I augusti 1971 genomfördes ett socialpsykologiskt experiment vid universitetet i Stanford som skulle bli en sociologisk klassiker, och en referens du lär stött på många gånger om du sökt dig bli klokare på människans förmåga att begå vedervärdiga handlingar mot varandra. Experimentet, som bestod av studenter som frivilligt anmält sig, gick ut på att ett hypotetiskt fängelse inrättades i universitetets källare varpå deltagarna slumpmässigt delades in i rollen som antingen fångvaktare eller fånge.
Resultatet var egentligen inte överraskande: Flera av fångvaktarna betedde sig sadistiskt mot fångarna, och flera av fångarna fann sig i att bli förnedrade. När människor kliver in i en roll där de har auktoritet, inbillad eller verklig, kan det personliga ansvaret checka ut och gränslöst våld ta över – och de som möts av detta våld förlorar känslan av personlig identitet, de blir objekten som förövarna ser dem som.
Det överraskande var dock hur fort, och hur effektivt, allt spårade ut. Fångarna revolterade redan på experimentets andra dag, och hela projektet avbröts på den sjätte, långt innan det tilltänkta slutdatumet. Stanfordexperimentet var, trots sin otäckhet, banbrytande och används fortfarande som exempel på att förklara vad till exempel Hannah Arendt berömt kallade ”ondskans banalitet”, att människor begår hemskheter när de upplever att ansvaret inte vilar på dem, även om det tenderar att bero på situationerna; Stanfordexperimentet omnämns gärna när Förintelsen och Abu Ghraib kommer på tals, men många har tyvärr närmare till hands att skylla på religion när det kommer till exempelvis islamistiska terrorsekter, eller forna tiders kristna synder.
Philip J. Zimbardo, som grundlade projektet, har skrivit en bok om experimentet, mycket av materialet finns på dess informativa hemsida, en kortare dokumentär vid namn Quiet Rage (1992) existerar och inte minst är den tyska filmen Experimentet (2001), byggd på Mario Giordanos bok ”Black Box” som indirekt handlar om Stanfordexperimentet, en omskakande och välgjord film som ger oss all emotionell och intellektuell förankring vi skulle vilja ha.
Där tar kurslitteraturen slut. Das Experiment fick en amerikansk remake – The Experiment (2010) – som var plågsamt otillräcklig och nu har experimentet fått en officiell filmatisering i indieproduktionen The Stanford Prison Experiment. Filmen har legat på produktionsbordet sedan år 2006 och den är tyvärr, efter all denna uppbyggnad, dålig.
Det är inte så att filmen förmildrar omständigheterna. Det är nog så fasansfullt att se människor begå övergrepp på varandra i två timmar – men det är också monotont. De påfrestande college-ungdomar som vi ser i bild kan mycket väl recitera saker som sades av deltagarna i experimentet, och såväl händelserna som miljöerna kan mycket väl överensstämma med hur projektet verkligen gick till. Men på samma sätt som alla pratade hebreiska i Mel Gibsons Passion of the Christ (2004) gör det inte filmen bättre. Det är fortfarande en lång och tråkig uppvisning i våld, som inte ger oss någon annan kontext än den vi ser framför ögonen: Folk som begår våldshandlingar mot varandra.
Eller, ingen betydelsefull kontext, ska jag tillägga. För nog har The Stanford Prison Experiment en kontext: Kontexten av amerikanskt filmskapande. Även om den är mer avskalad och mindre övertydlig i sin melodramatik än The Experiment (som man på en gång såg inte skulle fungera) har den i princip samma problem: Den faller in i Hollywoods berättartekniker, där vi oundvikligen måste tolka karaktärer som hjältar och skurkar, hotet om våld som något spännande och förlösande och berättelsen om projektet som berättelsen om nobla människor, inte samhället; om Philip J. Zimbardo (Billy Crudup), någon som Ville Förändra Världen. Musiken signalerar spänning, fasa, sorg eller – konstigast av allt – något märkligt jovialiskt, nästan Danny Elfman-liknande, som att vi tittar på något som ska kittla nerven som tilltalas av saker som är ”weird och creepy” på ett skruvat masochistiskt sett; som att vi vill gotta oss i fasan, denna förtäckta lusta som gömmer sig i undertexten av så många amerikanska skräckfilmer.
The Experiment var mer iögonfallande misslyckad eftersom den hade skådespelare som Adrien Brody och Forest Whitaker (som var ”good guy” och ”bad guy” redan innan experimentet startat) men också i The Stanford Experiment väljer manusförfattaren Tim Talbott och regissören Kyle Patrick Alvarez att fokusera på de ungdomar som reagerar mot vakterna och försöker slå tillbaka – och de spelas av heta unga begåvningar som Ezra Miller och Tye Sheridan. De lider, gråter, skriker och kämpar och de är inte mer autentiska än fångarna i Nyckeln till frihet (1994). De andra fångarna får vi se mindre av, och maktbalansen är alltså ojämn – vi får aldrig se experimentet, vi får se ett par hjältars kamp i underläge. Filmen försöker, dödsdömt, göra ”storytelling” av något som bara kan visas och studeras, aldrig underhålla någon.
