld medan man är i den, blir absurd och löjlig när man ser den som vuxen. Heather Matarazzo är oförglömlig i huvudrollen, just för att hon utstrålar en lillgammal och lite passiv personlighet – när Dawn blir mobbad är hennes respons ofta att kisa konfunderat, eller bli besviken snarare än sårad. Hon vet inte varför mobbarna beter sig så elakt, men det vet å andra sidan inte mobbarna heller – hennes värsta plågoande Brandon (Brendan Sexton Jr.) lovar att han ska våldta henne, fastän han inte verkar veta vad ordet betyder. Han vet dock att det ska ske klockan tre på eftermiddagen, så hon ”better get ready!”
Solondz balanserar också manuset – vem skulle få för sig att skriva sådan dialog som någon slags humor och försöka komma undan med det? – med en stilistisk och formell medvetenhet. Sättet Brandon säger det där går inte att replikera, men även om det är hemskt så går det inte att ta helt på allvar.
Det är samma sak med filmens sceniska utformning – scenografin och kostymen är distinkt, lite gräll och knasig, men aldrig så att filmen övergår i parodi; Solondz dialoger är för träffsäkra och exakta för att likna något annat än den alltför smärtsamma verkligheten.
Welcome to the Dollhouse har fler karaktärer, och en hyggligt konventionell intrig, men det är stämningen och känslorna man minns. Solondz använder ett prydligt och metodiskt episodiskt berättande som han skulle återanvända och utveckla i sina senare filmer – Happiness (1998), Storytelling (2001), Palindromes (2004), Life During Wartime (2009), och Dark Horse (2012); genom att göra varje scen till något av en liten kortfilm så består filmen av separata enheter, snarare än en lång. När jag försöker sammanfatta intrigen slår det mig att filmen består av bitar samhällssatir, skissen för en kidnappningsthriller, aningen av en Romeo och Julia-historia och en ganska normal tonårsfilm, med en olycklig kärlek i botten. Ändå känns helheten fullständig och filmen pågår från början till slut med Kubrickiansk effektivitet.
Tekniken är subtil och imponerande färdigutvecklad av Solondz redan här, i hans andra långfilm. Welcome to the Dollhouse gjordes sex år efter Solondz första långfilm – Fear, Anxiety & Depression (1989) – vilken var en regelrätt episodfilm där han själv hade huvudrollen. Det var hans frustration över filmbranschen som gjorde att han övergav sina idéer som filmskapare, och hade han varit född tjugo år senare hade han förmodligen aldrig gjort en till film.
Istället blev han uppmanad, uppmuntrad och uppbackad att fortsätta göra film. Han lyckades genomföra Welcome to the Dollhouse, en film som förvandlar högstadiet till en slags mikrokosmisk version av det amerikanska medelklassamhället, vars fasad och myter skulle vara huvudintresset för Solondz senare filmer som specifikt skulle handla om sådana härliga saker som incest, pedofili, våldtäkt och andra destruktiva sexuella avvikelser som lurar bakom radhus- och villafasaden.
I jämförelse med dem är Welcome to the Dollhouse en ganska snäll film, trots att den innehåller ett potentiellt mördat barn. De flesta vedervärdigheterna i filmen känns helt autentiska, och kommer från de förolämpningar och våldshandlingar som högstadieungar excellerar i.
Men värst av alla förblir, så klart, de vuxna – som straffar Dawn när hon mobbas, av ingen annan anledning än deras ointresse för sanningen. Och liksom i samhället i stort vinner det ytliga poäng framför det med substans – Dawns föräldrar skämmer bort hennes lillasyster, som ska bli ballerina när hon blir stor, och killen hon blir kär i visar sig vara just precis en så stor tönt som en långhårig kille som sjunger i brorsans garageband kan tänkas vara. Brorsan, förresten, har colaglas i bågarna och ska plugga på universitet. Han är inte mer eller mindre otrevlig än någon annan i filmen, men man förstår åtminstone att de är släkt.
Trots att filmen på många sätt är becksvart och grym så är den också nådig, nästan hoppingivande, i sin uppriktighet. Dawn måste bita ihop och gå igenom skiten. Hon vet det inte i början, men hon vet det i slutet. Vi vet det alltför väl. I slutet är hon en av oss. Det är den klassiska av riter – att förlora oskulden. Om inte tekniskt så metaforiskt. I de flesta amerikanska ungdomsfilmer skildras det med bitterljuv sentimentalitet. I Welcome to the Dollhouse skildras det med repliker som ”You think you’re hot shit, but you’re really just cold diarrhea” – och det låter mer bekant.
FREDRIK FYHR
WELCOME TO THE DOLLHOUSE
Originaltitel; land: Welcome to the Dollhouse; USA.
Urpremiär: 10 september 1995 (TIFF).
Svensk premiär: 1 augusti 1997.
Speltid: 88 min. (1.28).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/35mm/1.85:1
Skådespelare (fullständig rollista): Heather Matarazzo, Victoria Davis, Christina Brucato, Christina Vidal, Siri Howard, Brendan Sexton III, Telly Pontidis, Herbie Duarte, Scott Coogan, Daria Kalinina, Matthew Faber, Josiah Trager, Ken Leung, Dimitri DeFresco, Rica Martens, Angela Pietropinto, Bill Buell, Eric Mabius, Stacey Moseley, Will Lyman, Elizabeth Martin, Zsanne Pitta, Richard Gould, Beverly Hecht, Teddy Coluca, Tommy Fager, James O’Donoghue, Deanna Barillari, Molly Howe, Amanda Posner.
Regi: Todd Solondz.
Manus: Todd Solondz.
Producent: Todd Solondz.
Foto: Randy Drummond.
Klippning: Alan Oxman.
Musik: Jill Wisoff.
Scenografi: Susan Block.
Kostym:Melissa Toth.
Produktionsbolag: Partizan Films, Nexus Factory, Potemkino.
Svensk distributör: Folkets Bio (35mm, 1997; VHS, 1998).
Betyg och omdöme: Mycket bra film – mycket välskriven och skickligt balanserad svart komedi som berättar en stabil historia i en slående miljö och hittar humor i tragedi och vice versa; extremt träffande som ungdomsskildring, minnesvärd ensemble och regi.
3 svar på ”Welcome to the Dollhouse (1996)”