Paranormal Activity: The Ghost Dimension – den sjätte filmen i Paranormal Activity-serien och enligt upphovsmännen den sista – är en gastkramande usel film. Hade det inte varit för att jag redan recenserat så många av de tidigare filmerna så hade jag klämt in den på någon outlet-onsdag, men på något sätt förtjänar det här bottennappet en hel text. Det är slutet på en tragedi jag borde ha förutsett.
Jag vet ju inte många som rent filosofiskt varit lika förlåtande mot den här serien som jag varit. Liksom Mulder i ”Arkiv X” vill jag tro. Och till skillnad från en stor majoritet så har jag aldrig slutat hoppas på Found Footage-subgenren. I bästa fall, har jag tänkt, skulle den kunna inspirera filmskapare till att komma på nya idéer genom begränsningar. Och om inget annat kan filmade rollspel och realistiska simulationer av verkligheten vara läskiga på riktigt. Dum som jag är vill jag luras till att tro – på någon omedelbar, kognitiv nivå – att det jag ser verkligen är riktiga händelser. Det är ju också, såvitt jag kan förstå, den tilltänkta idén med Found Footage, och det enda som gör den speciell.
Vid det här laget känns det som att vara fast i ett dåligt förhållande – jag ger och ger och får ingenting tillbaka förutom smärta och förödmjukelse. Film efter film hånar mig och förstör alla mina förhoppningar. Alla säger åt mig att vakna. Att säga stopp innan det är för sent. Att jag förtjänar bättre.
Och ändå har jag fortsatt slösa min tid. Kommit med bortförklaringar – som att Unfriended ändå var ett inledningsvis effektivt försök att uttrycka något via Skype, ett exempel på ett medium av rörliga bilder i vår samtid som egentligen är väldigt dynamiskt att använda sig av. Eller att Afflicted hade ett par smarta tekniska lösningar. Och visst, jag var inte snäll mot Paranormal Activity 3 men detsamma gick att säga om den, i synnerhet när man jämför med filmerna som följde.
Men till och med de flesta av de bättre Found Footage-filmerna har varit mediokra. Och de direkt dåliga – uj, uj, uj vad de varit dåliga. Särskilt sårande har varit hur de vägrat förstå sin egen inramning, hur de insisterat på att använda sig av vanliga filmklyschor som förstör realismen och hur gärna de slösat tid på att filma ingenting alls för att få tiden att gå.
Och The Ghost Dimension är ett av de värsta exemplen jag någonsin sett. Den är så dålig att den tilltänkta biopremiären i höstas aldrig blev av – jag såg åtminstone inte röken av den här filmen på biograferna – och nu kommer den spökandes på video som en osalig ande som behöver jagas bort.
Det finns inte mycket att säga om storyn, som förtar all tänkbar spänning genom att redan i första scenen ge oss en scen från 1988, där systrarna Katie och Kristi, som den här serien cirkulerat kring, som barn plågas av en satanistisk kultledare som förklarar att de ska ta kontakt med en flicka som, visar det sig, inte kommer att existera förrän i vår tid.
Klipp – tämligen oförklarligt – till vår tid och vi introduceras för detta oskyldiga flickebarn och, förstås, i synnerhet, deras föräldrar. En till kärnfamilj ska råka ut för en demonförbannelse just som de flyttat in i sitt nya drömhus. Tjoho. Som vanligt är mannen lyrisk och fascinerad över det hela medan kvinnan är mer eller mindre oförstående eller orolig. För att öka snubbighetsfaktorn har mannen en brorsa som bor hos dem ett tag efter att det tagit slut med tjejen. Naturligtvis ska de turas om att filma saker och naturligtvis är det brorsan som är skeptikern medan Ryan (som huvudpersonen heter) får anledning att stirra storögt och försöka övertyga omgivningen om att ”some serious fucked up shit!” händer.
