Hur innovativ känns en skräckfilm om en ond jultomte? Ho, ho, hum.
Det är ingen dålig idé, förstås, men så himla festlig är den inte, och det finns något desperat över tokigheterna i Krampus – titeln presenterar oss för nämnda onda tomtevarelse, men för mig påminner den om att filmen är lite krampaktig.
Men, det ska sägas, helt solid. Det finns en publik för den här typen av skojfriska skräckfilmer där en del av poängen är att nostalgiskt blicka tillbaka på 80- och 90-talet. Jag kan till och med sålla mig till den publiken om filmen är tillräckligt bra.
Krampus är, i all sin galna lilla enkelhet, tillräckligt bra. Den rör sig med jämn takt från att vara ett mysrysigt julmysterium till att vara fullösig guano-galenskap. Som ofta i sådana här filmer gillar jag inledningen i synnerhet – regissören Michael Dougherty lyckas skapa en rätt finstämd känsla av julkalender i svart komedi-format när outsider-killen Max (Emjay Anthony) tittar ut genom det snöiga fönstret och hoppas på att få träffa jultomten – som han fortfarande tror på, trots att han är i den åldern då de flesta pojkar tror på Iron Man.
I början av filmen bereder sig Max’ familj på den socialt mardrömslika pärsen att fira jul. Medan Max föräldrar Tom (Adam Scott) och Sarah (Toni Collette) är det sensibla och lådvinsliberala paret som gillar att se saker i fler färger än svart och vitt så tillhör Sarahs syster (Alison Tolman), och hennes familj, den andra väljarskaran; de gevärsviftande Trumpväljare som pratar högt hellre än vänligt och tänker mindre hellre än bra.
Max är i synnerhet sårbar för de vulgära släktingarna – inte minst döttrarna som den odrägliga jägarfarsan (David Koechner) försökt uppfostra som pojkar, och som följaktligen mobbar Max rakt över matbordet. Men ännu mer utanför är Max’ tyska farmor som kryptiskt förklarar att man måste ”tro på att offra sig” om man ska tro på tomten.
Under natten kommer en storm in, i ett av många självmedvetna plagiat i filmen (detta snott rakt av från Ensam hemma), vilket slår ut all elektricitet och lämnar Max’ storasyster Beth (Stefania LaVie Owen) spårlöst försvunnen efter att hon smugit iväg för att träffa sin pojkvän.
Snabbare än du kan säga From Dusk ’til Dawn befinner vi oss i ett galet, övernaturligt scenario där den omaka släkten måste samarbeta för att överleva i kampen mot onda, mordiska pepparkaksgubbar och såklart Krampus själv, helvetesversionen av Sankt Nikolaus. Hur det kommer sig att Krampus finns, och måste bekämpas, är lite luddigt – men mysko farmor har en mindre ortodox godnattsaga på lut som kan ge lite löst sammanhängande exposition. Poängen är att det tar hus i helvete och att det ofta är festligt. Man kan säga att det verkligen spårar ut mot slutet… men, å andra sidan. Det är klart att det gör.
Om det låter som ett hopkok av Gremlins, Ett päron till farsa firar jul, Nightmare Before Christmas och Shaun of the Dead så är det exakt vad det är – och om det låter som något som skulle kunna ge dig en känsla av utmattning så är det nog en sådan film också. Jag vet att vissa är mer toleranta för skrän och oljud än andra – själv är jag uppväxt med min beskärda del av tecknade Warner Bros-serier och har en rätt hög tröskel, men till och med jag började känna mig avtrubbad av alla excesser som största delen av den här filmen vältrar sig i.
Det blir en ganska jämntjock serie effekter men filmen är ändå sporadiskt underhållande, inte minst för att skådespelarna verkar ha roligt och regin är tät och effektiv (Doughertys enda tidigare långfilm är Halloween-episodfilmen Trick ’r Treat (2007), som också lär ha en liknande kärleksfull inställning till sin genre), men den försvinner omedelbart när den väl tagit slut.
Jag tror att problemet är bristen på unikt material, mer än utmattning (som ju ändå är subjektivt). Det är inte bara att vi sett det förut, för det är del av poängen, det är att vi redan sett det vi såg som vi redan hade sett. ”Nostalgi före fantasi” är ett mantra som återkommer som en åkomma i 70- och 80-talistgenerationerna. Filmer som Krampus är så ivriga i sin vilja att efterlikna de filmer som regissörerna såg som barn – allt som saknas är något som vittnar om att de faktiskt vet om att de vuxit upp, och att de någon gång måste stå på egna ben och skapa något originellt, eller åtminstone något som föds utifrån dem själva och inte John Carpenter. Annars har den här typen av genrefilm ingen framtid.
FREDRIK FYHR
KRAMPUS
Originaltitel; land: Krampus; USA, Nya Zeeland.
Urpremiär: 30 november 2015 (Hollywood).
Svensk premiär: 25 april 2016 (DVD, Blu-Ray, VOD).
Speltid: 98 min. (1.38).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW? (Arri Alexa XT)/D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Emjay Anthony, Adam Scott, Toni Collette, Stefania LaVie Owen, Krista Stadler, Conchata Ferrell, Allison Tolman, David Koechner, Maverick Flack, Queenie Samuel, Lolo Owen, Sage Hunefeld, Leith Towers, Curtis Vowell, Luke Hawker. .
Regi: Michael Dougherty.
Manus: Paula Pell.
Producent: Michael Dougherty, Alex Garcia, Jon Jashni, Thomas Tull.
Foto: Jules O’Loughlin.
Klippning: John Axelrad.
Musik: Douglas Pipes.
Scenografi: Jules Cook.
Kostym:Bob Buck.
Produktionsbolag: Universal Pictures, Legendary Pictures.
Svensk distributör: Universal/Sony (DVD, Blu-Ray).
Betyg och omdöme: Över medel – effektfull och skickligt gjord skräck med glimten i ögat, men lite för beroende av sitt ”källmaterial” för att lämna något längre intryck.
2 svar på ”Krampus”