Trogna läsare med en viss byråkratisk sensibilitet kanske är överraskade över att Så går det till i krig, Buster Keatons kanske mest berömda film och en av filmhistoriens mest legendariska komedier, inte förärats med fyra stjärnor och placerats under listan för mästerverk. Istället skriver jag om filmen på dess nittioårsdag, som en del i årets retrospektiv-serie (även om det är med nöd och näppe, eftersom filmen hade premiär i Japan på årets sista dag).
Det betyder inte att jag tycker att filmen är ”överskattad”. Det betyder bara att jag inte uppskattar den riktigt lika mycket som andra filmer jag uppskattar, i synnerhet stumfilmskomedier, men att jag nu har en anledning att skriva något om den.
Men det är en charmig och på sätt och vis perfekt film vars arv jag har all respekt för. När en film är sedd som en av världens bästa filmer är ens egna invändningar obetydliga ändå. Så går det till i krig är en cementerad, odödlig filmklassiker. Vad kan jag säga om det? Det är närmare fakta än opinion.
På samma sätt faller det under kategorin ödets ironi att filmen var en sådan som floppade när det begav sig, men som har kommit att växa till att bli sedd som ett mästerverk idag. Ändå förstår jag den ljumna kritiken som filmen fick när det begav sig. Wikipedia citerar en recension av Mourdaunt Hall i New York Times: ”Produktionen i sig är unikt välskapt, men roligheterna kommer inte direkt i överflöd /…/ Filmen är på inget sätt lika bra som Mr. Keatons tidigare verk.”
Jag håller åtminstone med om att det definitiva Keaton-mästerverket är Fart, flickor och faror (1924) där Buster bryter den diegetiska vävnaden och åker in i filmen inuti filmen och gör en av de mest magiskt filmiska filmer om film som filmats.
Så går det till i krig var en storproduktion som red på framgångarna av den filmen, och den var betydligt mer rak och kommersiell än det mer poetiska och surrealistiska mästerverket. Det är den typ av mainstreamifiering som går igen i tid och otid – begåvningar slår igenom för sin egensinnighet, vare sig det rör sig om film eller populärmusik, och når ett berg de måste överkomma – berget av popularitet, som kräver att de satsar allt på själva klättrandet, målmedvetenheten, instinkten att genomföra mer än att utföra. Mycket av det som var unikt och säreget slipas ner för en mer tillgänglig helhet. Mycket av det oförutsägbara och subversiva byts ut mot en lite mer kylig direkthet. Mycket av det som kändes som en genuin konstnärlig verksamhet känns nu som effektiviserat maskineri, gjort efter noter och beräkningar.
Å andra sidan är det inget som märks på Keaton själv, vars kännetecken var hans sakliga registrering och oefterhärmliga stoneface. Vem som helst kan göra ingenting, men när Keaton gjorde det uttryckte han något speciellt, en acceptans inför utsattheten och ett vagt stråk av melankoli. Han jämfördes för ofta med Chaplin och för sällan med Harold Lloyd och Ernst Lubitsch, stumfilmserans mer subtila och något mer realistiska komedistjärnor; Chaplins egensinnighet förblir symbolen han själv alltid utgjorde, och sättet alla hans filmer utspelade sig i en fantasiversion av verkligheten. Stjärnor som Keaton och Lloyd var mer före sin tid, i att de ville att deras filmer på någon basal nivå skulle tas på allvar.
Den som inte vet vem Keaton är skulle, till exempel, inte ifrågasätta den rättramma och oironiska produktionen som Så går det till i krig är. Storyn var verklighetsbaserad, och byggde på boken ”The Great Locomotive Chase” av William Pittenger, och är inte ironisk eller satirisk. På det stora hela taget är detta en konfederatvänlig, patriotisk militärhistoria inte allt långt ifrån D.W. Griffiths (av mig ej särskilt uppskattade) klassiker. Filmen utspelar sig under inbördeskriget och Keaton spelar Johnny Gray, som vill ut och slåss i krig för att vinna respekt hos kärleken Annabelle (Marion Mack) vars motivation förklaras i en enda replik i en enda scen: ”Om du inte går ut i krig har jag ingen respekt för dig!”