Bristen på motivation är redan akut stor. Vi vet redan att seriens spooky systrar står i kontakt med parets dotter, så det finns inget som helst mysterium här. Och där denna serie åtminstone kunnat vila på en eller annan gimmick, och ett par tekniska idéer, går den här filmen på fullständig tomgång och är för det mesta dödligt tråkig.
Och då talar vi bara om de första fyrtio minuterna eller så. Ty jag ljög. Filmen har en gimmick, en usel gimmick, som därefter börjar göra sig tydlig: Den här filmen biovisades i 3D. Vi får, alltså, visuella specialeffekter. Ryan hittar en gammal videokamera från 80-talet i en låda, samt samma praktiskt organiserade samling VHS-kassetter som utgjorde tredje filmen – han blir förstås snart hookad på dem, för det finns en jäkla massa exposition att förklara för den stackars sate som är oinvigd vid det här laget.
Lika praktisk är kameran, som har mystiskt inbyggda pillemojer som gör att den kan fånga demonen i bild. Vi får alltså fult animerade spökansikten som kastar sig framför kameran, totalt oskrämmande svarta spökplumpar som far omkring i rummen som mosade Dementorer och mot slutet Toby, en arg kusin till Voldemort. Men mest, förstås, bara dörrar som stängs och fönster som blåser upp. Långa utdragna tystnader som inte innehåller en enda genomtänkt skrämselscen. Det är döden att se på, och 3D:n är ett så effektivt kreativt självmord för en Found Footage-film att jag inte hittar ord.
Naturligtvis finns det en anledning till att vi ser på just mosade Dementorer, och Voldemorts kusin, och filmen vill att vi ska förstå att den kopplar ihop sin slutgiltiga kamp mot ondskan med de tidigare filmerna. Med tanke på att den inte har budget för speciellt många effekter, och de som finns är inte bra, och eftersom ingen inblandad vet hur man gör film, så får karaktärerna istället stå och babbla exposition för varandra medan tiden står still av tristess. Naturligtvis är allt filmat så att varje scen ger oss den information vi behöver få inpräntade i huvudet, som i en helt vanlig (dålig) film, och den pseudo-autentiska inramningen är helt och hållet meningslös. Ingen har försökt göra en film här. Det är något så osannolikt som ett hån mot Paranormal Activity 4.
Jag ska inte fortsätta. Men jag kan konstatera att jag hade rätt när jag recenserade trean och skrev att alla nog tröttnat kring Paranormal Activity 5 – den förra filmen var ju egentligen ”inofficiell”, så The Ghost Dimension är tekniskt sett den femte filmen i serien. Och det är ingen slump att de bästa scenerna i den består av folk som sitter och tittar på scener ur Paranormal Activity 3.
FREDRIK FYHR
PARANORMAL ACTIVITY: THE GHOST DIMENSION
Originaltitel; land: Paranormal Activity: The Ghost Dimension; USA.
Urpremiär: 20 oktober 2015 (Paris).
Svensk premiär: 23 oktober 2015 (?), 21 mars 2016 (DVD, BluRay, VOD)
Speltid: 88 min. (1.28), unrated cut 97 min. (1.37).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: HDV (?)/D-Cinema/1.78:1
Huvudsakliga skådespelare: Chris J. Murray, Brit Shaw, Ivy George, Dan Gill, Olivia Taylor Dudley, Chloe Csengery, Jessica Tyler Brown, Don McManus, Michael Krawic, Hallie Foote, Aiden Lovekamp, Cara Pifko, Mark Steger.
Regi: Gregory Plotkin.
Manus: Jason Pagan, Andrew Deutschman, Adam Robitel, Gavin Heffernan.
Producent: Jason Blum, Oren Peli.
Foto: John W. Rutland.
Klippning: Michel Aller.
Scenografi: Nathan Amondson.
Kostym: Lisa Lovaas.
Produktionsbolag: Paramount Pictures, Blumhouse Productions.
Svensk distributör: Paramount, SF (VOD).
Betyg och omdöme: Mycket dålig film – nästan ingenting händer och det som händer fungerar inte (tl;dr!).
Ett svar på ”Paranormal Activity: The Ghost Dimension”