Titeln är inte lovande. Filmen? Inte så bra, kanske, men inte lika dålig som titeln – alltid något. Jag vet inte om det ska vara komiskt – Murder of a Cat; det låter ungefär lika festligt som ”Mormors demens”.
Att beteckna en dödad katt som ”mord” är ju inte ens speciellt långsökt – den kategoriska skillnaden mellan dödande och mördande rimmar med den kategoriska uppdelningen av djur. Inte för att förringa djurrättsidealism men det klingar rätt för de flesta människor att till exempel grisar dödas medan katter mördas, eftersom grisar inte är husdjur.
Alltså är den unge Clintons reaktion helt vettig, på sitt sätt, när han finner sin katt livlös utanför huset, dödad med en pil. Han spelas av Fran Kranz, den typen av indieskådis som varit med i ett par filmer men aldrig blivit mer ihågkommen än som ”Marty” i Cabin in the Woods eller Claudio i Joss Whedons Much Ado About Nothing. Jag har sett de här filmerna, men Katz registrerar inte hos mig.
Det kanske inte är hans fel. Clinton, som han spelar här, är en slacker som vi känner honom från andra filmer. Han är lättstött och bortskämd, tämligen jobbig att ha att göra med. Bara en mor skulle kunna älska honom, kanske du tänker, men säg det till morsan han bor med (Blythe Danner), som är på vippen att sparka ut honom på grund av hans ständiga gnäll.
När Clinton upptäcker att hans kära katt är mördad inleder han en utredning, vilket efterhand ger honom en partner i girl-next-door-tjejen Greta (Nikki Reed), som också har en försvunnen katt – lustigt nog visar det sig vara en och samma katt. De har liksom bara inte märkt varandras delande ägandeskap, utan varit för upptagna i varsin suveräna stat.
Det som följer ska inte missförstås som en film noir-story, utan mer som den typ av pillemariska feel good-indiekomedi-story där allt hela tiden är lite för gulligt när det inte är lite för svartsynt. Clinton är en absurdistisk figur, som är för dum för att förstå sin egen omgvining – ända tills vi någonstans ska börja ta honom på allvar och mot slutet ta honom sm en riktig person. Jag vet inte varför de jämt försöker sig på detta trick, som om satir och parodi bara får vara satir och parodi tills det måste bli på allvar.
Vad filmen är en satir och parodi på är dock, å andra sidan, svårt att sia i. Medan jag betraktade Clintons vagt bröderna Farrelly-klingande försök att hitta sin katts mördare funderade jag på varför jag var så pass intresserad av filmen som jag ändå var. Kanske det har att göra med att jag själv är gått från noll till hundra vad gäller djur – jag hade aldrig något husdjur när jag var liten; faktum är att jag var livrädd för praktiskt taget alla tänkbara djur. I takt med åldern och erfarenheterna träffade jag dock ett och annat karismatiskt djur på färden och nu bor jag med… vad, om inte en sur katt.
Rent krasst kan jag alltså relatera till alla som någonsin ägt ett djur, och förstå fasan i tanken att någon skulle ta det av daga. Samtidigt kan jag tycka om den jovialiska tonen i Murder of a Cat, som inte är kall eller ond utan snarare munter – som sättet den lokala polisen (J.K. Simmons) sätter handen på Clintons axel, medan han försöker anmäla kattmordet, och säger ”Take it easy, bud.”
J.K Simmons tänker du nu, det här låter ju ganska kul. Murder of a Cat, kan också sägas, är flaggskeppet för ett nytt indiebolag (Seine Pictures) och en av producenterna är självaste Sam Raimi. Släng in Greg Kinnear på ett hörn, som Clintons nemesis, den smilande ägaren till något gammalt överskottsbolag eller annan – en fejkare som Clinton blir övertygad om har något att göra med kattmordet. Du borde kunna föreställa dig filmen framför dig vid det här laget.
Men som du kanske också kan gissa så har den ett koncept som bara kan dras till en viss gräns – ganska snart förlorar filmen fokus, från att vara en medelklassatir om en kille som är för självupptagen för att förstå sin omgivning, till någon slags genuin dramakomedi med stänk av thriller och romkom. Inget av det här går att ta på allvar, men karaktärerna är för tråkiga för att vi ska ha kul med dem.
Skådespelarna är tillräckligt bra för att hålla uppe en lustig atmosfär, trots att vi sett allt förut – J.K Simmons gör vad han brukar göra, i en snällare förpackning än vanligt, och Greg Kinnear för göra en till patetisk mansspillra som tar i från tårna när det går åt skogen för honom, medan Katz och Reed gör den vanliga ”nörden och den saltiga bönan”-duon. Under ytan av den här indiepastellen kan man ana att det finns en poäng, på något sätt, med någonting, men vad det än är så finns ingen anledning att leta.
Filmens mysterium kantas av fler och fler uppenbara vändningar, och upplösningen känns märkligt oengagerande. Det har nog att göra med vad filmen gör redan från början – den misstar sorgen för en död katt med det mjäkiga beteendet hos en bortskämd idiot som Clinton. Han går omkring filmen igenom och är upprörd över att någon mördat hans katt, och det går inte upp för honom att alla kanske inte kan relatera till hans katt som det viktigaste i världen. Det finns en bra komedi att göra på den berättelsen – en empatisk och finkänslig, smart film. Problemet är inte att Murder of a Cat inte är den filmen, problemet är att den kanske inte ens vill vara den filmen.
FREDRIK FYHR
MURDER OF A CAT
Originaltitel; land: Murder of a Cat; USA, .
Urpremiär: 24 april 2014 (Tribeca).
Svensk premiär: 19 april 2016 (VOD).
Speltid: 101 min. (1.41).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Digital (?); DI/D-Cinema/1.78:1.
Huvudsakliga skådespelare: Fran Kranz, Nikki Reed, J.K. Simmons, Blythe Danner, Greg Kinnear, Leonardo Nam, Brian Turk, Aidan Andrews, Ted Raimi, Dileep Rao, Tom Yi.
Regi: Gillian Greene.
Manus: Christian Magalhaes, Robert Snow.
Producent: Molly Hassell, Ivan Orlic, Sam Raimi.
Foto: Christophe Lanzenberg.
Klippning: Eric L. Beason.
Musik: Deborah Lurie.
Scenografi: Krystyna Loboda.
Kostym:Shawn Holly Cookson.
Produktionsbolag: Seine Pictures.
Svensk distributör: VOD.
Betyg och omdöme: Medel – quirky indiekomedi med en OK jovialisk atmosfär och stabilt skådespeleri, men allt blir meningslöst på grund av ett svagt manus med lata och ologiska ingredienser både i karaktärerna och intrigen.