Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

The Finest Hours

the finest hours

Det här är den typen av gamla skolans film som gör en gammal filmnörd glad – den är producerad av Disney men hade kunnat komma till oss från Warner Bros på 1950-talet. Den innehåller robusta personligheter som Chris Pine, Casey Affleck, Holliday Grainger och Eric Bana – förr skulle det varit Dana Andrews, Frank Sinatra, Joan Fontaine och Edward G. Robinson.

Om dessa namn och ord betyder något för dig så tror jag att du kommer att gilla The Finest Hours lika mycket som jag. Det är en sådan film där karaktärer säger ”Not on my watch!” och menar det utan ironi.

Det är sant att det finns en instinkt i mig som sa att jag inte borde gilla den – det var instinkten som fanns innan jag faktiskt såg filmen. Katastroffilmer och Hollywood-filmer om verklighetsbaserade hjältedåd har en trist klang – jag kände mig själv så nött och förbittrad inför idén om en sådan här film, på grund av sådana som Michael Bay och Roland Emmerich, att jag tyckte The Final Hours hade en stank av tafflighet på långt håll.

Och, well, filmen är inte ”classy” direkt – ändå är klass precis vad den har. Regissören Craig Gillespie arbetar med produktionsvärden som är slickade, effekter som är påkostade och karaktärer som är solida – tidigare har han gjort den fina indiefilmen Lars and the Real Girl (2007) och underskattade remaken Fright Night och han visar sig här också vara precis den typ av effektiva bruksregissör som kan filma en skådespelare som Chris Pine när han, i början av filmen, glider in på ett hamnkontor som om han är Burt Lancaster i Härifrån till evigheten.

De som gillar att studera skådespelare kommer också noter att Pine, och de andra i filmen, spelar sina karaktärer som om de verkligen är födda på 20-talet; de ser ut och beter sig som vi tänker oss att gamla gubbar och gummor såg ut och betedde sig när de var unga. De svär inte i onödan, har tungorna bakom nedre tandraden och saknar ironi – alltför ofta idag ser vi filmer som ska utspela sig förr i tiden, men alla pratar som Jay-Z och Nicki Minaj.

Och jag fann, medan jag såg den här filmen, att jag tyckte mycket om den – inte minst på grund av sin renhet. Det är den typen av enkla, okomplicerade film som en Michael Bay-film borde vara. Har du en katastrof? Ge oss katastrofen. Finns det karaktärer? Ge dem lite personlighet och en anledning för oss att bry oss om dem – men se upp så det inte blir för allvarligt. Är det en storm på gång? Ge oss stormen. Med knak och brak i bråte och tak – och ett fullständigt inferno när vi är nära döden, där med karaktärerna.

Enkel uttryckt handlar The Finest Hours om en massa människor i ett sjunkande skepp, en massa människor i en båt på väg att rädda dem i skeppet och människorna på land som ber för deras liv. Det är inte originellt eller oförutsägbart – jag tror säkert att du enkelt kan föreställa dig filmen för ditt inre – men det är, åtminstone, vad det är. Och det är det så bra det kan vara det. Sakligt, utan sarkasm, ostiga överdrifter eller onödiga explosioner

Filmen bygger på verkliga händelser – en sådan där mot-alla-odds-räddningsaktion som omedelbart blev stoff för amerikansk mytbildning, vilket gör att steget mot en romantiserad film inte är långt från början. I verkligheten var nog denna berättelse ganska ointressant – den var otrolig, förstås, men hur pass intressanta var människorna eller vad de gjorde rent tekniskt? Det krävs en film, med lite stormromantik och mustig musik (av den lysande kompositören Carter Burwell) och skådisar som verkligen ser ut som Hollywood-stjärnor.

På det sjunkande skeppet har vi Casey Affleck, till exempel. Han bemästrar en lågmäld subtilitet som det krävs en lillebror till en Oscarbelönad Batman för att kunna bemästra. På skeppet måste han göra vad han kan för att hålla sin besättning vid liv så länge som möjligt – vilket inkluderar en hel del våldsamma scener med mycket vatten, och tjafs med det typiska besättningen av karaktärer där vissa är programmerade att vara schyssta och solidariska och andra att vara egoistiska och provocerande.