På samma sätt blir Billy Crudup, i rollen som Zimbardo, arketypen ”den galna vetenskapsmannen” som börjar sitt projekt för goda syften, men som sedan dras in i projektet och dehumaniserar sina egna försökskaniner, låter projektet pågå längre än det behöver och börjar till och med delta i en egen version av projektet med sina kolleger, som beter sig som fängelsechefer när de talar med de där unga hjältarna, som desperat söker deras hjälp att ta sig ur experimentet. Det moraliska samvetet kommer från, vem annars, Zimbardos flickvän (Olivia Thirlby) som ser på honom och skakar på huvudet. Sicken opera!
En film om Stanfordexperimentet tillåter inte sådana breda stråk av sentimentalism och klichéer. En sådan film har överhuvudtaget inte plats för en biopic-story av klassiska skolans snitt. En intrig berättas för att skapa eskapism, syntes, symbolism – de förstärker inte realism, eller skildringar av verkligheten, de skapar mytbilder av vad vi vill att verkligheten ska vara.
Jag vet inte om filmen hade blivit bättre om den enbart bestått av de långa, utdragna scener där människor förnedrar varandra om och om och om igen – och att man helt enkelt klippt bort alla fängelsefilmsklichéer som på ett hopplöst sätt försöker binda ihop de scenerna till något slags TV-drama – för det är i alla lägen tråkigt att titta på, oavsett hur autentiskt materialet kan vara; vill man studera materialet kan man ju göra det också, eftersom delar av det finns inspelat.
Efter sina två långsamma timmar gör filmen ett extra förvirrat magplask i slutet då karaktärerna i fejkade (jag förutsätter rekonstruerade) intervjuer pratar om upplevelsen, som om vi plötsligt tittar på en mockumentär. Det slog mig att det här är en svår sak att göra film om, och att det åtminstone är förståeligt att den misslyckats så kapitalt. En film som faktiskt förstår hur sociologiska experiment kan fungera på film är Experimenter, också en indiefilm, där Peter Sarsgaard spelar Stanley Milgram, skaparen av det ökända ”elchocksexperimentet”. Den har en stil som matchar intelligensen som behövs för att skildra något så komplicerat som människors förvirrade beteenden – se den, och Experimentet. Om du inte vet något om Stanfordexperimentet, men ser denna film, kan du luras till att tro att den faktiskt är en bra skildring av det.
FREDRIK FYHR
THE STANFORD PRISON EXPERIMENT
Originaltitel; land: The Stanford Prison Experiment; USA.
Urpremiär: 26 januari 2016 (Sundance).
Svensk premiär: 21 mars 2016 (DVD, Blu-Ray), 22 mars 2016 (VOD).
Speltid: 122 min. (2.02).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode R AW/D-Cinema/2.39:1.
Huvudsakliga skådespelare: Billy Crudup, Michael Angarano, Moises Arias, Nicholas Braun, Gaius Charles, Keir Gilchrist, Ki Hong Lee, Thomas Mann, Ezra Miller, Logan Miller, Tye Sheridan, Johnny Simmons, James Wolk, Nelsan Ellis, Olivia Thirlby, Matt Bennett, Jesse Carere, Brett Davern, James Frecheville, Miles Heizer, Jack Kilmer, Callan McAuliffe, Benedict Samuel, Chris Sheffield, Harrison Thomas, Albert Malafronte, Danielle Lauder, Jim Klock, Kate Butler, James C. Victor, Fred Ochs.
Regi: Kyle Patrick Alvarez.
Manus: Tim Talbott, efter boken av Philip Zimbardo.
Producent: Lauren Bratman, Brent Emery, Lizzie Friedman, Karen Lauder, Greg Little.
Foto: Jas Shelton.
Klippning: Kyle Patrick Alvarez.
Musik: Andrew Hewitt.
Scenografi: Gary Barbosa.
Kostym:Lisa Tomczeszyn.
Produktionsbolag: Coup d’Etat Films. samprod/finans. Sandbar Pictures, Abandon Pictures.
Svensk distributör: Universal Sony (DVD/Blu-Ray), SF Anytime, Plejmo (VOD).
Betyg och omdöme: Under medel – välmenande skildring av Stanfordexperimentet som tyvärr använder sentimentala klyschor och konventioner som korrumperar varje implikation av det, och gör skildringen meningslös och långtråkig.
3 svar på ”The Stanford Prison Experiment”