Bastille Day är en actionfilm som till stor del handlar om bomber och terroristattacker i Paris. Med tanke på det senaste årens händelser vet jag inte om det är bra eller dålig tajming. Dålig, säger vän av ordning genast. Smaklöst, kan jag sträcka mig till – samtidigt är det en actionfilm som vill handla om bomber och terroristattacker i Paris, och den tar sig själv på ganska stort allvar, så det är väl någon slags barrock tur i oturen att den fått en helt egen, dynamisk kontext.
Eller, allvar och allvar. Det är en actionfilm av Die Hard: Hämningslöst-modell där Idris Elba spelar no-nonsense CIA-agent som får skäll av sin chef för att han aldrig kan hålla sig till regelboken. Efter att en bomb gått av och dödat fyra oskyldiga människor, och ett till synes anonymt terrornätverk tagit på sig skulden, måste han kasta sig genom Paris på jakt efter skurkarna. Ni vet hur det går till. Det ena spåret leder genast till det andra. Har han ingen bil kan han stoppa en på vägen och kasta ut föraren. Det finns alltid någon punkare att spöa och naturligtvis måste han släpa runt på ett vittne, en mjäkig kille som undrar om han ska få en pistol.
Det Bastille Day inte har i originalitet – trots att den verkligen försöker vara aktuell och angelägen – har den istället i rytm och energi. Intrigen är en knappt sammanhängande sak som knappt hinner förklara sig själv innan den gått i mål, men bland alla förutsägbara vändor finns det ett par som är tillräckligt oförutsägbara (och tempot är så pass högt att man inte hinner ifrågasätta något ändå). Och fastän det rör sig om fransk action – en ökänt åksjukeframkallande genre – så är klippningen ovanligt stabil: Ett slag, klipp till ett annat slag, klipp till någon som släpar iväg en kropp, klipp till någon som springer iväg; händelserna kastas ihop som i flyttlådor, raskt och effektivt, och det gör även den tradigaste biljakten till ganska lätt för ögat att ta in.
Men tillbaka till handlingen ett ögonblick, för den har sina intresseområden. Richard Madden – känd från ”Game of Thrones” – spelar Michael, en amerikansk ficktjuv. Vi får veta det vi behöver om honom i ett par effektivt klippta scener i början – och naturligtvis är han ”the best” när det kommer till att sno saker från folks fickor.
En kväll gör han dock misstaget att sno väskan som tillhör Zoe (Charlotte Le Bon). Han borde veta bättre – han har ju redan sett att Zoe har på sig en blond peruk och rör sig inkognito genom staden, vilket signalerar spionfilmsklyscha lång väg.
Väskan visar sig innehålla en bomb och Michael – och jag antar Zoe också – har tur som överlever när den går av mitt på öppen gata. Frankrikes CIA-enhet skickar ut vårdslöse agenten Briar (Elba) på uppdraget, där han naturligtvis överskrider sina befogenheter i jakt på storskurkarna (vilket föranleder att han måste plocka upp Michael, och senare Zoe, på vägen). Skurkarna visar sig i sin tur vara ett gäng korrumperade poliser (ledda av en subtilt neurotisk Thierry Godard) som kanske eller kanske inte är i kahoots med den franske försvarsministern (José Garcia) som lovar att finna förövarna innan den franska självständighetsdagen (vilken titeln syftar på).
Bastille Day anstränger sig hårt för att göra den här generiska B-filmsintrigen till något mer aktuellt och viktigt. Till någon mån är Elbas brutala superpolis en ambivalent figur, en råbarkad He-Man som har dåligt samvete över sin egen roll som världspolis; Michael är kontrasten, den ryggradslöse tjuven som inte vågar stå för något – Zoe har förletts av ideologi, å andra sidan, eftersom hon lurats av en terrorcell att bli del av ett revolutionärt arbete, som i sin tur bara visar sig vara en slags front för korrumperade poliser som vill råna banker och skylla allt på muslimer. Vilket i sin tur leder till politiska poäng plockade på hög höjd och – otroligt nog – en final där hundratals unga människor attackerar en bank i urartade kravaller. Det hänger inte ihop på något speciellt tydligt sätt, men det är en politisk hot-pot som det finns något subversivt roande över.