I båt nummer två styr Chris Pine ett tystlåtet gäng på en iskall, blöt, konstant livshotande kamikaze-färd. Hans chef (Bana) har gett honom uppdraget, och fastän de gamla stötarna tipsat honom om att fejka sig ur det omöjliga uppdraget så har han satt sig i den där båten ändå. Det är The Right Thing to Do, trots allt. Pine vet inte att han inte har plats för alla överlevare, ens om han kommer fram, men även om han visste det får vi känslan av att han skulle köra på ändå.

Och så, på land, har vi Holliday Grainger, en charmant lass som du kan ha sett i ett par filmer här och var; hon bär vemod när hon rör sig i ett Hollywood-vackert landskap av snö och is. Hon har inte ens hunnit bli förlovad med sin man (Pine) förrän han försvunnit ut i ett självmordsuppdrag. En sjömansbrud ska blåklädd gå, som den gamla sången går, och på land finner hon visserligen inga vågor men väl ett och annat isberg i form av den lokala befolkningen som inte uppskattar hennes bossiga sätt; hon har haft mage att själv fria till sin man, och nu klampar hon in på sjökontoret för att få besked om vart hennes karl håller hus. Det går snart upp för henne att kvinnorna förväntas lida i det tysta, som sammanbitna hemmafruar, medan stormen gör dem till änkor. Men hon är en tuff böna, rastlös inuti sin kvinnlighetskompromiss, och vi får känslan av att hon i sinom tid kommer att föda den första generationen kvinnliga sjömän.

The Finest Hours är förstås inte en autentisk eller fotorealistisk skildring av naturen och människans kamp mot den – det är inte en livsomvälvande upplevelse, eller en djup hyllning till heroism. Det kanske inte ens är en speciellt bra film, på det stora hela taget. Men det är en bra Hollywood-film, varken mer eller mindre. När så många storfilmer går vilse i sin exposition, eller sina marknadsanalyser, eller sin blaffiga stil över sin förvirrade substans så vet den här filmen precis vad den har siktet inställt på att vara. Den sätter igång. Den kör på. Ni får säga vad ni vill, men den rörde mig till en och annan tår. Det var också meningen. Filmen är lyckad.

FREDRIK FYHR


tfhpost

THE FINEST HOURS

Originaltitel; land: The Finest Hours; USA.
Urpremiär: 27 januari 2016 (Belgien).
Svensk premiär: 22 april 2016.
Speltid: 117 min. (1.57).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/D-Cinema (även 3D)/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Chris Pine, Casey Affleck, Ben Foster, Eric Bana, Holliday Grainger, John Ortiz, Kyle Gallner, John Magaro, Graham McTavish, Michael Raymond-James, Beau Knapp, Josh Stewart, Abraham Benrubi, Keiynan Lonsdale, Rachel Brosnahan, Benjamin Koldyke, Matthew Maher, Jesse Gabbard, Alexander Cook, Danny Connelly, Angela Hope Smith.
Regi: Craig Gillespie.
Manus: Scott Silver, Paul Tamasy, Eric Johnson, efter en bok av Casey Sherman och Michael J. Tougias.
Producent: Dorothy Aufiero, James Whitaker.
Foto: Javier Aguirresarobe.
Klippning: Tatiana S. Riegel.
Musik: Carter Burwell.
Scenografi: Michael Corenblith.
Kostym:Louise Frogley.
Produktionsbolag: Walt Disney Pictures, Whitaker Entertainment..
Svensk distributör: Disney.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film (av sitt slag) – gammaldags amerikansk hjältefilm utan överraskningar, men självsäkert gjord, utan ironi, med starkt hantverk, bra skådespelare och en jämn ton.

Ett svar på ”The Finest Hours

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *