”Just Dance” är en otroligt slätstruken (o)svensk titel på Bravetown. En slätstruken film, visst, men inte så slätstruken. Faktum är att Bravetown är en slätstruken titel också – egentligen är det en ny titel på en film som egentligen heter Strings.
Det är en film för ungdomar. Som en sådan film är den riktigt bra. Den satsar på bred sentimentalitet och angränsar ofta till det direkta dravlets landskap – men det är, i själ och hjärta, en seriös film; informativ och ärlig. Här finns ungdomar som känns som ungdomar och vuxna som känns som vuxna; vissa av ungarna vill göra taskiga saker, vissa vill göra bra saker. Vissa vuxna säger sanningen till ungarna – andra är på, eller över, gränsen till galenskap, i ett havererat liv av depression och piller.
Filmen handlar om Josh, en ung DJ som på grund av dåligt beteende förpassas från storstadens klubblandskap till småstadens tristess; i Bravetown, som staden heter, börjar han träna skolans lokala dansgrupp, blir kompis med en söt tjej och börjar ha psykologsamtal med en charmig man som gått i ”Ethan Hawkes skola för manliga förebilder”. Oundvikligen måste Josh hamna i trubbel från någon arg kille som har något att göra med den där söta tjejen. Vi har varit här förut.
Det som skiljer Bravetown från en dussintitel i mängden är att den har en märkligt lågmäld och dyster underton – det har att göra med kriget, denna amerikanska favoritsyssla. Bravetown är nämligen en sådan stad där regeringen rekryterar de flesta av sina soldater – många familjer har därför förlorat söner, och många av de där pillerknaprande mödrarna låtsas fortfarande att de ska komma hem en dag.
Det finns ett argument för att filmen inte förtjänar sitt allvarliga tema – för i grunden är det en Karate Kid-formula med en Pitch Perfect-spinn. Det finns någon mån av sanning i det, antar jag. Bravetown är verkligen inte den bästa film som någonsin gjorts om småstäder som lider av krigets effekter. Och, vidare, bara sedd som en film i mängden är det inte en överdrivet trovärdig eller alls speciellt ”djup” film.
Men den är vad jag sa att den var – en film för ungdomar. Och den har sanningen på hjärtat, må det så vara på sina förenklade och förutsägbara sätt. Manusförfattaren Oscar Orlando Torres vet en hel del om ungdomar, vuxna och småstadsdynamik. Man hör det på dialogen, sättet karaktärerna pratar till varandra, sättet de inte alltid kan säga vad de menar – sättet vissa inte säger mycket alls.
Josh är en sådan kille som inte säger så mycket – han är en berömd DJ som får tjugo tusen träffar så fort han lägger upp något på YouTube, men han är ett introvert stoneface, full av inre ilska och gestaltad av unga begåvningen Lucas Till med ett vida mer komplext och nyanserat porträtt än vad vi såg i den mer hyllade, men mer korrupta, franska filmen Malony nu senast. Här får vi se Joshs personlighet, hans val i livet, vad han har omkring sig, och vi får dra våra egna slutsatser. Inför en ungdom på glid är det alla vuxnas skyldighet att bli personliga socialarbetare.
När Josh inser att han är på väg att få skivkontrakt tar han en överdos på dansgolvet, nästan som med flit. Han kommer till Bravetown med grejer i bagaget – en turbulent relation med sin uppslitna mamma (Maria Bello) är askan innan elden, då han måste bo med sin biologiska pappa (Tom Everett Scott), en man han bokstavligt talat aldrig träffat och som nu mest betraktar sin son komma och gå under hans tak, medan de levererar ekande tomma, trevliga meningslösheter till varandra.
Josh måste också träffa skolkuratorn Alex (Josh Duhamel) som först verkar vara en letdown – ”Du har inga problem, bro” säger han, nersjunken i en soffa; han föreslår att de bara ska sitta och titta på fotboll och äta pizza tillsammans. Josh accepterar denna syssla, eftersom den går väl i hand med hans tonåriga lathet, men omkring den tionde gången börjar han tröttna på det. Det går inte upp för Josh, men de vuxna åskådarna har misstänkt det ett tag, att Alex i själva verket påbörjat ett tålmodigt psykologiskt spel för att vinna Joshs förtroende; att han haft tid och möjlighet säger en hel del om hur lite som händer i den här stan.