Tyvärr är Johnny för klen för att få gå ut i tjänstgöring, och man anser att han behövs på hemmaplan – någon måste ju köra tågen. Tapper som han är jagar han tåget han blivit tilldelad att sköta när yankee-spioner kapar det – och vi får ta del av en militärisk sidointrig som går rakt in i kärnan av det amerikanska inbördeskriget och de sår som fortfarande inte tycks vilja läka där. Krigets vinnare är skurkarna här, och en i grunden godtycklig premiss (Johnny måste sköta tåget, dvs. stå vid platsen han blivit tilldelad av Uncle Sam) leder till krigsheroism där Johnny får försvara inte bara södern utan Annabelle, som förstås kidnappas av de lömska nordstatarna.
Allt det där kan förstås ses som akademiska sidonoter i en film som mest är känd för Buster Keatons vagt akrobatiska begåvning när han klänger omkring på sitt tåg, medan det ostoppbart skenar fram på sitt spår. Dessa scener är onekligen fantastiska, och Keatons kolugn har förmodligen aldrig fungerat bättre än när han konstaterar att kanonen inte varit riktad åt rätt håll, eller när han måste plocka upp plankorna som ligger i vägen för tågets framfart (utan att de faktiskt hindrar den framfarten). Buster glider ner till fronten av loket, i filmens kanske mest berömda sekvens, och bilderna är så ikoniska att de lämnar sina sammanhang och pågår framför ens ögon i en egen sfär.
Flera sekvenser i filmen är nästan lika berömda, och de flesta av dem innefattar filmens budget-muskler och noggrant genomtänkta effekter. Så går det till i krig var en dyr produktion, och det var bland annat därför den floppade – man spelade med stora pengar för tiden och man spelade också på säkra kort; berättelsen var rättfram och rak och humorn var inte för överdriven. En av de återkommande klagomålen hos kritiker var att filmen inte var tillräckligt rolig – ingen hade riktigt tänkt tanken på den här tiden att en filmkomedi också kunde vara en dyr produktion och bygga på en hyggligt seriös story. Så går det till i krig har i grunden ett populistiskt budskap om dygden i att gå ut i krig för statens skull – det är nästan så den förutspår den amerikanska krigsmaskinen som blev rådande efter Eisenhower.
Men liksom många sådana filmer är Så går det till i krig väloljad underhållning som fortfarande trotsar tidens tänder med sitt jämna tempo och sina oklanderligt genomtänkta sekvenser av action ombord ett tåg – som rimligen inte borde vara så underhållande som det är, med tanke på att bara en person finns ombord det, och att vilka som än ”jagar” honom också befinner sig konstant bakom honom. Men det finns 360 grader att leka med, och filmen utnyttjar dem så dynamiskt den kan. Det filmen saknar – det som Fart, flickor och faror hade – är ytterligare dimensioner än två. Så går det till i krig är istället den klassiska mainstream-filmen: Solid och slickad, perfekt i rytmen och i grunden lite kall. Med facit i hand kan vi se att den var före sin tid, men det betyder inte att dåtidens kritiker inte hade en och annan poäng.
FREDRIK FYHR
SÅ GÅR DET TILL I KRIG
Originaltitel; land: The General; USA.
Urpremiär: 31 december 1926 (Tokyo).
Svensk premiär: 28 februari 1927.
Speltid: 67 min. (1.07). 24 r/s, 35mm: 78 min. (1.18)..
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/35mm/1.33:1.
Huvudsakliga skådespelare: Buster Keaton, Marion Mack, Glen Cavender, Jim Farley, Frederick Vroom, Charles Henry Smith, Frank Barnes. .
Regi: Clyde Bruckman, Buster Keaton.
Manus: Clyde Bruckman, Buster Keaton, Paul Girard Smith (okrediterad), efter boken ”The Great Locomotive Chase” av William Pittenger; adaption Al Boasberg, Charles Henry Smith.
Producent: Buster Keaton.
Foto: Bert Haines.
Klippning: Buster Keaton, Sherman Kell.
Scenografi: Fred Gabourie (art direction).
Kostym:J.K. Pitcarin.
Produktionsbolag: Buster Keaton Productions, Joseph M. Schenck Productions (United Artists).
Svensk distributör: United Artists (35mm, 1927).
Betyg och omdöme: Mycket bra film – Oklanderligt genomförd actionkomedi med flera höjdpunkter och en solid story.
10 svar på ”Så går det till i krig (1926)”