Så finner jag mig själv återigen titta på en fransk film utan att få något tillbaka. Hermelinen heter den. En mycket sensibel film. Väl avvägd. Klok och insiktsfull vad gäller alltings relativism och människans tendenser. Skådespelarna är utmärkta, sakerna de säger stämmer, och handlingen har en ärbar anledning att existera.
Så upplyst är denna film att den nöjer sig med att bara finnas till. Den tycker sig liksom inte behöva ”göra” något. Den är därför mycket ytlig, egentligen, och inte minst tråkig. En glorifierad lyckokaka som i slutändan inte säger någonting alls.
En bra indikator för filmens snustorra sensibilitet är huvudpersonen själv, högste domaren Racine (Fabrice Luchini) som tydligen ryktas vara en iskall torrboll, den typ av domare som aldrig ger ett straff under tio år och som man verkligen har otur om man får. Vi förväntar oss kanske att han ska komma gåendes ner i korridoren som Scrooge, till tonerna av pruttande tromboner, men han visar sig vara anonym och vanlig; tråkig och introvert snarare än torr och iskall. Han är nyskild och lider av en retsam snuva.
Man kan lätt få för sig att filmen faktiskt ska handla om något – det sker faktiskt flera gånger. I början tjuvlyssnar Racine på sina kollegor när de skvallrar om honom inne på herrtoan, och filmen tycks föreslå att den ämnar vara någon slags förväxlingskomedi (han står inne på damtoaletten, vilket borde betyda något).
Men inte vet jag. Filmen behagar inte fortsätta på den här tråden – som alltså inte är en tråd. Istället fortsätter vi till ett rättegångsdrama, som utvecklar sig till filmens centrala intrigobjekt. Och istället för att vara en komedi så ställs vi istället för frågeställningen: Har den unge fadern (Victor Pontecorvo) stampat ihjäl sin sju månader gamla dotter (med militärkängor)? Modern (Miss Ming) är där, på gränsen till katatonisk. Domarna är där. Juryn är där. Vart komedin tog vägen? Oklart.
Den är där någonstans, fortfarande. Vi får se jurymedlemmarna luncha och kivas och bråka med varandra och vi närmar oss stämningen i Sidney Lumets 12 edsvurna män (1957) fast i en urban Paris-miljö. De tycks alla mer eller mindre härdade, mer eller mindre ochockade över fallet de står inför. Racine är minst chockad av alla: Man bygger ju upp en mur runt sig själv efter alla år, konstaterar han, som om han pratar om vädret. Vi förväntas inte engagera oss emotionellt för fallet – ”Vi kan aldrig veta sanningen” säger Racine till juryn, och förklarar liknöjt att rättssystemet handlar om lag och rätt, inte om vad som faktiskt hänt.
Vart landar egentligen vårt perspektiv, då? Jo, vart om inte i la femme, vi är ju fortfarande i Frankrike. Dansk-franska Ditte (Sidse Babett Knudsen) är en av jurymedlemmarna och det står snart klart för oss att hon och Racine har haft ett förflutet ihop – det slutade dåligt, hon verkar vara den som sårades medan han undrar varför hon aldrig svarade på hans brev. Inledningsvis är det här ganska spännande, för vi förstår först inte att dessa två människor (som måste spela främlingar för varandra) är extra medvetna om varandras närvaro.
Men, vänta, jag vet: Vi struntar i det också, eller hur?
Ja, Ditte och Racine har en och annan lunch. Vid ett tillfälle är Dittes sjuttonåriga dotter med och det skrattas lite över ungdomen och deras mobiltelefoner. Vi får aldrig veta något om Dittes och Racines förflutna, annat än att hon är en läkare och att han opererats i benet. Vi får inte veta vad som ska bli av dem i framtiden. Vi får inte veta någonting om vad de egentligen tänker och känner om varandra.
Det kan förstås, antagligen, eventuellt, förmodligen eller åtminstone kanske finnas en poäng här. Manusförfattaren och regissören Christian Vincent är ingen främling för det händelsefattiga och Brechtianskt alienerande – publiken ska tuktas, och sentiment är tabu. Hermelinen kanske är tänkt att vara just en film som frestar och drar undan; säger A men vägrar säga B; dukar upp en rad olika trådar för att sedan vara helt ovillig att knyta ihop dem.
Men det ändrar inte på faktumet att det är en film om en mytomspunnen domare vi aldrig får lov att intressera oss för, ett hemskt mordfall vars känslor vi förvägras, och en romantisk relation vi inte får veta någonting om. Slutklämmen är att varje människa, eller åtminstone Ditte, är en människa av integritet, vars inre vi aldrig kan veta och vars privata helgedom vi ska respektera. Ska vi finna oss i en värld där vi bara har ytan, och samhällets procedurer, att förlita oss på? Ska vi använda vårt förnuft, vår intellektuella förmåga, för att förbise alla smärtpunkter och själsliga avgrunder? Ska vi blunda för det vi känner och verkligen begär, inackordera oss i leden och låtsas att vi lever i den bästa av världar?
Säg det till den döda bebisen.
FREDRIK FYHR
HERMELINEN
Originaltitel, land: L’hermine, Frankrike.
Urpremiär: 6 september 2015 (Venedig).
Svensk premiär: 29 april 2016.
Speltid: 98 min. (1.38).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW? (Arri Alexa); DI/D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Fabrice Luchini, Sidse Babett Knudsen, Eva Lallier, Corinne Masiero, Sophie-Marie Larrouy, Fouzia Guezoum, Simon Ferrante, Abdellah Moundy, Serge Flamenbaum, Emmanuel Rausenberger, Gabriel Lebret, Salma Lahmer, Victor Pontecorvo, Miss Ming, Michaël Abiteboul, Jennifer Decker, Hélène Van Geenberghe, Claire Assali.
Regi: Christian Vincent.
Manus: Christian Vincent.
Producent: Sidonie Dumas, Matthieu Tarot.
Foto: Laurent Dailland.
Klippning: Yves Deschamps.
Musik: Claire Denamur.
Scenografi: Patrick Durand.
Kostym: Carole Gérard.
Produktionsbolag: Gaumont, Cinéfrance 1888, Albertine Productions, France 2 Cinéma. ass. Enfin Seul(s) Production, Palatine Étoile 11, Soficinéma 10 Développement. delt. Canal+, Ciné+.
Svensk distributör: Njutafilms.
Betyg och omdöme: Medel – professionellt skrivet, regisserat och spelat drama som tyvärr anstränger sig för att inte handla om, eller betyda, något; retas istället genom antydningar och försvinner in i en filosofisk rökridå.