”Bespara mig klyschan om horan med ett hjärta av guld” säger Natalie (Lyndsy Fonseca) – som är en sympatisk och begåvad ung prostituerad kvinna i en film som heter The Escort. Manusförfattaren har kanske inte tänkt hela vägen?
Men, ack, han har velat. The Escort är en indie-Pretty Woman som inte är riktigt så gräslig som du kanske tror – tvärtom är det en ganska gullig film, som i grunden bygger på alla de där romantiska komedi-klyschorna vi lärt oss förvänta oss om vi någonsin blir sugna på att se en romantisk komedi som innehåller alla de där romantiska komedi-klyschorna vi lärt oss förvänta oss. Det går runt och runt – pojke möter flicka, flicka dissar pojke, via diverse struligheter går det bra ändå.
Filmen introducerar för oss den typiska indie-personligheten Mitch (Michael Doneger) som är sardonisk, cynisk och uppgiven nog att informera oss om hans liv via sin egen berättarröst. ”This is my life” – klipp till något roligt ur hans liv. Ni vet.
Kruxet med Mitch är att han är sexmissbrukare – vilket kan ha något att göra med att hans pappa spelas av Bruce Campbell (i en frejdig men oväntat avslappnad roll som övervintrad sångare som lever räkmackeliv på royalties från 70-talet). Det, i sin tur, gör att han söker one night stands in absurdum, gärna via ”Climax”, sex-appen han har i sin smartphone, och på en av dessa sex-dejter misstar han ”MsJuicy34” för Natalie – en smart, snygg, Stanford-utbildad ung kvinna som hade kunnat få vilket jobb som helst men som nu arbetar som lyxprostituerad… förlåt, ”I’m an escort” insisterar hon. ”Yeah” konstaterar Mitch, ”you escort men’s penises inside you for money.”
Inledningsvis stirrade jag på The Escort med lika mycket engagemang som en trött katt stirrar på någon som försöker göra roliga miner för att få den att reagera. Inte nog med att det här var en film som glorifierar prostitution som ett yrke i mängden, tänkte jag, den verkar också vara ett till exempel på den osympatiska indie-trenden att göra filmer om vedervärdigt osympatiska och egoistiska människor som måste lära sig att det faktiskt är okej att vara lite mindre vedervärdig och egoistisk (Me and Earl and the Dying Girl är den mest populära från i fjol). Dessutom var manuset klumpigt och skådespelarna bristfälliga. Huga, huga.
Men jag var själv lite grann som en huvudperson i en sådan här film, och medan The Escort gick igenom sina obligatoriska sekvenser insåg jag efterhand att jag tyckte om filmen lite grann. Den visade sig ha hjärtat på rätta stället, trots mina farhågor. Prostitution är inte okej. Sexmissbruk är en riktig grej. Vi må känna igen Mitch och Natalie från andra filmer, men The Escort ger dem åtminstone ämnesområden som är lite intressanta.
I formula-katalogen för romantiska komedier, som är full av förutsägbara manusmässiga mallar och modeller, har The Escort använt sig av ”konstig omständighet”-formulan för att fungera. Den är besläktad med klyschan om huvudpersonen som måste ljuga om att han är någon annan för att han är för feg för att förklara vad han egentligen känner. I The Escort är Mitch en arbetslös journalist som, för att landa ett nytt jobb, måste skriva en artikel – vilken han efterhand inser borde handla om Natalie, ”The Escort”. Det här ger förstås dem en anledning att hålla ihop filmen igenom, ha ”dråpliga möten” med hans familj där hon går under täckmantel som Mitchs nya tjej, och låta Mitch agera Natalies livvakt när hon plockar upp torskar i mörka barer med dresscode och dyra drinkar. Livet som callgirl skildras inte romantiserat, och att Natalie gör det hon gör har att göra med incidenter i det förflutna, nätmobbing och en okonventionell typ av moralisk aktivism i det pryda USA.
Michael Doneger, som spelar Mitch, har varit med och skrivit manuset och man kan se hur The Escort vill vara en hederlig gammal feel-good med lite nya, smarta twistar. På sätt och vis antar jag att den är det. Filmens största problem är dock uppenbart: Den är gjord av färskingar. I synnerhet manuset, och Donegers framträdande i huvudrollen, ligger för nära Roliga Timmens amatörmässighet; folk pratar som om de reciterar en chatt-konversation med för få punkter och kommatecken och karaktärer kliver över vändningar i manuset som om de är landminor. Det syns att Lyndsy Fonseca (och Bruce Campbell, för den delen) är tillräckligt proffsiga för att behärska materialet utan regi men i kärnan – manuset, regin, huvudpersonen – är filmen för tafflig för att ens övertyga ens sig själv om att den fungerar speciellt bra. Den vill nog för att vara småcharmig, det ska erkännas, men den vill också mer än den kan.
FREDRIK FYHR
THE ESCORT
Originaltitel; land: The Escort; USA.
Urpremiär: 15 juni 2015 (Los Angeles).
Svensk premiär: 11 april 2016 (VOD), 2 maj 2016 (DVD/Blu-Ray).
Speltid: 88 min. (1.28).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW/DCP/2.35:1(?).
Huvudsakliga skådespelare: Michael Doneger, Lyndsy Fonseca, Bruce Campbell, Rachel Resheff, Sonya Walger, Tommy Dewey, Anna Konkle, Iqbal Theba, Benita Robledo, Dean Chekvala, Joe Burke, Jo Galloway, Steven Ogg, Rumer Willis, Dan Bakkedahl.
Regi: Will Slocombe.
Manus: Brandon A. Cohen, Michael Doneger.
Producent: Michael Doneger, Blaek Goza.
Foto: Kyle Klutz.
Klippning: Brad McLaughlin.
Musik: Rob Barbato.
Scenografi: Chris Davis (art direction).
Kostym: Leah Butler.
Produktionsbolag: Cloverhill Pictures, Perspective Productions, Skyhook Productions.
Svensk distributör: Njuta Films (DVD/Blu-Ray), SF Anytime, Plejmo (VOD).
Betyg och omdöme: Medel – rutinmässig romantisk komedi med ett par smarta detaljer i manuset, men överlag för amatörmässigt för att övertyga.