Men alltså, som sagt: Det centrala spåret i filmen handlar om hur Josh börjar träna skolans professionella danslag – berömt för att det jämt kommer sist i alla tävlingar; Joshs naturliga talang och insikter i hur man är 2 cool 4 school gör snabbt att laget börjar vinna olika turneringar och vi får en hel del dans-montage som överensstämmer med Pitch Perfect-filmerna till ungefär 90%.
De här sekvenserna kommer nog kännas längre för vuxna åskådare än yngre – jag vet att jag själv mest satt och väntade ut det menlösa untz untzet och de, förvisso helt habilt gjorda, sekvenserna av glatt hoppande och skuttande kring mycket blinkande lampor. Scener som jag är helt övertygad om kommer att vara vad yngre tittare gillar mest.
Men jag var förlåtande – dansturneringarna är helt logiska, för alla filmer behöver ett mål (i synnerhet om de håller sig mycket nära de filmiska läroböckerna). Bravetown behöver också något basalt som gör att kids kommer vilja se filmen, och förresten så blir det ovidkommande i danstävlingen mer uppenbar ju längre filmen pågår.
Istället handlar filmen om karaktärerna och deras smärta – överhuvudtaget är det en film som lär unga att livet innehåller mycket smärta, men att man kan ta sig igenom den och lära sig av den. Josh tycker att han har det sämst i världen när han kommer till den trista småstaden, men det visar sig snart att hans problem är relativa.
Han blir ju trevande inför flickan Maria (Kherington Payne), som måste bära bördan av att vara husets mamma när hennes verkliga mor (Laura Dern) lever i en drömvärld, i väntan på en son som aldrig kommer hem; den familjen har i sin tur en koppling till Alex, vars tendenser att få aggressiva ryck och våldsamma utbrott är egenskaper som rimmar illa med de som en skolkurator borde ha.
Alla dessa detaljer och insikter gör Bravetown till en film som förtjänar sin rätt att existera, och en film som har något på hjärtat. I början såg jag filmen med kritikerns orörliga överläpp, övertygad om att det jag såg rimligen måste vara undermåligt – men jag lyssnade på filmen, tog in vad den hade, och insåg att vanilj ibland är ett stilistiskt val och ett redskap, inte alltid något negativt.
Visst är Bravetown en klyschig formulafilm, full av söta sentiment och förenklade budskap, men det är också en film som är så tuff som den bara kan vara, och den vet vad den snackar om. Det är den sällsynta typ av feel-good som faktiskt innehåller lite äkta mänsklig smärta och, ännu mer sällsynt, faktiskt gör att man mår bra.
FREDRIK FYHR
JUST DANCE
Originaltitel; land: Strings; Kanada, USA.
Urpremiär: 8 maj 2015 (USA).
Svensk premiär: 2 maj 2016 (DVD, Blu-Ray, VOD).
Speltid: 112 min. (1.42).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW? (Arri Alexa XT)/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Lucas Till, Kherington Payne, Josh Duhamel, Laura Dern, Maria Bello, Tom Everett Scott, Jae Head, Shamier Anderson, Katrina Norman, Christopher Shazar, Sharlene Taulé, Scott Johnson, Adam Hurtig, Brittany Scobie, Paul Essiembre, Gabriel Benitez, Daryl Dorge, Omar Alex Khan, Jan Skene.
Regi: Daniel Duran.
Manus: Oscar Orlando Torres.
Producent: Daniel Duran, Phyllis Laing, Danny Rodriguez, Oscar Orlando Torres.
Foto: Angel Barroeta.
Klippning: Matt Evans, Adam Gerstel.
Musik: Angelo Milli.
Scenografi: Tomas Voth.
Kostym:Heather Neale.
Produktionsbolag: 2 Wolves Films, Strings of Films.
Svensk distributör: Warner Home Video (DVD, Blu-Ray).
Betyg och omdöme: Bra film (av sitt slag) – ungdomsfilm med bas i en traditionell målsträvande intrig och coming-of-age-konventioner, men insiktsfullt skriven och ambitiöst spelad, med ett ärligt budskap om att leva med förlust och motgångar.
Ett svar på ”Just Dance (Bravetown)”