Nyligen recenserade jag en rätt populär film av det slag som ofta kallas ”indie”, fastän det tekniskt sett är en film producerad av en pamp. Begreppet tycks synonymt nu inte med omständigheterna – en självständig film, praktiskt taget gjord av privatpersoner utanför etablissemanget, i kreativ frihet – utan en viss jargong och estetik som tycks ungdomlig, trendig eller självmedvetet blasé.
Jag tar risken att låta som en nördig musikjournalist. Det är inte indie. Det är hipster.
Riktiga indiefilmer måste man hitta själv – de är som The Automatic Hate, en grovhuggen och ojämn film som värker av vilja att finnas till. Riktiga indiefilmer är sällan oavbrutet underhållande eller konstant fenomenala. De är sällan mästerverk, för riktiga indiefilmare är sällan färdiga auteurer (om de ens vill vara det) och det unga, småskaliga, oerfarna och brådmogna bär alltid skönhetsfläckar. Här gäller verkligen det gamla hederliga argumentet: Gör bättre själv!
Det man bör söka i dem, snarare, är potential. Finns det en röst här? Finns det någon som försöker säga något till mig? Har filmen något på hjärtat och kan jag känna det? Okej att varje replik inte känns helt självklar, eller att saker ibland sker lite för långsamt – eller för fort – och okej… okej. Men jag förstår. Lite så.
Vissa indiefilmer, ganska många, kantrar av sina problem och blir mer dåliga än bra men The Automatic Hate är inte en av dem. En av sakerna som gör berättelsen så bra är att den kombinerar saker vi vet med saker vi inte vill veta något om.
Saker vi vet: Dysfunktionella familjer, släktgräl, långvariga fejder, oläkta sår vänner och syskon emellan, förhållanden som lever av nödvändighet mer än passion, undantryckta sanningar.
Och saker vi inte vill veta något om? Tja. Du vill ju inte veta. Eller vill du? Det ska visa sig att vår huvudperson Davis (Joseph Cross) bär på de där sakerna, och vad som verkar vara en enkel berättelse blir snart mer komplex, inte minst för hjärtat och själen.
Egentligen är det där redan i början. Davis bor med sin tjej Cassie (Deborah Ann Woll) i en tillvaro som skadats av en abort. På tal om ingenting får han besök av Alexis (Adelaide Clemens) som står utanför hans dörr en natt – hon skrattar och gråter samtidigt, hyperventilerar, och vill ha ”en kram”.
Öhm… tänker Davis. Weirdo-alert. Alexis berättar att hon är hans kusin, och att hans pappa (Richard Schiff) har en bror han aldrig berättat om. Davis sjasar iväg Alexis, men det visar sig förstås att det stämmer. Ronald, som fadern heter, växte upp med en bror – Josh (Ricky Jay) – som nu bor i ett hus i en skog längsmed vägen tillsammans med sina döttrar, varav en är Alexis.
När Davis inser detta åker han entusiastiskt och nyfiket iväg för att se lite mer hur denna försvunna sida av släkten ser ut. Filmen har redan metodiskt placerat ut alla minor som kommer att gå av – Alexis märkliga beteende, den komplicerade relationen till Cassie, pappans ovilja att prata om brodern och inte minst farbror Josh själv, spelad av den gamle magikern Ricky Jay som bara han kan, med sin släpiga röst och dödsföraktande deadpan-min; han ser ut som en trött hund som tänker äta upp dig, uttråkat men obekymrat.
På tal om hundar så finns det ett par begravna här. Filmen tar tid på sig att avslöja familjens hemligheter. Ibland, som sagt, går det för fort. Ibland går det långsamt. Men det är värt att lyssna på filmen ändå, för den har finfina skådespelare, en vagt förtrollande lummig atmosfär och en genuin personlighet i manusförfattaren och regissören Justin Lerner. Detta är hans andra långfilm efter 2010 års Girlfriend, som handlade om den eventuella romansen mellan en ensammamma och en ung man med Downs syndrom.
