Det finns ett omskakande ögonblick i Fellinis Det ljuva livet (1960) när Marcello skriker till sin fästmö (Yvonne Furneaux) att han inte kan leva ett liv i äktenskapets tvåsamhet och att han hatar henne för att hon inte kan förstå det – ”Jag skulle leva ett maskliv!”. Det är en brutal, skräckinjagade scen, och ett gräl som slutar i slagsmål – Marcello kastar ut Furneaux ur bilen och lämnar henne vankandes av och an intill ett stort fält tills gryningen.
Men poängen med scenen är att han återvänder. I tystnad. Lika tyst är hon när hon väljer att kliva in i bilen igen. Scenen slutar, och filmen fortsätter i ett av sina många andra, flyktiga spår. Marcello har tagit tillbaka våldshandlingen, men sagt vad han sagt. Stämningen är ödesmättad just för att hans ord och handlingar har konsekvenser. Hon vill inte döma honom. Han kan inte rättfärdiga sig själv. De är låsta i ett dödläge av oundviklig skam.
Om man gör en film som bara handlar om Marcello och hans rädsla för att fastna i äktenskapet, om man stannar kvar i känslorna inuti hans första utbrott, om det är i begäret och flyktlustan man vill skildra, då vill man göra pornografi.
Den ljuva flykten är den typen av filosofiska pornografi. Det är en omöjlig kapitulation inför eskapism och drömsk flykt, och den hugger medvetet av allt ansvar och alla konsekvenser – inte för att de inte är där, utan för att de stör förlösningen. På en filosofisk nivå är det en nästan komiskt provocerande, franskt Bengt Frithiofsson-fryntligt sexistisk och grotesk historia, även om jag antar att frankofiler av en viss ålder, och som som kallar sig ”opolitiska”, kan uppskatta den.
Men för mig, och för alla som har minsta kritiska ben i kroppen, är Den ljuva flykten ett slöseri på tid, en förvirrad och impotent fantasi och ett pittoreskt sömnpiller – filmen är sexistisk, ja, men det är också dess mest passionerade attribut.
Jag tar tillfället i akt att än en gång återvända till Terrence Malicks Knight of Cups, filmen som återkommer mest till mig denna vår. Den filmen anklagades slentrianmässigt för att vara en gubbfantasi, eller en navelskådande skildring av en manlig identitetskris – jag antar att det hade att göra med att många vackra kvinnor var med i filmen, och att en manlig huvudperson umgicks med dem. Det kan ju, trots allt, ha betytt vad som helst.
Men Den ljuva flykten är istället en ohejdad gubbfantasi och en extrem romantisering av ölmagat navelskåderi – den är skriven och regisserad av Bruno Podalydès som också har huvudrollen: han spelar Michel, klyschornas klyscha, den uttråkade mannen som lever i sitt uttråkade liv med sin tråkiga hustru (Sandrine Kiberlain) och sitt tråkiga jobb (som 3D-animatör); hans chef är ett irriterande pretto och på sin födelsedag får han en överraskningsfest som han inte bryr sig om.
Eftersom det står skrivet att män av det här slaget när någon patetisk pojkdröm är Michel förstås besatt av aviation och drömmar om flygplan – att sätta drömmen i verkligheten leder till en mer realistiskt orienterad kajak-hajk. Så, ni vet, han tar sin kajak och sitt tält och sin packning och ger sig av på en oddyssé genom floderna i den franska landsbygden, som såg så mycket vackrare ut när Jean Vigo och Renoir filmade dem i svartvit 35mm-film.
Längsmed sin färd träffar Michel diverse lantliga figurer som alla verkar existera i något slags himmelskt stillestånd av hajk-lunkande extas – naturligtvis hamnar han också i romantiskt umgänge med två kvinnor som han inte verkar vilja kalla för älskarinnor trots att han är redan är gift – jag vet, det är franskt, och jag kan vara en amerikaniserad yngling som reagerar för mycket som Jason Segel i Forgetting Sarah Marshall när han inte kan ta in att hans ex varit ihop med en rockstjärna medan de fortfarande var tillsammans.
Ett mer objektivt orienterat argument för filmens misslyckande är sättet den i sin liknöjda lunk inte hittar någon kontrast mellan den tråkiga verkligheten och den ljuva eskapismen – det senare är lika tråkigt som det förra; ”Du hittar alltid en ursäkt att vara passiv” säger tuttiga bönan Laëtitia (Agnès Jaoui) som han är med eftersom den första tjejen han attraheras av (Vimala Pons) trots sin snygga rumpa är alltför ung och barnliknande i maneret.