Det hade varit ännu roligare om Bastille Day hade haft ett verkligt satiriskt element. Regissören James Watkins har vissa basala talanger men han lider av kroniskt dålig smak – vilket han visat med sina tidigare filmer, skräp-skräckfilmen Eden Lake (2008) och infantila The Woman in Black (2012) – och även om han tar den dåliga smaken och gör det bästa han kan av den, i och med Bastille Day, saknar han fortfarande det där som gör en regissör värd ens tid: Självinsikt. Watkins arbetar med en krampaktig tro på sin egen talang, som om han skulle bli dödligt sårad av minsta kritik och inte kostar på sig minsta skämt på sin egen bekostnad.
Men istället för att smycka ut sin B-intrig med politiska markörer hade en bättre strategi varit att faktiskt skriva karaktärer med personlighet, skurkar med motivation eller en intrig med några slags originella inslag. Watkins har inte skrivit manuset, så han är inte skyldig till den tråkiga mekaniken, men han är skyldig till filmens burkiga anonymitet; känslan av att titta på en glorifierad direkt-till-video-film.
Samtidigt finns nog med sting och styrka i Bastille Day för att den ska lägga sig snäppet ovanför det mediokra. Till viss del är det skådespelarna, som är stabila även om de inte är alldeles inspirerade (detta gäller i synnerhet för Idris Elba, som nära nog gör en Dwayne Johnson-imitation i den bortom robusta huvudrollen). Till viss del är det filmens lustiga politiska anspråk.
Men i slutändan är det nog en fråga om teknik. De som letar efter en stabil actionfilm kommer kunna se Bastille Day och konstatera att det finns värre. En och annan scen innehåller en och annan överraskning. Jakterna är överskådliga och gjorda med närvaro. Våldet är inte alldeles orealistiskt – någon får en spark i ansiktet och tuppar åtminstone av direkt, vilket är lite mer realistiskt än man är van vid i en sådan här film – och jag fann det i slutändan hyggligt spännande när jag såg olika figurer rikta pistoler mot varandra, fastän jag sett det tusen gånger förut. När repliker som ”Take one step and I’ll kill her” [sic] inte får en att gäspa, då är filmen värd något slags beröm.
FREDRIK FYHR
BASTILLE DAY
Originaltitel; land: Bastille Day; Frankrike, USA.
Urpremiär: 20 april 2016 (Filippinerna).
Svensk premiär: 22 april 2016.
Speltid: 92 min. (1.32).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW (2.8K); DI 2K/D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Idris Elba, Richard Madden, Charlotte La Bon, Kelly Reilly, José Garcia, Thierry Godard, Eriq Ebouaney, Anatol Yusef, Arieh Worthalter, Jennifer Vila Perkins, Jérôme Gaspard, Jermoe Quiles, Théo Costa Marini, Stephen Parker, Alex Fondja..
Regi: James Watkins.
Manus: Andrew Baldwin.
Producent: Bard Dorros, Fabrice Gianfermi, Steve Golin, David Kanter, Philippe Rousselet.
Foto: Tim Maurice-Jones.
Klippning: Jon Harris.
Musik: Alex Heffes.
Scenografi: Paul Kirby.
Kostym:Guy Speranza.
Produktionsbolag: Anonymous Content, Vendome Pictures, StudioCanal, Amazon Prime, ass. Anton Capital Entertainment, samprod. TF1 Films, delt. Canal+.
Svensk distributör: SF.
Betyg och omdöme: Över medel – actionfilm som följer genrens orealistiska klyschor och förutsägbara konventioner, men stabilt hantverk och flera politiska referenser gör den snäppet mer intressant än dussinfilmen den i övrigt påminner om.
2 svar på ”Bastille Day”