Man förstår att han är fascinerad av udda versioner av klassiska situationer, för det som händer i The Automatic Hate börjar också snart bli av det mycket prekära slaget. Inte nog med att de gamla bröderna hyser agg mot varandra, det agget visar sig också leva i kusinerna – även om de aldrig hade kunnat ana det på förhand. Lerner är inte minst en skicklig dramatiker, och han tvinner ihop trådar som skapar tematiska effekter på ställen man minst anar det; varje karaktär får en relation med en annan på minst två olika sätt.
Bland det mest uppfriskande med Lerners manus är sättet han bara använder exposition när han behöver. Istället förstår vi karaktärerna via mycket mer sublima och graciösa dialoger. Som när Davis, efter filmens centrala ”jobbiga middagsscen som gradvis spårar ut”, slår sin flickvän. Det är ett, som man säger, ”oövervakat ögonblick”. Och farbror Josh konstaterar besviket: ”You’re just like me. If you had thought about it, you never would have done it.”
I grund och botten är The Automatic Hate en vit variant av den typen av köttslig, gotisk berättelse som den amerikanska södern kryllar av – där man inte alltid bör fråga om ägget verkligen kom före hönan – och det är kanske därför skådespelarna känner sig så hemma i materialet; det är en film som på en djup nivå handlar om människors känslor av begär och skam. En film med, och om, människor. De har riktiga känslor. De kan inte alltid förklara dem, så de känner att de ofta behöver ljuga och smussla – varpå de måste försvara hemligheterna med våld, såväl brutalt som verbalt.
Det är en godhjärtad, men också mörk och fängslande film, för den som har lite basal mänsklig nyfikenhet och intresse av andra människor, plus tålamod nog att inte bara vilja ha eskapism – eftersom det är en riktig indiefilm så är vi i publiken på samma nivå som de i filmen, vilket gör att en skådespelare som Richard Schiff kan blomma ut.
Schiff är en sådan där person du känner igen när du ser honom. Han betalade förmodligen sina räkningar, och sina barns college, via de comic relief-roller han gjorde i Hollywood-filmer på 90-talet. Men naturligtvis är också han en riktig skådespelare som brinner för sin konstform – det är de flesta i Hollywood, trots att alla måste leva med sin typecasting. Jag har sett honom i säkert ett dussin filmer, men jag har inte sett honom förrän nu.
Det är nästan som att vi sitter vid samma bord – karaktärerna, och vi i publiken – och vi deltar i en familjeåterförening som blir mer och mer outhärdlig. Vi kanske inte förstår alla dessa människor. Vi kanske inte ens tycker om någon viss. En i synnerhet kanske vi direkt föraktar. Men det är bara för att vi, och de, är människor.
FREDRIK FYHR
THE AUTOMATIC HATE
Originaltitel, land: The Automatic Hate, USA.
Urpremiär: 15 mars 2015 (South by Southwest).
Svensk premiär: 20 april 2016 (VOD).
Speltid: 97 min. (1.37).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW? (Arri Alexa)/DCP/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Joseph Cross, Adelaide Clemens, Deborah Ann Woll, Richard Schiff, Ricky Jay, Yvonne Zima, Vanessa Zima, Catherine Carlen, Caitlin O’Connell. .
Regi: Justin Lerner.
Manus: Justin Lerner, Katharine O’Brien.
Producent: Lacey Leavitt, Justin Lerner, Alix Madigan.
Foto: Quyen Tran.
Klippning: Jeff Castelluccio.
Musik: Hunter Brown.
Scenografi: Alexandra Regazzoni.
Kostym:June Suepunpuck.
Produktionsbolag: BN Films, Leaky Pictures ass. Caliber Media Company, FortWinter Films, Revek Entertainment.
Svensk distributör: VOD.
Betyg och omdöme: Bra film – genomtänkt och välspelat drama av kammarspelskaraktär; grovhuggen i regin och formen, men blir minnesvärd på grund av engagerad ensemble, en intressant idé och ett personligt tilltal.