Men det hon säger stämmer faktiskt. Michel glider fram i sin kajak och förblir en anonym figur, vagt dimmig i sin framtoning, med en personlighet som bara är till hälften en färdigformulerad. Hans fantasiresa genom landskapet ska vara förlösande, och förändra honom i själen, men det verkar varken ge eller ta ifrån något i hans liv. Han vandrar genom filmen som en själlös heffaklump som verkar för slö i huvudet för att formulera en mer tillfredsställande tillvaro för sig själv – han förtjänar ingen ”stor upplevelse” på beställning, och inte heller verkar han egentligen ha någon nytta av den.
Ändå segar filmen sig fram i sin självupptagna tröghet, genom det ena pittoreska gräsplätten och skogsbrynet efter det andra, och den verkar tro att Michel förändras av sin resa, fastän ingenting föreslår det. Filmen har till och med mage att sluta på en not som frågar ”Ska han återgå till sitt gamla liv igen, efter allt detta?” En fråga som innehåller den groteska förutsättningen att frun ska acceptera allt han gjort.
Den riktiga frågan är: Vad ska han göra när hon sparkar honom mellan benen, tar ut en saftig skilsmässa, lämnar honom pank och rättvist förödmjukad; jag ser detta scenario som mest trovärdigt, och det är en uppföljare (manus och regi Claire Denis) jag gärna skulle se.
Den ljuva flykten gjorde mig upprörd, det är sant, men jag ska vara rättvis: Filmen är vad den vill vara, och jag kan tänka mig att någon där ute tycker om den – bara inte jag, och ingen jag skulle vilja spendera någon längre tid med. Faktum är att om filmen har någon kvalité så är det den eventuellt oavsiktliga ambiguiteten – att se den här filmen är lite grann som att vältra sig i någon annans smutsiga lakan. Det är inte behagligt, men det är ett perspektiv som lindrar upplevelsen av en dålig film.
Man kan också se hela filmen som en meningslös dagdröm – Michel halvsover framför sin dator i början av filmen – och Podalydès kanske är medveten om det obetydliga i sin huvudperson; kanske Den ljuva flykten är en hyllning till själva idén om naturen, och ett medvetet skamlöst smakprov av ett tillstånd som är omöjligt att finna; på så sätt finns det verklig sorglighet i filmen, eftersom Michels resa är obetydlig och futil och den enda anledningen till att den verkar så härlig är för att den är i en film.
Det gör förstås inte Den ljuva flykten till en bättre film – och det gör den verkligen inte mindre outhärdlig, eftersom den inte verkar förstå att omöjliga drömmar inte är vackrare för att de är omöjliga eller att drömmar inte kan bota en man som lider av fundamental impotens. Michel kan inte byta jobb, inte skilja sig från sin fru, eller ta ansvar för sitt liv överhuvudtaget – en erigerad kanot, hans stora stock, är svaret.
Jag vill inte vara den där tråkiga killen, men den riktiga mannen som Michel symboliserar – som står högst upp i samhällets näringskedja och som därför inte har något mer att kämpa för i livet, ur en ren samhällelig aspekt – skulle ju kunna använda all sin fantasiförmåga till att göra något för andra, kanske arbeta för att minska klyftorna i samhället eller att göra sin arbetsplats mer demokratisk eller jämställd… Det är märkligt hur vi aldrig får se den filmen.
FREDRIK FYHR
DEN LJUVA FLYKTEN
Originaltitel; land: Comme un avion; Frankrike.
Urpremiär: 10 juni 2015 (Frankrike).
Svensk premiär: 22 april 2016 (DVD, Blu-Ray, VOD).
Speltid: 105 min. (1.45).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: F55/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Bruno Podalydès, Sandrine Kiberlain, Agnès Jaoui, Vimala Pons, Denis Podalydès, Michel Vuillermoz, Jean-Noël Brouté, Noémie Lvosky, Samir Guesmi, Mehdi Djaadi.
Regi: Bruno Podalydès.
Manus: Bruno Podalydès.
Producent: Pascal Caucheteux.
Foto: Claire Mathon.
Klippning: Christel Dewynter.
Scenografi: Guillaume Deviercy.
Kostym: Dorothée Guiraud.
Produktionsbolag: Why Not Productions, samprod. France 3 Cin+ema, Orange Cinéma Séries, delt. Canal+. support. Région Ile-de-France, Soficinéma 11.
Svensk distributör: Folkets bio.
Betyg och omdöme: Medel – tekniskt OK men kontraproduktiv och filosofiskt impotent fantasi som underhåller huvudpersonen mer än publiken.
Ett svar på ”Den ljuva flykten”